Byggprocessen fram till val av byggherre

Jag vet inte om det är en lång tid eller en kort men i praktiken har vi väl varit inne i processen i närmare två år redan. En planeringsprocess som inte ännu har kommit till beslut om hur skolan skall se ut eller vem som bygger den. Det låter ineffektivt men har kanske varit nyttigt. Nämnas kan säkert att poängsättningen är gjord mer eller mindre klar (min andel är klar men den ekonomiska biten kan ännu ha moment som inte är klara) och rimligtvis börjar informationen om vem som vunnit offertrundan komma ut nästa vecka. Om den offentliggörs då vet jag inte, det kan ju hända att den blir offentlig först efter att beslut har tagits om vem som skall bygga alla 5 enheter.

Det hela inleddes med ett beslut om att det skall byggas nytt (det gamla står tomt och låst idag och är en ypperlig grogrund för allehanda mikrober och mögel). Mitt största problem då processen körde igång var att jag inte hade en klar bild av hur jag vill att pedagogiken i en "framtidens skola" skulle se ut. Jag hade inte heller en klar bild över hur utrymmen skall utformas för att stöda de diffusa tankar jag hade kring den uppdaterade pedagogiken. Jag upplevde att jag var dåligt förberedd för att ta ställning till miljonbeslut kring inlärningsmiljön och i ärlighetens namn var jag just det.

Så jag satt igång och läste in mig på området. En del av det jag har läst finns i denna samling. Tillsammans med en rektorskollega besökte vi sankt Karins och Marko Kuuskorpi. Han guidade oss runt i ett antal skolor och daghem och visade lyckade lösningar och problemområden som det lönade sig att försöka minimera. Det blev seminarier, studiebesök, kurser etc. Stundvis kände jag mig helt bortkollrad av alla de detaljer som skulle beaktas och faktorer som måste ingå men som inte verkade förenliga med varandra. I de stunderna var det guld värt att ha kolleger i samma situation som man kunde bolla tankar och intryck med. Det viktigaste av allt var att vi var tre rektorer som alla har en brinnande lust att skapa skola 2.0 eller 3.0, vi vill alltså inte ha en skola som innebär en förlängning av ett 150-årigt mönster.

I olika sammanhang har det kommit fram att vi inte har varit tillräckligt bra på att kommunicera vad vi är ute efter och vi En fråga som har visat sig vara känslig är pulpeten. Den är fortfarande en mycket kär möbel för mången lärare och samtidigt är den en symbol för stagnation i mina ögon. De facto har jag i nuläget endast en klass och ett litet grupprum med pulpeter kvar, i övriga utrymmen har vi andra lösningar. Jag har upplevt att de andra lösningarna har fungerat bättre än pulpeterna om än inte idealiskt de heller ännu.

Kommunikationen har varit av enorm betydelse, i vår stad tror jag att jag lugnt kan påstå att vi aldrig ännu har haft ett byggprojekt där slutanvändaren har fått vara med och påverka projektet till den grad vi har varit med. Vi har definierat behoven, allt från hur många timmar vi använder specifika utrymmen/vecka till antal och typ av utrymmen. Vi har fått igenom belysningslösningar som skall stöda inlärning och läsning, ljudabsorberande mjuka mattor, hur utrymmen skall organiseras/placeras för att skapa en lugn miljö osv. Dialogen med lokalitetsledningen har varit fungerande, för första gången (i ett tidevarv med interna hyror som tar kål på undervisningen...) har det känts som om de lyssnar på oss, beaktar våra åsikter, ifrågasätter där det är motiverat och förklarar varför samt stöttar oss i diskussionen med arkitekterna och byggfirmorna. Men enkelt har det inte varit.

Vi har alla varit riktiga nybörjare i denna process där så många parter skall höras och beaktas. Men jag upplever att vi tillsammans har skapat en fruktbar modell. När vi för två veckor sedan satt och poängsatte företagens byggofferter så hade vi en mycket bra diskussion. Alla parter gav först egna poäng (i mitt fall 2 skolor, 1 förskola och lokalitetsledningen) därefter hade vi ett skilt möte där vi diskuterade våra poäng och där vi hade gett olika diskuterade vi oss fram till ett värde som vi alla kunde omfatta. På så sätt fick varje ritning ett poängtal som representerade alla parters syn och alla poäng hade samma skala så att ritningarna bedömdes enligt samma kriterier. I dessa diskussioner kom det fram hur vi hade tittat på ritningarna ur olika perspektiv samt hur olika delområden var mer viktiga för en part och inte så viktiga för en annan. Det var lärorikt för oss alla att ta del av de andra parternas iaktagelser och tankar och allt detta kommer att vara en ypperlig grund för det fortsatta planeringsarbete vi har framför oss med den vinnande parten. För ingen ritning var bra som den var, alla behöver ännu justeras och fixas för att bli helt ok. Alla var dock utvecklingsdugliga och ingen saknade fördelar.

Oavsett vem som bygger vår nya skola eller hur den kommer att se ut så ser jag den stora vinsten i hur hela processen lades upp så att vi amatörer på byggande och fastigheter fick komma och ta en rejäl plats vid bordet och ta in det pedagogiska behovet i dessa diskussioner. Nu känns det inte som om det har skapats en fin byggnad som man kan ha undervisning i utan att vi utgått från vad undervisningen behöver och den vägen ställt kraven på byggnaden. Det känns nytt, i alla fall i denna utsträckning. Vi var och tittade på det senaste skolbygget i vår stad, ett bygge som blev klart för ca 7 år sedan. Det finns element i det som rent ut sagt är pedagogiska katastrofer, även rent säkerhetsmässiga missar. Det huset ser på pappret och i siffrornas ljus riktigt bra ut, det är bara det att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha de lösningarna i en modern skola. Så det känns skönt att vår stad nu har haft modet att låta pedagogikens röst höras, visserligen inom mycket strikta ekonomiska ramar men ändock. Nu ser jag bara ett sorgebarn i denna process.Oron över att den inledda, sedan begravda och nu igen återupptagna processen för att hitta lösningar som möjliggör att få med ungdomsväsendet och närbiblioteket från deras gamla slitna utrymmen och med in i den nya skolbyggnaden.

Det kommer att kosta mera att bygga större men det skulle ge några viktiga fördelar, nämligen:

• Högre användningsgrad av byggnadens utrymmen
• Bibliotekets stöd i kampen mot sjunkande läsförmåga
• Ungdomsväsendet på plats i vardagen för att stöda de riskgrupper vi har i skolan
• Aktiviteter och rörelse runt skolan ger samtidigt en form av övervakning som torde minska förstörelse
• Via samanvändning torde vi klara oss med färre kvadratmeter än om alla skall ha sina egna hus och utrymmen.
• Tillsammans kan vi erbjuda centraliserade möjligheter i området, åldringar kan komma till skolan och äta, läsa tidningarna på biblioteket, gå på pensionärsgymnastik i gymnastiksalen, plocka upp barnbarnet och gå hem med det för att nämna ett potentiell scenario. Det blir mer än skolan mitt i byn. Ponera också att ungdomstjänsterna och skolan satsar på ung företagsamhet och skapar möjligheter för olika generationer att mötas och stöda varandra. Tillsammans är det möjligt att skapa nytt, åtskilda... känns det mycket avlägset på något sätt. 

Men vad vi än lyfter fram för fördelar så väger de inte nämnvärt mot argument som slutar med eurotecken. Utmaningen där är att få fram klara och tydliga siffror över vad totalrenoveringar av befintliga utrymmen kommer att kosta liksom uppdatering av dem så de möter moderna krav. En annan femma är hur utvecklingen av bibliotekstjänsterna kommer att påverka deras behov av utrymmen likväl som motsvarande för ungdomstjänsterna. Det är områden som jag inte alls kan uttala mig om. Vi får se var vi landar med den diskussionen...

Nybakad lärare

Jag startade min karriär som nybakad lärare, full av illusioner om min roll och läraruppgiften på Bergö 1996. Jag upplever inte att jag någonsin har haft någon orsak att klaga på det stöd jag fått både av de rektorer jag fått arbeta för samt de kolleger som har funnits vid min sida. Trots detta var starten jobbig, riktigt jobbig även för en slapp medelmåttigt ordentlig ung man som jag. För dem som är mycket ansvarskännande och ordentliga måste det vara något riktigt hemskt. Vi kan lugnt konstatera att de fina teorierna från föreläsningssalarna i Vasa höll för det mesta förutom kontakten med eleverna. På något sätt hade föräldrar och specialbehov undvikits till förmån för Piaget mfl. Kort och gott upptäckte jag att det nu fanns ett yrke som jag måste lära mig och teorierna hade inte förberett mig för arbetet som lärare. Jag hade även en idealbild över hur det skulle fungera i mitt klassrum, med ca 20 år i bagaget kan jag medge att det är sällan det sett ut så i klassrummet under mina lektioner. Idag inser jag att det inte heller är så det skall vara. Jag skall sträva efter en levande, lärande och aktiv klass, inte ett utrymme som kunde finnas i madame Tussauds vaxkabinett.

Dessa tankar aktualiserades nu då jag har en kompetent nybakad lärare i mitt kollegium. Det är en lärare jag uppskattar att ha i kollegiet och precis som med alla i kollegiet vill jag ju att starten skall vara positiv, i denna lärares fall inte enbart läsårsstarten utan även karriärstarten. Starten har dock varit tung, det gäller sammansatt åk 1-2 med en skaplig dos elever som uppvisar ett brett spektrum av utmaningar.

Vissa utmaningar är ju förhållandevis klara då det gäller hur man skall tackla dem medan andra är så mångfacetterade att lärare som lärare knäar då man tar sig an dessa barn. Den erfarne läraren har lärt sig att det finns en gräns för vad som är möjligt och kan ta en viss distans då man har gjort allt som är möjligt för den/de elever det gäller. Jag saknade denna insikt då jag var nybakad. Jag såg mig som ett proffs, med magisterpapper i bakfickan så jag skulle ju rimligtvis vara utrustad för att bemöta allt som kunde komma emot i klassrummet. I dag vet jag att det är en felaktig bild. Som gott exempel kan jag nämna en högt värderad kollega som nyss avgick med pension. Jag har mycket höga tankar om hen och mitt förtroende för hens kunnande och kompetens går inte av för hackor men även denna läraren kom till kollegiet och funderade stundvis vad hen skulle göra för att komma vidare med elever i olika sammanhang...

Missförstå mig inte, jag uppskattar och värderar verkligen mitt kollegium (inbegriper även skolgångshandledare) och känner mig mycket trygg med vetskapen om att de har hand om allt i vår skola. Den kanske värdefullaste biten är att vi strävar efter ett öppet klimat där det är normalt att man kanske inte klarar allt själv och för det har man kollegerna att sitta och bolla tankar och idéer med. Inget besserwisser-"stöd" utan genuin brainstorming där man tillsammans försöker nå till en handlingsplan som hjälper situationen. Jag tror att det är speciellt viktigt för en ung och ny lärare att få uppleva att hen har kollegiets och chefens förtroende MEN att det inte innebär att den förväntas fixa allt på egen hand. Jag upplever att kardinalfel ett som lärare är att försöka vara pedagogikens Sven Duva och dö på sin post, ensam, för man skötte allt själv.

Jag släpar efter med en massa inskolning av mina nya lärare men på något sätt har jag upplevt att den saken kommer på andra plats. Idag, kanske mer än någonsin, ser jag det som viktigast att bygga upp nätverket runt varje person i kollegiet. Nätverket som skyddar, stöder, inspirerar och bär en vidare i utvecklingen. Vi står oftast ensamma i klassen och därför är kontaktytan till de andra vuxna så viktig. Jag gillar den text jag hittade på nätet: Take care of your staff and they will take care of your school! Men jag skulle vilja föra den ett steg vidare, jag ser det som så att vi tillsammans behöver se till varandra i skolan. Vara aktiva i våra relationer. Just nu finns jag mera passivt till för mina gamla rävar och försöker i högre grad hinna titta in till mina nya stjärnor. Inte egentligen för att jag skulle ha något specifikt ärende men för att ge dem en chans att bolla vad som helst med mig men även för att visa att jag finns och har tiden att lyssna. Sedan är det inte alls sagt att jag kan vara till någon konkret hjälp trots det, jag är ju bara en vanlig lärare i grunden jag med, inte ett dugg bättre än någon i min skola, en hel del sämre en flera av mina lärare. Men jag har hellre lärare som är bättre än jag i klasserna än den bästa lärare utanför klasserna. I så fall är det inte rätt person på rätt plats. Med detta inte sagt att det finns den bästa personen på rektorspallen heller men vi gör väl alla så gott vi kan.

Bildkonstprojekt, inledningen

Jag gör comeback i klassrummet detta läsår efter en paus på något år (har varit mest gymnastik och träslöjd). Ett av de ämnen jag har är bildkonst i åk 6. Något jag har sett fram emot, dels för att klassen i mitt tycke är mycket trevlig och med en enorm potential. Så jag tänkte att jag skulle utmana denna grupp och skapa ett projekt där de på riktigt får visa sin kapacitet.

Allt startade med en tanke att jag vill utnyttja Googles art project. Det finns ju ett tillägg som kan installeras i google chrome där en ny flik alltid har ett konstverk från detta project. Jag brukar öppna ny flik varje dag för att få se "dagens konst". Den andra detaljen jag fastnade för och ville ha med var häftiga artistiska visitkort. Framför allt gillade jag tanken på ett konstnärligt visitkort med en smart utformning och tanken på att koppla Augmented Reality till detta ( i praktiken lite som QR-koder men i AR kan man ha vad som helst som triggerbild, foto på en sten, en sko, en skiss eller ett visitkort). Tanken var att man med en app kunde titta på visitkortet och då skulle de ploppa upp en wordle som agerar cv eller en video där eleven själv presenterar sig. Den senare biten har jag inte full koll på ännu så vi ser var vi landar gällande detta.

Visitkort kändes ok men jag tycker inte om att ha uppgifter utan koppling till elevernas vardag/liv så jag funderade att för att ha ett visitkort så borde de ju ha ett företag i bakgrunden och ett företag måste ha något det sysslar med... Så då kom jag in i fas två. Jag vill ha elevernas tankar, idéer och input med i planeringen av vår nya skola och då tänkte jag som så att de får bilda små företag med inredningsarkitektur som huvudområde. Kort och gott, de ska få planera och designa en av våra öppna inlärningsmiljöer i den nya skolan.

Jag kommer att återkomma med hela paketet i mindre bitar an efter det framskrider men nu inledningsvis har eleverna i läxa att leta upp bilder på häftiga visitkort och spara dem i vår delade BK-mapp på office 365. På måndag tittar vi igenom vad de har hittat och går igenom varför vi hade denna läxa. Jag presenterar företagsidén och projektet samt visar hur padlets fungerar. De får i läxa att fundera noga på sina klasskamrater och vilken är den bästa egenskap var och en har som den kan hämta som en superkompetens till ett företag. Detta skall de skriva på varandras padlets och man skall själv sätta dit en kommentar om vad man själv upplever att man har för suverän kompetens. Jag strävar till att eleverna skall analysera det positiva hos klasskamraterna och tillsammans skapa en positiv cv om var och en. Sedan skall de bilda företag och företagen skall bildas så att man får en mångsidig och kompetent firma, inte efter vem man har mest gemensamt med.

Lektion 3 borde vi ha våra padlets klara och då får eleverna ta ut sin egen padlet, exportera det skrivna till wordle och göra ett fint ordmoln av det. Allt sparas i den egna one-driven. På detta sätt har de sedan råmaterial och wordle tillgängliga för visitkorten längre fram. På bildkonstlektionerna börjar vi planera och skissa upp visitkorten vid sidan om det andra.

På det hela taget är eleverna förvarnade, i maj konstaterade jag åt dem att vi har en uppgift klar till bildkonsten men att den ena uppgiften nog säkert kommer att ta upp alla lektioner fram till julen. Lite som att bygga ett hus, en uppgift men en massa delmoment inom ett mycket brett område. Visst, det kan bli totalflopp men jag tvivlar på det, som jag sa, det här är en grupp jag tror mycket om och jag tippar att de kommer att överträffa alla mina förväntningar. Det är bara läraren här som har begränsningar :)

Tänk om Salvador Dali hade planerat ett klassrum...

Jag växte upp med en plansch av Salvador Dalis Premonition of civil war i köket. Det la säkert grunden för mitt intresse för hans konst och även surrealism i ett vidare perspektiv. Jag kunde titta på bilden gång på gång och alltid hitta något nytt i den. Samtidigt kan jag idag inte låta bli att dra paralleller till skolan. Om omvärlden är fylld av realism så speglas inte den realismen i skolans värld, ibland kan man med fog fundera på om skolan är en surrealistisk parallell till omvärlden. 

Låt mig ge några exempel:
I ett framgångsrikt kreativt företag bollar man idéer, kommunicerar och skapar tillsammans. I skolan förväntas eleverna sitta tysta, stilla och göra saker ensamma. Vi vet att människan rör på sig för lite och ute i omvärlden beivras rörelse och att stå medan skolan prioriterar att man sitter still... Det är inte utan att jag saknar en skolvärldens Salvador Dali som skulle måla om vår värld på ett modigt, fördomsfritt och energiskt sätt. Den stora frågan skulle då vara: skulle det nya "klassrummet" ha kvar något alls av det vi har i dag?

Jag läste en studie där eleverna hade fått forma klassrummet med tonvikt på lärarens placering. Merparten av dem placerade läraren i mitten eller vid ena sidoväggen. Då jag hade egen klass och undervisade   åk 1-2 hann jag sällan sitta ned vid en kateder, samtidigt har jag upplevt att den fungerar som en mur mellan mig och mina elever. Dessa diffusa tankar kläddes i ord och erfarenheter av att skippa katedern helt och hållet finns till vissa delar samlade här i ett blogginlägg. För mig var katedern en avställningsyta som alltid var i sådan oordning att jag var världens sämsta förebild för ordning och reda. Ändå har vi svårt att tänka oss en klass utan kateder, eller hur? Varför?

Då jag skrev min läraravhandling stötte jag på en underbar historia som jag berättat otaliga gånger sedan dess. 

Ett ungt par gifte sig och då de flyttat in i gemensamt hem stekte de en fisk. Den unga mannen såg på då hans fru skar bort en ansenlig bit från både stjärt och huvud, slängde bort dessa och stekte resten. Mannen undrade över detta, i hans ögon, slöseri med god fisk. Frun funderade på varför hon hade gjort så och kom fram till att hon alltid hade gjort så, för hennes mamma brukade göra så.
Följande gång då de besökte svärföräldrarna frågade mannen sin svärmor om tanken bakom detta slöseri med fisk. Svärmor funderade länge och väl och kom till sist fram till samma svar som dottern hade gett, hennes mor hade alltid gjort så.
Gamla mormor levde ännu och en tid senare besökte de henne varvid den unge mannen fick tillfälle att fortsätta utredningen kring tillredningen av fisken. Mormor funderade en stund och brast ut i skratt. Svaret var enligt henne enkelt. Hon hade skurit upp fisken för att den skulle rymmas i hennes stekpanna som hade varit ganska liten... 

Vad hon hade gjort med restbitarna framgick inte men oavsett har jag alltid sett historien som ett ypperligt exempel på att vi kan förlora mycket på att göra som man alltid har gjort. Krister Henriksson som intervjuas i Östnyland säger det bra om sin efterträdare på rektorsposten: jag har bett henne göra allt precis som hon själv tycker bäst, och inte fråga mig hur vi brukat göra. 

I Kristers fall handlar detta inte om tomma ord utan han är i intervjun som i övrigt, alltigenom genuin. Samtidigt ser jag honom även här som ett föredöme, en lärare som inte krampaktigt håller sig fast vid det gamla trygga utan öppnar dörren för nya möjligheter. För egen del kommer jag att fortsätta att fundera kring vilken inlärningsmiljö vi ska ha. Inte jag, utan vi. Det är något som är vårt gemensamma, elevernas, lärarnas, skolgångshandledarnas och rektorns och just i den ordningen. Kanske med ett litet frågetecken om rektorn behöver finnas med på denna lista... 

Så jag kommer att ha ny energi att diskutera, ifrågasätta och fundera kring vad vi skall ha, vad vi inte skall ha och hur vi skall forma en inlärningsmiljö värdig den inlärning vi strävar till att skall ske. Dags att bli modig, våga utmana och vända gammal invand realism ryggen för att skapa något nytt, utan barlast. Dags att ta tag i Salvador Dalis pensel och rita om inlärningsmiljön....