Sidor

torsdag 3 november 2016

Stöda rätt

Det har varit blygsamt med skola och funderande en lång tid. Kanske bra så. Trots min långa frånvaro har jag till vissa delar nog hållit mig ajour om huvuddragen kring det som sker i skolan. Det har inte varit en dans på rosor alla gånger. Nu skall det förtydligas att jag har ett team som är värt att höja till skyarna så det de inte fixar vet jag inte vem som skulle fixa det heller. Så min frånvaro skall inte ses som avgörande faktor även om det ju nog belastat alla i skolan lite mera, framför allt min vicerektor som har full undervisning.

Vi har elever som vi denna höst har fått sätta enorma resurser på, både gällande tid, energi och omdistribuering av personalresurser. Utan de resultat vi hoppas på. Det är ett läge då vi skolan tvingas inse att vi gjort allt vi kan och att resultat kräver mer än vi har att ge. Det finns ännu några aktörer utanför skolan som vi har försökt få med in i teamet som skall stöda den enskilde eleven men de hjulen rullar notoriskt långsamt. Det positiva i allt detta är god kontakt till hemmen och ett gott samarbete med dem. Utan den biten tror jag att vi hade gett upp för länge sedan.

Men det jag började fundera på var om vi gör rätt, använder vi resurserna effektivt på detta sätt? I ärlighetens namn så har vi satt en massa resurser på en elev under 4-6 timmar/dag, 5 dagar av 7. Totalt alltså 20-27 timmar av 168 timmar i veckan. Totalt 760-1026 timmar av 8760 timmar i året. Vi har alltså hand om barnet i 8-12% av tiden under ett år. Det är toppen av isberget. Är det realistiskt att tro att man kan uppnå fundamentala skillnader genom att knacka på toppen av ett isberg? Det ologiska är att man i många skolor faktiskt gör det, så den tiden läraren och elevvårdspersonalen har med varje barn är viktig och kan vara avgörande MEN jag tror vi borde bli bättre på att stöda barnet och familjen (egentligen hela stödnätet kring ett barn) i deras arbete under de resterande ca 90% av tiden.

Hur gör vi det? Vem gör det? Jag tror inte vi har någon som naturligt skulle axla den rollen idag. Skolan har fullt upp med sitt tidsintervall så det är inte skolan som kan ha detta på sitt bord, troligtvis är stödbehovet även ett annat än pedagogiskt. Socialen... njaa, känns som en byråkratisk apparat dit allt försvinner, detta är väl närmast ett systemfel, det finns en massa duktiga engagerade människor på, i alla fall den lokala, socialen. Jag tror det kunde vara ett mer utvecklat stödperson/stödfamiljs system. Kanske någon sorts familjehelpdesk med låg tröskel att ta kontakt. Det behöver ju inte vara så formellt, kanske skapa stunder att diskutera kring var man slår huvudet i väggen medan man gör något som involverar hela familjen. Eller är det en vidareutveckling av schoolcoach systemet som varit välinvesterade pengar i Borgå så här långt? Kanske någon annan har en bra ide som skulle gå att tillämpa här? Som sagt, min tankeverksamhet har varit på stand-by en tid och själv har jag inget svar.

måndag 26 september 2016

Programmerin och ny läroplan

Då har vi en ny läroplan. Syns det? Antagligen är det i de flesta klassrum samma gamla lunk som tidigare. Trots att den nya läroplanen är ganska upphaussad, har varit omskriven och debatterad även utanför landets gränser. Själv konstaterade jag surt på en fortbildning om den nya läroplanen att det verkar vara samma gamla skit i nytt fint omslagspapper. Jag reagerade på att det bara talades om undervisning, inte om inlärning. För mig är detta fel fokus. Fokus skall inte vara på (karrikerat) att lärarna föreläser till 100% utan på att eleverna lär sig fullt ut enligt sina förutsättningar. Hur kan vår läroplan inte få den biten rätt?

Nog om det. En av de stora grejerna som dyker upp är programmering. För att bemöta detta ordnas det fortbildningar i programmering land och rike runt. En del lärare går på dessa och merparten låter antagligen bli... Redan förra läroplanen stipulerade att varje elev skulle få använda ikt som stöd för sin inlärning minst en timme/vecka. Jag påstår att en mycket stor del av våra barn inte fick detta. Största orsaken är inte brist på apparater, nät eller annat som skulle kräva ekonomi. Största problemet är den enskilde läraren. Läraren som ser en konflikt eller ett hot i ikt. Du vet den där läraren som säger att allt vi har gjort faktiskt inte är så dåligt att vi måst börja använda datorer. Den läraren har en liten poäng, men den poängen är tagen ur sitt sammanhang.

Om vi flyttar scenariot in i slöjdsalen i stället för att förtydliga detta. Förr klarade man sig fint med handborrar, hammare, skruvmejsel, ryggsåg, stämjärn, skölp och sandpapper. Vi klarar oss fortfarande fint med dessa, trots det är jag riktigt glad för att det skall komma en större slipmaskin till maskinsalen i den nya skolans slöjdsal. Varför? Det är ju fint med lugna sandpappranstunder där barnen lär sig att tålamod är en dygd osv. Jo, det är säkert fint OCH ett bra sätt att strypa intresset för slöjd. Säg att eleven använder 8 lektioner till att slipa smörkniven i körsbärsträd och ändå har en gropig halvestetisk produkt att visa upp, är det här det pedagogiskt sett bästa sättet att jobba? Alternativet är att låta eleven använda den nya tekniken (i detta fall slipmaskinen), slipa maskinellt i 5-10 minuter, få ett bättre slutresultat och spara 7 lektioner för annat som ingår i ämnet.

Programmeringen får agera exempel i anslutning till teknik och den nya läroplanen. Vi kan låta alla våra lärare gå på programmeringsfortbildningar men det räcker antagligen inte. Vi kan satsa stora pengar på Bee-Bot, Blue-Bot, Vortex, Sphero, Ollie, Ringo, Lego Mindstorms, Buddy, Meccanoid G15KS,  JD Humanoid och andra robotar om vi så vill, men någon garanti för resultat är det inte. Det är inte heller alla de gratissajter eller appar som finns. En del sådant kan du hitta i denna länksamling.

Allt startar från pedagogen, dess insikter, färdigheter och kunskaper. Mot den bakgrunden är varje fortbildning bra men ännu bättre vore det om vi hade pedagogiska kaféer där lärarna kunde bolla idéer och diskutera olika upplägg. Kanske öka mängden kompanjonslärarskap för att osäkra lärare skall få göra saker tillsammans med en säkrare lärare? Jag vill inte att programmering skall bli något jippo som man gör 1-2 dagar under ett läsår. Tanken är väl att programmeringen och det logiska tänkandet skall finnas med som ytterligare ett verktyg i (kanske främst) matematikundervisningen. Vi behöver alltså få våra lärare på en nivå där de kan analysera sin matematikundervisning och kunna se vilka delområden som enklare kan introduceras och fördjupas genom programmering.

Faktum är att rektorn inte får tillåta lärarna att gömma sig bakom att det gamla har fungerat bra och gett fina pisa-resultat. Det är inte vettigt att utgå ifrån att alla andra i skolan skall utvecklas förutom lärarna! De skall upprätthålla sin kompetens, de har en enorm inverkan på barnen via sin möjlighet att välja metoder och sätt att bygga upp undervisningen, med denna rätt kommer ett ansvar. Nämligen ansvaret att behärska och förstå alla de metoder som finns tillgängliga.

Jag vet inte om jag skulle gå så långt som i Helsingfors där det stipuleras att en viss procent av undervisningen skall vara med ikt. Inte heller är jag automatiskt såld på att böckerna skall bytas ut mot teknik. Vi har länge haft lärare som skippat läromedlen och gjort egna tillsammans med eleverna, det ser jag som ett ypperligt exempel på lärare som utvärderat verktygen och valt något som de upplever att är bättre (att gå enligt läromedel kan ju bero på att läromedlet är bra eller att man gör det lätt för sig, dock omöjligt att avgöra vilketdera så därför är den biten inte tecken på något alls...). Denna sorts personal vill jag ha och jag tycker att vi skall förutsätta att vi har en välutbildad personal som håller sig uppdaterad och därigenom beredd och kompetent att ta ställning till vilken metod som tjänar elevens inlärning bäst i varje enskild situation. Då sker det antagligen bra inlärning som till skillnad från bra undervisning bär långt.

måndag 20 juni 2016

Kan skolan bli en viktig rad i din cv?

En tanke, en vision

Vi har alla vår egen tanke varför vi vill arbeta som lärare, eleverna och familjerna har kanske inte i lika hög grad någon tanke om var eller varför de vill gå i en specifik skola. Allt detta är något som funnits malande i bakhuvudet men som jag inte egentligen aktivt har försökt få formulerat i ord. Nu då skolbygget har satt igång är det något av sista sekunden för att formulera en vision, en värdegrund för den nya skolan. Detta är nämligen något som man skall kunna se då man kommer in, inte enbart i verksamheten utan även i hur huset utformats!

Jag vill att det skall vara en plats att vara stolt över, att alla som gått där kan känna som om det är något att skriva in i sin cv, jag gick där! Vi skall också forma dem som kommer dit så att de står för något mera, de är lite mera, sticker ut på ett positivt sätt. Kort sagt vi skall bjuda på det som gör dem stolta över sin historia hos oss.

Mina egna tankar är ju inte mycket värda, ett värde får de om de blir våra tankar och med våra avser jag då alla som arbetar i huset. Den processen skall inledas i höst men detta kan ju vara ett diskussionsunderlag inför den processen.

Jag vill som sagt att man skall kunna se vissa egenskaper hos en elev som kommer från Vårberga, oklart ännu hur detta skall te sig gällande ungdomar som besöker ungdomsgården, kunder i biblioteket osv. Men mitt specialområde är eleverna så jag tar fasta på dem. Min vision är följande.
En elev från vår skola (inte rangordnat ännu):

  • Tar ansvar för sig och sin omgivning (inbegriper både människor och saker)
  • Kommunicerar mångsidigt
  • Samarbetar bra med vem som helst 
  • Är duktig på att förmedla tankar och åsikter
  • Lyssnar på andra och kan beakta deras tankar/åsikter
  • Visar respekt
  • Är artig
  • Är trygg i sig själv
Någon kanske undrar över avsaknaden av akademiska mål. Det är klart att jag har ambitioner gällande dessa också, jag vill att våra elever skall vara bättre än snittet då det gäller läsning, både gällande kapacitet och aktivitet, jag vill att de skall vara bättre än snittet i matematik och finna en trygghet i vetskapen om detta. De skall ha inblick i hur man använder modern teknik, vara mångsidiga i konst- och färdighetsämnen och ha en bred allmänbildning men jag tror att dessa kommer betydligt lättare om ovanstående punkter är i skick. 

Vi har vår värdegrund i läroplanen, skolans vision finns i verksamhetsplanen osv. Några har till och med läst dessa... Lärarna har ofta sin egen personliga vision och värdegrund men nu upplever jag att vi behöver en gemensam vision och värdegrund för hela huset. Den skall vara kort (jag har satt upp för mig själv att den skall rymmas i en tweet på 140 tecken) och omfatta hurudana människor vi vill att skall gå ut ur vårt hus. Inte vad vi tror på utan vad vi jobbar för. 

I tiderna då Akilles körde igång med Gustavstävlingarna var det en skola som hade en stark profil och tydlig vinnarkultur. Min förra skola Svartså skola brukade vinna det mesta i dessa tävlingar, notera då att det var en skola utan gymnastiksal! Att skolan blev något av ett brand inom idrott blev klart då man kunde höra andra skolors elever säga "där kommer Svartså, de vinner allt". I ärlighetens namn var ju inte gymnastiktimmarna det som förädlade dessa elever utan familjernas och personalens engagemang. Lärarna stod på tävlingarna med sina elever och stöttade dem i alla lägen, föräldrarna gjorde det där och på alla andra platser. Alla slöt upp kring sina barn. Här brister det i dagsläget. Hur får vi familjerna att sluta upp runt sina barn i skolsammanhang. Då egna byskolan stängs och man åker till en skola lång bort, hur får vi den familjen att känna att det är deras närskola och en skola de vill vara aktiva i? 

Kanske vi kan skapa broar via ett tydligt mål som alla kan stötta och omfatta? 

Vad kunde då vår "slogan" vara? Jag vet inte, kanske något i stil med: Trygg, respektfull och stark, färdig för nästa steg. 
Som sagt, den är inget värd innan det är VÅR slogan och innan den är det har den säkert omformats och bearbetats en hel del. Det skall den få göra, vi skall fundera, kasta fram tankar och förslag, sova på saken, tänka till, tänka om och landa i något vi känner att det här är våra barn, vårt hus, vår verksamhet, våra kunder - det är vi!

Nog tänkt. Nu är det sommar, tid för att kolla fotboll, läsa en bok, njuta av natur och stillhet, att bara vara och återhämta sig, se familjen och ladda upp för kommande utmaningar. Så två månader då man får vara som Sveriges fotbollslandslag, ha noll skott på mål i de första matcherna. Man behöver inte ens ha mål just nu. Bara njut!


torsdag 21 april 2016

Skolan, SoMe och alla andra verktyg

Traditionellt har vi i skolan försökt göra det enkelt för oss. Speciellt gällande ikt skulle vi helst ha ett verktyg som fixar allt. Lärarna klagar lätt då det blir för många system och inte bara för att det potentiellt leder till en massa lösenord och användarnamn som skall kommas ihåg (och det tenderar till att leda till urusel datasäkerhet...).

Vi har med lokala variationer antagligen följande system i våra skolor:

  • Wilma/Helmi (fanns det ett tredje alternativ ännu?)
  • Office 365/Google Apps For Education
  • Pedanet/Fronter
  • Edmodo/Socrative....
  • Edison/Its learning etc....
  • Olika webtjänster som förutsätter konton (talar då om specifika uppgifter som t.ex. EduCanon, Popplet, Storybird...)
Det blir lätt ganska många olika inloggningar om man inte har något system för detta. Jag ser ändå en klar och tydlig fördel med mångfalden. Hemmasnickaren kanske köper en multimaskin i stil med denna:

Ovanstående maskin kostar dryga tusenlappen och kan hyvla, såga, fräsa och borra någon typs hål. Mer info hittar du på sidan därifrån bilden är tagen. I ett skede utrustades mången slöjdsal med denna typs maskiner som kunde såga, slipa och något till. Kort sagt hobbyverktyg men inget du hittar i en träverkstad där man gör något seriöst. Det är lite samma sak med våra digitala verktyg. Vi kan kanske klara oss med några få verktyg (Gafe/Office 365 + Wilma/Helmi). Men i ärlighetens namn, vi kan ju också fixa all träslöjd med hammare, handsåg, hyvel och borr. Det skulle vara billigt och enkelt men ändå skaffar vi en hel del maskiner. Varför? Jo för att vi får bättre verktyg, effektivare verktyg och verktyg som är skräddarsydda för sin uppgift. Vi måste förstå att tänka på samma sätt med digitala verktyg.

Här är några råa tankar om hur jag funderar på att lägga upp vårt paket. Notera att en del appar och verktyg inte kan användas av elever då de inte är tillräckligt gamla (om vi talar om åk 1-6 där jag huserar).

Pedanet: En statisk hemsida med kort info om skolan. Kan jämföras med kartan/infotavlan som vanligtvis finns på rastplatsen innan man kommer in till staden. Kan också vara ett arbetsrum för klasser men är lite otympligt ännu idag.

Wilma: Kommunikationskanalen till hemmen, verktyget för bedömning, verksamhetsplan och berättelse, stödblanketter etc. om man har Kurre/Primuskurre så har man ju schemat här också.

Office 365: Arbetsrummet, platsen där man gör sina arbeten, delar med varandra och där elever och lärare kan kommunicera. 

Facebook/twitter/Instagram: Infokanal utåt. Skolan kan ha ett eller flera konton som personalen kan använda. Man kan t.ex. ha slöjdlärarens konto på instagram där man lägger upp bilder på elevernas arbeten, lite som en virttuell vitrin. Om det är skolans konto så löses även upprovsrättslagen dvs skolan har rätt till dessa bilder. Var noga med hur eleverna syns på dessa. Jag har som linje att försöka få bilder där man inte ser elevers ansikten. Jag hänger inte upp bilder på mina egna barn på nätet, varför skulle jag då göra det med andras?

Blogg: Kan vara något för både elever och personal. En personlig touch där man berättar om vardagen och det lilla extra i skolan.

Det kan ju vara intressant att ha skolans egna Flipboard också, eller något annat verktyg för att samla det digitala flödet. En plats där alla intressanta tweets, bilder, blogginlägg etc samlas under en månad. Det kunde ju med fördel vara ett projekt för eleverna. Kanske något som kunde ingå i en valbar kurs eller någon klubb? Det kan också vara en del av t.ex. modersmål, mediafostran osv. 

Det har ju länge varit klart att rektorn ansvarar för att ikt används som läroplanen föreskriver. Men rektorn har ju även ansvar för linjedragningarna i skolan och det borde göras en klar och tydlig definiering av vilka verktyg varje skola använder och hur det är tänkt att man använder dem. När den biten är klar kan man även förmedla den till hemmen, beslutsfattare, medier etc. som kan tänkas ha ett intresse av hur skolan arbetar. För egen del kommer just denna bit att finnas på min lista över saker jag vill slå upp ramar för tillsammans med min personal. Tanken är att vi skulle kunna skriva in detta i vår verksamhetsplan och ha det som ett tydligt och klart definierat verktyg i vår verksamhet inkommande läsår. Jag tror att vi alla kan vinna på att få denna bit under kontroll. Samtidigt är det ju ett ypperligt pedagogiskt verktyg. Ta bara som exempel ett slöjdarbete, tror du eleven satsar mera på att göra ett fint arbete om hen vet att det kommer att sättas ut en bild på dess arbete på nätet än om den bara kan gömma det i väskan och sedan försöka smyga in det i vedstapeln där hemma? Jag tror att vi kan få ut mera av elevernas potential om vi säger, nu skall vi göra ett sådant arbete som du kan imponera på hela världen med än att vi säger att det här skall vi göra så de blir stolta där hemma. De där hemma är ju alltid stolta oavsett... (och är de inte det så säger de det oavsett, får så gör ju vi föräldrar). 

onsdag 23 mars 2016

Rasismens högborg

Detta kan kanske ses som ytterligare ett slag i luften i kampen mot rasism. Vi är många som delar bra skrivelser i ämnet på Facebook, twitter eller i bloggar. På något sätt känner man då att man visar var man står och att man gjort en insats. Jag vill vara tydlig med att denna skrivelse inte ännu är en insats, den som sådan hjälper ingen alls. Det är bara en samling tankar och ord, skrivan i avskildhet utan koppling till den vardag där även mina elever får höra rasistiska kommentarer. Det blir först en gärning när jag ställer mig vid min invandrarelevs sida och aktivt agerar mot rasistiska påhopp.

Vi vet att mobbning funnits i all evighet, jag tror inte vi kommer att nå en situation där vi fått bort all mobbning. Hur skall vi kunna det? Då de vuxna föregår med exempel som visar att mobbning inte är något farligt? Jag vet att jag skall utgå ifrån att jag varje läsår sitter otaliga timmar och diskuterar med mobbade och mobbare, att vi reder ut, gör kompromisser, överenskommelser och delar ut straff då prat inte ger resultat. Det skall vara tydligt vad som är rätt och vad som är fel, även då hemmet inte är av samma åsikt!

Under flera år har jag följt med speciellt sannfinländarnas rasistiska påhopp, nu i egenskap av regeringsparti och med representation i EU. De får helt nya arenor att visa upp sitt rasistiska ansikte och... det accepteras. Har rasismen blivit rumsren? Jag kan inte göra så mycket för att påverka en riksdagsman eller någon i dess stab då den uttalar eller agerar rasistiskt, det är en funktion som borde finnas inom riksdagen, eller har jag fel?

Då jag pratar med elever konstaterar jag att står du bredvid och ser mobbning, hör någon säga något rasistiskt  så stöder du det i tysthet om du inte agerar. Det har jag lyft fram åt barn i 20 år. Inget av dessa barn finns i riksdagen och det är jag glad för. Jag har nämligen högre tankar om mina elever än riksdagsledamoterna kan möta. För som jag ser det är hela riksdagen idag en högborg för rasism. Vi har hört de svaga fördömmande orden... i 10 år? Till dags dato har jag inte sett några relevanta gärningar där man på riktigt visar var gränsen går och slänger ut den som inte kan hållas inom gränserna. Riksdagen styr detta land, riksdagen skall visa vilka normer som är viktiga. Sorry men ni är just nu det där dåligt uppfostrade barnet som man inte vill att ens eget barn skall leka med. Ni är kort och gott ett dåligt exempel för våra barn!

Så här i Bryssels efterdyningar kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket vi skulle kunna minska på orsakerna till hatet om vi kunde få ordning på rasisterna och de fula påhoppen av människor i våra egna led. Kanske vi kunde börja bygga upp en bättre värld där?

onsdag 10 februari 2016

Bett 2016 - Tankar i bild

Jag skall inte förstöra detta med en massa ord. Denna väg där besökarnas ord och tankar görs till konst är en av de populära bitarna på mässan. Här finns ett antal av de i mitt tycke bättre bidragen.






















Bett 2016 - sett och hört

Med knappa 900 utställare så fanns det fler produkter än vad jag klarade av att ta emot. En hel del gick ju att gallra bort direkt då de inte är aktuella för oss. Hit hör alla administrationssystem för att sköta betalningar till skolan (för mat, skjutsar och vad det nu allt kan gälla), en massa system för att hålla kontakt med hemmen (det har vi ju redan), system för vitsordsgivning, läxor etc. Många lärare upplever att det är splittrat med Wilma/Helmi, Pedanet/Fronter, Office 365/Google Apps For Education, Socrative, Edmodo etc. Det som här fanns verkade dock vara mindre helheter och troligtvis något som ger ett ännu mer splittrat verktygspaket.

Då jag besökte mässan 2014 var de interaktiva projektorerna den stora grejen. De fanns ännu med men hade tappat mycket mark till de interaktiva skärmarna. De större aktörerna verkade vara Smart, Clevertouch och Promethean. Det finns en massa andra aktörer också men dessa har byggt upp ett paket kring skärmen med program/appar för att kunna koppla upp eleven till apparaten också. Dels för att kunna visa från vilken apparat som helst men framför allt att kunna dela från skärmen till vilken apparat som helst. I vår skola har vi testat Clevertouch detta läsår och vi hittar hela tiden nya möjligheter och funktioner. Med tanke på flexibilitet, framför allt i våra kommande öppna lärmiljöer, är en flyttbar interaktiv skärm vida överlägsen en stationär projektor. Så trots att det fanns nya projektorer med likvärdiga funktionär som skärmarna var de inget jag satt tid på.

Sedan 2014 har Microsoft fått igång sitt Office 365 på allvar och detta syntes också på mässan. Google var starkt framme och Apple hade en massa kopplat till sina ipaddar men dessa hölls på sedvanlig nivå, Microsoft och deras partnerföretag hade däremot satsat rejält och benämningen "Microsoft village" var mycket adekvat.Lite förenklat har Googles classroom varit deras största fördel i matchen medan Microsofts One Note varit deras. Just nu lanseras det produkter som täcker upp de områden där Microsoft inte kunnat matcha Google och om den trenden fortsätter så kommer Google att få jobba stenhårt för att hålla sin ställning. Apple har ju inget liknande i sitt sortiment så deras drive finns fortsättningsvis via ipad och vissa appar på den samt att i praktiken försöka leva i symbios med Google och Microsoft. Något de inte lyckas helt optimalt med. Men Apple sysslar ju med en apparat medan de två andra har ett system för skolor, så det är väl inte rättvist att ta med Apple i denna diskussion...

En annan stor och synlig grej var Minecraft. Den har ju slagit igenom rejält och en del skolor arbetar ju via Minecraft sedan ett antal år tillbaka. Som det också sades på en föreläsning:
Du och jag växte upp med Pac Man, vi kunde välja om vi vill gå åt vänster eller höger och i något skede kunde vi utöver detta välja upp eller ner. Multiplayer då var att sitta och hoppas att kompisen dog så man själv fick spela... I Minecraft ges du en yta och kan välja att göra vad som helst med den, du kan göra det ensam eller med alla dina kamrater OCH ni kan göra det tillsammans samtidigt.
Jag har följt med mina barns spelande och i ärlighetens namn är det sin eländiga grafik till trots en av de absolut bästa spelen på marknaden just nu. Spelet handlar om kreativitet utan begränsingar, möjlighet till gränslöst samarbete och en massa andra faktorer som vi kan ha nytta av även i skolan. Säg att du vill låta eleverna planera skolgården, varför inte låta dem göra en 3-d modell i minecraft?

Programmering, programmering, programmering... Inget nytt men en av de riktigt stora trenderna. Det fanns robotar för någon tia till flera tusen. Raspberry Pi har utveclats och ligger som grund för en massa olika varianter, Microsoft lanserade sin Micro-Bit, Sphero 2.0 (kanske BB-8 i den nya Star Wars filmen är bekant, samma robot men utan huvud), Lego Mindstorms samt deras nylanserade instegsserie för lägre ålder samt en massa appar och program för programmering. Vissa säger entydigt att programmering är en baskunskap som alla borde få, att det är den nya läsfärdigheten. Det här innebär ju inte att alla skall kunna programmera avancerade saker men att alla borde få en viss grundförståelse för vad det är och hur det fungerar. Det borde inte vara så svårt, hjälpmedlen blir allt fler och allt enklare att använda.

3-D skrivare fanns med i ungefär samma utsträcking som 2014 och det förvånade, jag hade väntat att de skulle ha blivit mycket vanligare, mer utvecklade och billigare. Det kändes inte som om utvecklingen hade gått framåt som jag hade väntat på detta område. Däremot ser jag det som en självklarhet att varje skola skall ha minst en 3-D skrivare i något skede. Mina funderingar är närmast var den smartaste placeringen är. Den skall kunna kopplas ihop med alla konst- och färdighetsämnen vilket leder till att den skall finnas i det blocket men talar vi om att placera den i samma rum som ytbehandling då? Nå det är en sak vi hinner fundera på ännu...

Bland föreläsningarna verkade de mest lockande handla om hur man tagit i bruk teknik samt hur man gjort för att den skulle ge positiva resultat. T.ex. föreläsningen om vårt St Karins projekt  med 1:1 i ipads där de byggde nätverk och gav >3000 ipads till elever, främst i åk 7-9 men även i lägre klasser var en succé, jag tänkte titta in och lyssna på den men fick stanna drygt 2 m utanför ingången, närmare kom man inte helt enkelt. Flera föreläsningar om hur man använder pekplattor kändes inte så nya, jag fick känslan av att "det där vet/kan vi ju, så har vi ju gjort länge redan". Kort och gott gav det intrycket att vi i Finland har kommit ett gott stycke på väg redan och att vi har en massa kunnande utspritt i våra skolor. Vi är dock världssämst på att berätta om vad vi har för bra på gång. Vissa lärare har sina nätverk, dels via Twitter dels via Facebook men oavsett så är det i viss mån klickbildningar. Deras nätverk ger inte ännu resultat i hela skolan och det måste vi få ordning på. Bra initiativ, kunnande och goda exempel måste delas i högre grad och lärarna måste vara mera öppna för att ta emot och pröva nytt. EN LÄRARE I BEKVÄMLIGHETSZONEN ÄR INGEN BRA LÄRARE! Hur skall du kunna be att dina elever skall utmana sina gränser om du inte gör det själv. Är du en lärare så är du en ledare och man måste leda genom exempel.

Några kommentarer som jag kom mig för att skriva ner var följande:

  • Skolor och utbildningssystem är i regel inte färdiga att utnyttja den fulla potentialen av teknologi.
  • We don't need to discuss technology, it is already here, just use it!
  • In my school we cant talk pedagogy without talking technology, because it is already there!
Summa summarum. På Bett-mässan kändes allt självklart, det är klart vi skall utnyttja teknologin i skolan. Teknologin finns överallt runt omkring oss, varför skall då skolan vara teknologifri zon? Det finns ingen ursäkt att inte ta in teknologin i din klass, det börjar i stället vara något du får stå till svars för ifall du inte gör det. Väl hemma känns allt inte så självklart mera, Finland var i ett skede statistiskt riktigt dåligt på att utnyttja teknologin i undervisningen. Den nöten har vi ännu inte rått bot på. Kanske dags att börja kräva något av kollegiet snart? Och nej, det är inte en resursfråga!

lördag 23 januari 2016

Bett 2016 - Allmänt om mässan

Bett, en första överblick

Denna gång prioriterade jag mässan. Jag var på Bett 2014 och då åkte vi på skolbesök med Microsoft på tisdag, var på mässan onsdag och torsdag. Vi kan säga att det blev klart att vi missade mycket på mässan med denna tidtabell. Även detta år märkte jag att dag 1-2 gick till att få grepp om allt. Det engelska ordet ”Overwhelming” kändes mycket passande. För att ge en liten bild av vad jag menar kommer här några fakta:

ExCel arenans mässdel (som används för Bett Show) har en yta på ca 44 500 m² (förenklat kan du på denna yta nästan klämma in både Hartwall arenan och Olympiastadion i Helsingfors), med utställarnas bås samsas 12 större eller medelstora utrymmen för föreläsningar, utöver detta har många utställare mikroföreläsningar och workshoppar, dessa hålls t.ex. av Apple, Microsoft, programleverantörer mfl. Men många aktörer bokar även utrymmen utanför dessa kvadratmeter för att hålla mer exklusiva seminarier. För att få en liten inblick i hur det ser ut kan du kolla in denna video som Jari Laru filmade med en 360° kamera, notera att du kan välja fokus genom att röra på videon, dvs titta på hans skor, taket eller vända framåt, bakåt osv.


Utställare var det 869 st detta år och merparten av dem hade ett eller flera segment med produkter så det fanns minsann saker att titta och pröva på. Det som hade ändrat sedan 2014 var att de interaktiva projektorerna hade minskat radikalt, de var ännu representerade och en del hade fått en hel del nya vettiga funktioner men de hade fått ge utrymme för alla interaktiva skärmar som verkar ta över projektorernas marknadsandelar. En intressant liten start-up var bird som var en liten grej som kan sättas på fingret och så gör den skärmen interaktiv. Priset på mässan var ca 250 $. Se en video om detta nedan.


Det fanns också en musvariant som gjorde lite liknande grejer. Den bit som verkade vara starkaste trenden var programmering. Det fanns naturligtvis olika Raspberry Pi varianter men robotar och alla möjliga programmerbara saker fanns mycket välrepresenterade. Jag fastnade personligen för Sphero som i princip använder samma teknik som den nya roboten BB-8 i den nyaste Star Wars filmen. Framför allt gillade jag att den kan styras från byod-apparater och att programmeringen direkt ger dig något konkret. En mycket självklar entry-level produkt, och en som jag kommer att beställa till vår skola för att ha som ett element i vårt programmeringsutbud. Se en video om den här nedan:


Jag hittade också en konkurrent till labdisk (einstein), som prismässigt gör denna typs sensorer ekonomiskt lättare tillgängliga än labdisk någonsin har varit.

Bland dem som talar har vi både professorer, rektorer, lärare, experter, ledare av olika slag men också barn och ungdomar som ger sin syn på saker och ting. Man ser lärare i vimlet som går där med sina klasser. Elever uppträder (denna gång var iPad Band bestående av högstadie-elever i elden flera gånger/dag, men även som referensgrupper för många utställare).

Detta år var det nästan 44 929 besökare från 128 länder, vilka är då oddsen att jag får ett samtal av min dotter i gymnasiet, hör att hon har ett fysikproblem hon inte kan lösa och samtidigt ser hennes fysiklärare komma runt ett hörn och emot mig? Han kunde inte räkna ut de oddsen men det var just så det skedde i vilket fall som helst. Som fotnot kan sägas att med hans korta direktiv klarade hon av att lösa sina uppgifter. Det är inte bara inlärning som kan ske var som helst idag, det kan också undervisning göra J. Det som är intressant är att Skandinavien står för 13,5% av besökarna och är största område efter Storbritannien, men man hörde faktiskt alla nordiska språk här och där i vimlet, en del utställare hade också plockat in nordiska representanter för att kunna ge service på svenska eller finska. På mässor i Finland får de inte ens fram någon som kan svenska så nog är ju servicenivån på en helt annan nivå här än hemma...


Vad var då mina motiv detta år? Jo i egenskap av ikt-koordinator är det här mässan med stort M för att se ny teknik kopplad till undervisning, det är platsen där du kan se vad som är på kommande, en hel del produkter som visades upp fanns inte ännu klara för försäljning utan de var prototyper som skall lanseras under detta år. Här finns också bredden, t.ex. på Settdagarna i Sverige eller ITK i Aulanko eller Virtuaaliopetuksen päivät finns inte alls samma bredd gällande leverantörer, i praktiken kan de i jämförelse ses som små sommartorg och detta som den stora höstmarknaden. Utöver detta samlar denna mässa varje år innovativa skolledare och lärare som delar med sig av sina framgångsrecept. Oavsett om du fungerar i åk 1-6, 7-9, andra stadiet eller på universitetsnivå så finns det föreläsningsområden som är innehållsmässigt skräddarsydda för dig. Bett-mässan lockar också in ett antal riktigt stora pedagogiska namn varje år, namn som vi kan drömma om i norden men knappast få se eller höra annat än via Youtube. Det tredje området som var av vikt för mig var att här också finns talare som är experter på skolplanering och inlärningsmiljö. Detta år var alla i vår grupp representanter för skolor som skall få nybyggen eller omfattande renoveringar. Den sista faktorn är att nätverka, under dessa dagar missade jag Kyrkslätts delegation som jag hade tänkt hinna sitta ned och fundera med en stund, jag hann prata med Nykarlebys representant samt med representanter från Kuuma-kunnat (Sibbo, Järvenpää, Nurmijärvi, Kerava och vilka alla kommuner de representerade). De sistnämndas erfarenheter av sitt system med lärare som digi-agenter verkar mycket bättre än vårt med ikt-stödpersoner och när vi nästa gång funderar på upplägget för detta så tror jag att deras system är betydligt effektivare än vårt. 

Men detta som en inledning. Jag återkommer med specifika upplagor från Bett. Jag har dels en som fokuserar på skolplanering och inlärningsmiljöer, en kring sett och hört, möjligtvis så att den senare delas upp i utställning och allmänt ikt. Så får vi se om föreläsningarna bakas in i dessa eller får bli en skild upplaga... 

onsdag 13 januari 2016

Rektor versus personalen

Jag inledde morgonen (har undervisningsfri dag på onsdagar) med lite "skoldoping". Kort och gott tittade jag på några TED-talks följde några twitterkedjor och skall se vad som har hänt i en del Facebook grupper till följande. I huvudsak grejer som skapar associationer, väcker idéer och inspirerar. Man behöver en liten blodtransfusion på detta plan med jämna mellanrum annars stagnerar man i samma gamla vanliga spår och det tenderar att leda... ingenstans...


Det kan ju se bra ut men en skola får inte stampa på stället, vi måste hitta vägar där vi har alternativ att välja beroende på vad som kommer emot.

Jag funderade lite på mig själv i förhållande till min personal och kom fram till att vi skiljer oss på vissa punkter, kanske till en viss del för att vi behöver profilera oss lite olika i våra roller. Jag tänkte försöka åskådliggöra det till vissa delar via nedanstående tabell.


Rektor
Lärare
Behöver se helheten
Behöver se den enskilda eleven
Måste ha ett vitt nätverk gällande skol-lösningar
Behöver ha ett vitt nätverk gällande undervisningslösningar
Måste hållas ajour om senaste nytt och trender
Måste vara lyhörd gällande allt i klassen
Skall bestämma vilka nya inriktningar som skall testas/implementeras i skolan och i vilken grad
Skall bestämma hur dessa implementeras så att det finns en röd tråd i klassens vardag.
Kan flytta fokus och titta på saker mera projektbetonat
Bör arbeta mera på sikt för att kunna se vad som ger resultat och vad som skall avslutas
Skall kunna argumentera för och emot utgående från skolans utvecklingsbehov
Skall argumentera för och emot utgående från sin kunskap om eleverna, gruppen samt deras utvecklingsbehov
Skall kunna inspirera och skapa en atmosfär där kreativitet och att våga ta steget ut i det okända är den grund vi bygger vidare på
Skall våga utmana sig och tänja på sin trygghetszon. Skall dock vara lite trögare än rektorn och inte rusa huvudstupa in i vad som helst.

Jag ser det som så att rektorn skall vara den som visar vägen, att vi skall vidare, att vi skall våga och att vi får göra misstag på vägen. Att nuläget kan vara bra men att det inte är bra att vi stannar där. Våra elever skall hela tiden gå framåt, lite som en innebandystraff: Bollen måste hela tiden vara i rörelse och den får inte gå bakåt. Det finns ingen orsak att begränsa inlärning och utveckling till eleverna, denna bit skall beröra hela skolan och alla i den.
Någon kanske funderar varför rektorn skall agera fjärilen som fladdrar från blomma till blomma och inte lärarna. Kort och gott för att den enskilde läraren kan inte få igång någon utveckling med en konservativ rektor som broms, en rektor har större chans med konservativa lärare. Lärarna i Finland har en stor autonomi men fortsättningsvis är rektorn deras förman och den som säger vad som skall göras i skolan. Det är helt ok att använda den bestämmanderätten. När det kommer till kritan måste vi ju kunna leda även i motstånd. Den gode ledaren kan argumentera för sin sak och klarar av att leda även med lite motstånd. Framför allt har den byggt upp ett förtroende där de anställda litar på sin chef även då denne kommer med direktiv som svider i det egna skinnet. Jag har den situationen med min chef, däremot vågar jag inte uttala mig om hur det är för min personal. Jag litar på dem och deras omdöme samt på att de har uthålligheten att föra mina idéer i mål då jag redan flyttat fokus vidare till nästa projekt. För min uthållighet är inte på deras nivå, det är en orsak till att de är bättre på sina poster än vad jag skulle vara.

Sir Ken Robinson är en inspirerande talare och han har pratat om att skolan inte skall utvecklas mera utan att den behöver en revolution. Vi behöver bygga om den helt och hållet. Den gamla skolan för industrisamhället fyller en uppgift som vi sakta men säkert har automatiserat bort. För att göra det behöver vi tänka om och tänka kreativt. Som rektor måste man visa exempel och släppa fram kreativiteten hos varje person i skolan, från elev till städare, assistent, lärare och andra aktörer som tillsammans bygger upp vår vardag. Innan jag avslutar med ett av sir Kens tal i detta ärende ställer jag frågan hur du låser upp kreativiteten i din skola?