Det har varit blygsamt med skola och funderande en lång tid. Kanske bra så. Trots min långa frånvaro har jag till vissa delar nog hållit mig ajour om huvuddragen kring det som sker i skolan. Det har inte varit en dans på rosor alla gånger. Nu skall det förtydligas att jag har ett team som är värt att höja till skyarna så det de inte fixar vet jag inte vem som skulle fixa det heller. Så min frånvaro skall inte ses som avgörande faktor även om det ju nog belastat alla i skolan lite mera, framför allt min vicerektor som har full undervisning.
Vi har elever som vi denna höst har fått sätta enorma resurser på, både gällande tid, energi och omdistribuering av personalresurser. Utan de resultat vi hoppas på. Det är ett läge då vi skolan tvingas inse att vi gjort allt vi kan och att resultat kräver mer än vi har att ge. Det finns ännu några aktörer utanför skolan som vi har försökt få med in i teamet som skall stöda den enskilde eleven men de hjulen rullar notoriskt långsamt. Det positiva i allt detta är god kontakt till hemmen och ett gott samarbete med dem. Utan den biten tror jag att vi hade gett upp för länge sedan.
Men det jag började fundera på var om vi gör rätt, använder vi resurserna effektivt på detta sätt? I ärlighetens namn så har vi satt en massa resurser på en elev under 4-6 timmar/dag, 5 dagar av 7. Totalt alltså 20-27 timmar av 168 timmar i veckan. Totalt 760-1026 timmar av 8760 timmar i året. Vi har alltså hand om barnet i 8-12% av tiden under ett år. Det är toppen av isberget. Är det realistiskt att tro att man kan uppnå fundamentala skillnader genom att knacka på toppen av ett isberg? Det ologiska är att man i många skolor faktiskt gör det, så den tiden läraren och elevvårdspersonalen har med varje barn är viktig och kan vara avgörande MEN jag tror vi borde bli bättre på att stöda barnet och familjen (egentligen hela stödnätet kring ett barn) i deras arbete under de resterande ca 90% av tiden.
Hur gör vi det? Vem gör det? Jag tror inte vi har någon som naturligt skulle axla den rollen idag. Skolan har fullt upp med sitt tidsintervall så det är inte skolan som kan ha detta på sitt bord, troligtvis är stödbehovet även ett annat än pedagogiskt. Socialen... njaa, känns som en byråkratisk apparat dit allt försvinner, detta är väl närmast ett systemfel, det finns en massa duktiga engagerade människor på, i alla fall den lokala, socialen. Jag tror det kunde vara ett mer utvecklat stödperson/stödfamiljs system. Kanske någon sorts familjehelpdesk med låg tröskel att ta kontakt. Det behöver ju inte vara så formellt, kanske skapa stunder att diskutera kring var man slår huvudet i väggen medan man gör något som involverar hela familjen. Eller är det en vidareutveckling av schoolcoach systemet som varit välinvesterade pengar i Borgå så här långt? Kanske någon annan har en bra ide som skulle gå att tillämpa här? Som sagt, min tankeverksamhet har varit på stand-by en tid och själv har jag inget svar.
