Ett år in i skolbygget
Skolbygget har nu en färdighetsgrad på 84% och merparten av
besluten börjar vara gjorda. Resan till denna punkt har varit lång och även om
vårt skolhus kommer att bli det bästa i kommunen (och antagligen även i en
massa andra närliggande kommuner) så är det inte en 100%-ig lösning. Det vi
inte uppnår beror på processen, inte ekonomi, ironiskt nog.
Processen har startat, stoppats och rivstartat med helt nytt
utgångsläge så vi har snarare försökt reagera än agera. Det är aldrig bra. Som
några exempel kan nämnas att i första skedet planerades ett hus med finsk och
svensk skola, förskola för båda, ungdomsväsende, bibliotek, socialväsendet och
en gymnastiksal av större format. Sedan drog sig socialväsendet ur, faktiskt
utan att meddela de personer som satt och bearbetade ritningarna, därefter togs
bibliotek och ungdomsväsende ur ekvationen. Kvar blev skolor och förskolor och
dessa gick sedan till offertrundan.
I samband med offertrundan blev det klart att staden skulle
spara in 10% på sina kvadratmetrar för att som ett moment stärka stadens
ekonomi. I ett nybygge är det en flopp. Vi skall ändå ha samma antal rum, samma
mängd med teknik så vi sparade 10% i kvadrat, 2% i byggkostnader och skar bort
20% i pedagogiska förutsättningar. Jag såg inte det som ett helt lyckat
koncept... Men vi skulle ha kunnat bemöta detta om vi fått planera skolan
utgående från verksamheten. Nu startade allt från ett sk. ”tilaohjelma” där det
definierades ett visst antal rum utgående från ett tänkt elevantal. Rummens
storlek definierades direkt i detta program och det fick inte diskuteras. Här
tappade vi våra 20% i vårt skolbygge. Som litet exempel. Vi har haft grupper på
33-35 elever med sina två lärare i våra baracker i ett utrymme på 80 m²,
dessa har innan det varit uppdelade i två klasser som verkat i varsitt rum på
60 m².
Säg att vi skapar klasser på 80-90 m², lägger ett litet grupprum på 10-15
m² i
anslutning till dessa så har vi en bättre och mera flexibel lärmiljö och har
sparat 5-30 m². Responsen från alla som jobbat på detta sätt är att det har
varit betydligt bättre än det de hade förut, dvs 1 klass, 1 lärare och 60 m².
Det här har inneburit att planeringen i högre grad har handlat om
att rädda så mycket pedagogiska möjligheter som möjligt i ett föråldrat skolplaneringskoncept
i stället för att på riktigt få planera och bygga framtidens skola utan hinder
för pedagogiken. En del av räddningen har varit att vi varit tre rektorer som
tillsammans med våra team kunna bolla och fundera på lösningar. En ensam rektor
skulle knappast ha klarat av att göra samma, speciellt inte om den som vi i
huvudsak skött skolan och haft detta planeringsansvar vid sidan om.
Vad är det viktigaste då att beakta och lära av
planeringsprocessen? Jo utse planeringsansvariga på skolan i tid, gör detta 2-3
år innan bygget skall komma igång. Den centrala tiden är just dessa år, inte
när skolan byggs. Under byggtiden behövs den planeringsansvariga för att gå på
möten och se att det blir som det är tänkt men det behövs tid att tänka till
hur man vill ha det och att få detta in redan i offertritningarna, inte som vi
att vi efter godkänd offert ritar om hela skolan på 2 månader (och lägger till bibliotek och ungdomstjänster). Låt gå att
lokalitetsledningen vill göra ett program där det framgår vad det kunde vara för
utrymmen, deras antal och storlek. Detta ger ramarna, ytterväggarna. Därefter
är det rätta sättet att den planeringsansvarige på skolan sitter ned med
arkitekten och diskuterar det pedagogiska upplägget, hur grupperna i snitt ser
ut, var slår man ihop och var delar man grupper, hur jobbar man i olika
utrymmen, i olika ämnen. Hur tänker man gällande elevströmmarna i skolan, till
och från raster, övervakning på raster osv. När denna bit är klar så kan man
från dessa ritningar göra en offertrunda där merparten av det man önskar
faktiskt ingår i offerten och inte leder till återkommande diskussioner om vad den
och den ändringen kommer att kosta. På det hela taget innebär den extra
kostnaden av att ha egen arkitekt säkert en inbesparing i form av färre
ändringsarbeten med dyra prislappar och ett hus som är bättre lämpat för den
verksamhet där skall vara. Ett gammalt timmermansråd är att mät hellre två
gånger och såga en än tvärtom. Samma princip här.
Ovannämda process skulle säkert underlätta även en del av de
problem vi haft med processen där det kan komma delmoment som skall kommenteras
inom 3 arbetsdagar, trots att alla befinner sig på semester eller att det vi
bestämmer inte kan förverkligas för det går inte mera att dra el då väggarna är
jämnade och målade redan. Stundvis har det känts som i exemplet: du kan välja
vilken färgs bil som helst så länge den är svart.... På det hela taget handlar
detta nog om att bildningsväsendet skall visa tydligt att det är deras projekt
och att det är de som skall sitta på kuskens plats. Här tror jag att vi kan bli
bättre. Även att ha modet att bygga tillräckligt stort. Nu är förskolans
utrymmen planerade för 60 barn och då vi inleder där om ett halvt år så vet vi
att de har 79-80 barn i förskolan. Svenska skolan torde rymmas i sina utrymmen
på sikt medan finska skolan torde få liknande problem som förskolan på sikt.
Nya flexibla lärmiljöer och de undervisningsmetoder som
lämpar sig bäst är ett område som ännu inte undersökts så mycket. Konceptet går
ju tillbaka till antiken men man gjorde ju inte någon nämnvärd pedagogisk
forskning då eller senare. Denna forskningsbit har tagit fart under den
industrialiserade eran då allt skulle vara effektivt och mycket fabriksmässigt.
Förutsatt att vi inte vill producera robotar i skolan så behöver vi förändra
både lärmiljön och metoderna och forskningen kring vad som fungerar och varför
håller bara på att komma igång ännu. Det första verket kring detta som jag
läste var Marko Kuuskorpis doktorsavhandling kring ämnet Tulevaisuuden fyysinen
oppimisympäristö. Flera undersökingar och verk som jag läst under processens
gång finns här: http://www.pearltrees.com/leckis/forskning-avhandlingar/id13681567#l385
Under processens gång har vi även besökt ett 30-tal skolor,
4 av dessa med ovannämnda Marko som guide och som kunde presentera vilka
element som varit lyckade och vad som inte hade fungerat. Det har varit viktigt
att inte bara se utan att även få höra hur har ni tänkt här och har det
fungerat som tänkt, om inte varför? Så att bara titta på bilder och videor
hjälper inte till insikt om vad som skall ingå och på vilket sätt i ens egen
skola. En annan viktig del har varit att vi har varit tre motiverade rektorer i
samma byggpaket, vi har kunnat agera bollplank och granskare åt varandra och då
alla haft sin egen specialitet (jaettu johtajuus, opettajatiimitopetus, fysiska
lärmiljön med ljus och akustik, ergonomi och möbel-lösningar, skola i rörelse), så har vi tillsammans kunnat hitta bättre lösningar som beaktar helheten
betydligt bättre än någon av oss ensam hade kunnat drömma om att uppnå ensam
med sin egen skolas personal. Vi har även varit med i en del nätverk (majakka och fyren) men det kändes som om vi körde på autobahn åt ett håll medan de tog andra rutter eller kom efter i annan takt. För mig personligen var behållnigen liten från de första träffarna så jag tog beslutet att min tid kunde användas bättre på annat sätt och jag deltog inte i en enda nätverksträff under förra läsåret. Däremot gick en av mina blivande lärare från den skolasom slås ihop med vår på några träffar. De personliga nätverken visade sig vara mer värda för mig än dessa nätverk.
Trots min kritik gentemot processen har detta ändå varit den
bästa processen kring något skolbygge någonsin i vår kommun. Aldrig förr har
användarna hörts i denna grad och här kommer att finnas lösningar som direkt är
förbättringar utgående från användarnas initiativ. Även elever, föräldrar och
övriga invånare har hörts och det visade sig vara avgörande i samband med
gårdsplaneringen. Min tanke var att det skulle vara en process där barnen
skulle få vara de som funderar och planerar men ritningarna kom och skulle vara
kommenterade samma vecka så det fanns inte tid att organisera något där
eleverna hade kunnat höras, speciellt som vi talar om elever från tre olika
skolor. Då kunde vi gå till sammanställningen kring de frågorna från den workshop
där eleverna hade fått tänka till kring hur de ville ha det i dessa frågor. Vi
gjorde några justeringar i planen utgående från detta och slutresultatet blir
ganska bra.
Jag sticker inte under stol med att processen varit lång,
tung och intensiv. Ibland verkar det som om alla andra nog kan vara på semester
men rektorn förväntas kunna ställa upp på möten när som helst. Mot den
bakgrunden är det bra om den planeringsansvarige inte har en massa elever som
blir utan lärare då rektorn (eller annan utsedd) går på dessa möten, sitter med
leverantörer, planerar olika lösningar och går igenom ritningar. En skola av
idag skall inte vara enbart skola utan den borde igen ta rollen av central
enhet/plats för hela det omgivande samhället. Det innebär flera aktörer och
samanvändning av utrymmen mm. Det här innebär en hel del koordinerande och att
hitta lösningar rent fysiskt för att möjliggöra det samt att kunna ha klara
överenskommelser om hur var och en sköter sin bit, hur vi samverkar och vilken
är vår gemensamma syn på allt i huset. Under byggtiden läggs grunden för detta
och då verksamheten har kört igång så behövs det ännu en massa möten för att
koordinera, justera och bemöta sådant man inte beaktat. Som vi hörde av Pertti
Parpala från Ritaharjun monitoimikeskus: Arbetet är inte klart då det nya huset
står klart, då först börjar det. Verksamheten kräver sin insats och tid då det
är många aktörer i gemensamma utrymmen. Jag är dock hoppfull om att den biten
skall gå förhållandevis smidigt då processen fört enheternas chefer nära
varandra och det har verkat vara lätt att diskutera och nå samförstånd.
Med dessa ord tar jag semester och samlar krafter för
höstens utmaningar. Dem tar vi sedan itu med uppbackade av ett fint team.