Time out

Efter att ha kört all in i 4-5 år för att bygga Finlands bästa skolhus var det en lång stund sedan jag hade kört enbart på ångor. Vet faktiskt inte vilken energi det var som tog mig igenom förra läsåret. Det vet jag att jag hade en personal som axlade en massa ansvar och i praktiken tog skolan i mål oavsett vilken min insats var. Allt tack och eloge åt dem!

Detta läsår har jag kört ner min egen insats. Det var antingen det eller att byta jobb, kanske även bransch. Som så många andra som gått in i väggen så blir det en hårfin balansering för att komma tillbaka. Att hitta den där balansen där du är aktiv men på ett sätt som gör att krafterna kommer tillbaka trots att du har svårt med att inte ha en miljon bollar i luften och en massa utvecklingsprojekt som för saker framåt. Att lyckas med att låta verksamheten plana ut för en stund så man samlar krafter för följande etapp uppåt mot nya mål.

Jag reagerade för en vecka sedan då det kändes som om jag är i takt med mina uppgifter, ingen häftig spurt för att klara någon deadline för något projekt, ingen forskning att sätta sig in i för att göra de rätta besluten, inga planer, granskningar eller annat som kräver en massa förberedelser. Bara att sköta vardagen. Kanske bra så för vardagen har krävt en hel del denna höst. Där har jag säkert följande område att lösa. Det är inte hållbart att jag använder 6-7 timmar/vecka till fostrande samtal. Jag får skissa om stegen för åtgärder på ett sådant sätt att den är enklare och effektivare och så att vi utnyttjar elevvården bättre, även om t.ex. kurator är på plats bara en dag/vecka.

Samtidigt som livsandarna börjar återvända så kommer även viljan att hoppa på följande projekt. Något som för mig, min personal och min skola framåt mot något ännu bättre. Jag har bestämt att något större får det inte bli detta år. Däremot nog en massa funderande och diskussioner om vad nästa grej skulle vara. En skola är en enkel plats att jobba på då det gäller utveckling. Vi har en massa som behöver utvecklas, det är bara att välja.

Men för att koppla tillbaka till förra veckan. Bara att organisera skolans verksamhet effektivare är en sak som behöver göras. Att tydligare få fram hur vi fungerar så elever och föräldrar också ser trappstegen. En lika viktig sak är sedan att gallra bort alla små husets egna mellansteg som egentligen inte är helt lagliga. Jag ser också ett tydligt behov av att få ut mera data gällande elevers utveckling så att ledandet av verksamheten i högre grad bygger på data från verksamheten i stället för hur man uppfattar det.

Kanske nästa projekt helt enkelt skall handla om att strömlinjeforma verksamheten och effektivera den. Att göra de där små sakerna rätt i stället för att fokusera på stora saker. Blir inga rubriker men i stället en betydligt bättre vardag. I långa loppet tror jag att den biten kommer att bära mera frukt än några enskilda stora saker.

För mycket av det goda

Jag vet inte om det är våren och de ljusare dagarna eller om jag helt enkelt sakta börjar återhämta mig från de senaste årens börda. Osagt bäst. Oavsett var det en väckarklocka då arbetshälsovården undrade om jag ville komma och prata med en psykolog och få sjukledighet för burn out (eller vad det skulle ha stått som orsak, utbrändhet ger ju inte rätt till sjukledighet så därför skrivs det ofta att man har depression eller nåt liknande).

Det hela startade med att jag ville ha en rejäl koll på min personal som jobbat hårt och under en hel del press i några år. Då började arbetshälsovårdaren tenta mig och hur min situation var och för en gångs skull svarade jag ärligt utan att försöka försköna något. Efteråt funderade jag hur jag inte alls hade noterat min egen situation men så är det väl för alla i samma situation.

Men kanske lite bakgrund till var jag står idag. Läsåret 2016-2017 hade vi följande frånvaron bland lärarna:
4 x 1 vecka på erasmus+ kurser
36 veckor sjukfrånvaro (här räknas enbart hela veckors sjukfrånvaron), varav jag själv stod för 8 efter en axeloperation i början av september.
Skolåret hade 39 veckor....

Skolbygget hade inletts så hela året bestod av en massa planeringsmöten, kontroller, kämpande för att få igenom pedagogiska lösningar framom billiga...

En av tre klasser som skapade massor av oroligheter så jag satt varje ledig lektion med en enskild elev i de 5-6 veckor jag hann vara tillbaka innan jul. Vi kom inte i mål med den klassen under det läsåret...

Inför detta läsår slogs vår skola och en annan ihop inför flytten till den nya skolan i samband med höstlovet. Läget detta läsår har varit att vi förutom den sista intensiva perioden gällande bygget fram till november, har jobbat stenhårt med att migrera elever och föräldrar från två skolor, jobbat med att hitta vår linje inom personalen då två nya klaslärare anställdes till detta läsår, en lärare och handledare kom från den stängda skolan och speciallärarpaketet varit nya människor för oss. I nya huset har vi även fått nya samarbetspartners som vi fungerar ihop med (ungdomstjänster, bibliotek, förskola, eftis och idrottstjänsterna).

Nu kan jag säga ärligt att det varit mer än vad jag klarat av. Personal-ledningen i skolan har långt skötts av min vicerektor för jag har ju inte hunnit vara där utan sprungit från möte till möte. Så här efterklokt skulle det enda rätta ha varit att vara undervisningsfri under hela processen. Jag vågar påstå att allt gällande skolbygget och sammanslagningen av två skolor skötts på godkänd nivå. Det som fallit bort är följande:
- personalledarskapet
- all utveckling på skolan
- kontakten och kännedomen om eleverna på skolan
- i viss mån även klart sänkt nivå på utvärdering av verksamheten

Man kan säkert säga att i vissa roller har jag bara existerat men inget har egentligen hänt som skulle föra minsta lilla sak framåt. Det här är ett stort minus! En skola skall vara en process i sig, det skall hela tiden finnas en rörelse framåt, en tanke om och sikte på utveckling. MEN för att kunna utveckla och ens att tänka framåt krävs tid och energi. Som ledare behöver man kunna fördela belastning på ett vettigt sätt. I mitt fall har det varit att konstatera att vi inte gör något extra detta läsår, vi försöker komma in i rullorna, få klasserna att fungera och försöker samla kraft inför nästa läsår då vi siktar på att sätta igång en del utvecklingsområden.

För egen del känner jag att jag sakta börjar vara på väg tillbaka. Jag noterar att jag igen är aktiv på sociala medier och kollar upp vad andra har gjort för smarta saker och funderar på om de kunde vara något för vårt hus och i så fall i vilken form och via vilka i personalen. Drömmen är en skola som ger möjlighet till lite extra för var och envar . En skola som vågar göra det där lilla extra och där personalens arbetsbörda är hanterbar och den vägen även mottaglig för nya utmaningar och försök. En skola där man kan tänka fritt och får försöka något nytt.

En del nya funderingar gällande användning av resurser och upplägg har jag ganska klara redan och via rekryteringar skall vi försöka bygga upp en effektivare skola (ökade resurser och möjligheter den vägen) . Det känns ganska skönt att få sitta med pusselbitarna och tillräckliga resurser för att låta eleverna och pedagogiken gå först. Livsandarna börjar sakta vakna igen :)

Fotnot. Nej jag tog aldrig emot den där sjukledigheten, kändes som att stänga porten när hästen redan hade rymt. Det var ännu hektiskt och jag var slut men jag såg hur det hela tiden gick mot det bättre. Så en sjukledighet där skulle ha haft marginell betydelse då min bättringsprocess var sakta på gång men en frånvaro skulle ha belastat min personal som hade tänjt sig hela tiden och det kunde bara ha lett till negativa följder. Så för elevernas och personalens skull var valet lätt, askan var definitivt att föredra framom elden.

Som finnen säger, näillä mennään. Snart börjar sommaren igen och då kan man ju inte vara annat än glad. Personligen skall jag ut och njuta av vårt land längs med kurviga små asfalterade vägar och samtidigt bygga upp förväntningar på ett nytt skolår, ett lite bättre skolår.

Första kvartalet i nytt hus

Vi flyttade in i vårt nya skolhus som döpts till Kantelehuset den 23.10.2017. Flytten var intensiv och då eleverna kom saknades alla elevstolar i åk 1-5 på min sida, ett antal bord, skrivunderlägg mm. Det blev ganska mycket plan B. Jobbigast var att flytten från våra baracker skedde på måndag och tisdag innan och då tog vi med det vi behövde medan övrigt hade nya användare i staden eller skulle till skolor i afrika. På torsdagen då stolarna skulle levereras kom det info att de inte kan leverera som överenskommet utan det går tre veckor ännu innan stolar kan komma. Då var det lite småjobbigt att hitta alternativ så eleverna skulle ha något att sitta på, speciellt då lägsta bordshöjd låg mellan 80-90 cm på elevborden och då fungerar ingen vanlig stol...

Nå vi löste det och kom igång. Reaktionerna var glada över hela linjen både bland barn och vuxna då vi fick komma in i vårt nya hus. För att citera en finsk lärare: En voi uskoa että kaikki tämä hieno on meidän koulu! En elev konstaterade att det är så fint att man nästan börjar gråta medan en annan inte förstod att vi faktiskt skall bli här och undrade när vi skall tillbaka till vår riktiga skola (barackerna).

Vad har då varit speciellt lyckat? Det tänkte jag ta upp i detta inlägg. Här kommer några axplock.

1. Skolgården! Jag var fundersam kring övervakningen då formen på gården är mycket långsmal och elever sprids ut på ett nästan 200m långt område men det har visat sig vara mycket lyckat då det även sprider på eleverna så att de som har jobbigt att fungera ihop nu får en massa distans mellan varandra. Den andra stora grejen är att det finns massor med lekredskap och spelmöjligheter så alla kan göra och leka hela tiden utan att behöva köa. Det enda som till dags dato inte använts alls på skolgården är bänkarna, ingen har tid att sitta still och det gillar vi! 
2. Arrangemangen att komma in och ut. Vi var oroliga för flaskhalsar och bråk då man tar av skor/sätter på skor vid yterdörrarna men allt har löpt smidigt och eleverna kommer snabbt vidare till sina knaggor. Punkt 1 och 2 har tidigare varit områden där bråk uppstår. Mitt subjektiva intryck är att vi har haft betydligt färre bråk och problem i den nya skolan än i tidigare skola och i baracker. Det väcker tanken att kan man via byggarrangemang förebygga mobbning, i alla fall en hel del bråk? Jag tror vi skapat en tankeställare här.
3. Många enheter men ett personalutrymme. Vi är två skolor, finsk och svensk förskola, biblioteket och ungdomstjänsterna med personal i huset dagligen. Men vi har alla ett gemensamt personalutrymme. Personligen uppskattar jag att ha ett utrymme där vi möts naturligt och kan bygga upp en känsla av att vi tillsammans tar hand om alla dessa barn vi har i huset, oavsett vem som har det officiella ansvaret. Vi tänker mera i helheter där vi tillsammans täcker barnens vardag. Jag tror att detta i högsta grad är i barnens intresse.
4. Möbler - Vi tänkte om då det gäller möbler. Vi hade några röda trådar som vi försökt förverkliga och det känns som om vi lyckades ganska bra. Trådarna var: Ergonomi (för både lärare och elev), flexibilitet (både att enkelt kunna ändra formationer och justera om möbler så de passar både liten och stor), rörlighet (möbler som ger den oroliga eleven möjlighet att röra på sig utan att det stör de övriga i rummet) samt en viss rollfördelning i utrymmen så att vi har rum för olika ändamål (mer normala rum, utrymme med klar grupparbetesprofilering samt rum för att ha sköna lässtunder). Det finns även en klar tanke om att vi har olika elever och vi plockar fram den sorts möbel som verkar vara bäst lämpad för varje elev och kör inte så att alla skall ha exakt likadana möbler.
5. Specialutrymmen: Kombinationen musiksal + scen i samma plan är en vinnare. Det ger möjlighet att lätt flytta in på scen och ha musiklekar med mera rörelse där och enkelt att flytta in instrument för fester. Säkerheten i slöjdsalen där bara de lärare som har kompetens för teknisk slöjd kan sättas på el i salen eller sätta igång maskiner känns tryggt och bra för en rektor med ansvar. Även automatiken där spånsug slår på automatisk på den maskin man sätter igång känns riktigt smidig. Kopplingen där yt- och värmebehandlingsrum finns i skarvet mellan bildkonst och teknisk slöjd känns lyckad. 
6. Akustiken med reservation. De öppna lärmiljöerna med textilmatta har bra akustik, de akustiska vinylmattorna (eller vad de är för material) i traditionella klasser når inte riktigt i mål men är bättre än mer traditionella alternativ. Matsalens akustik (där det finns enbart hårda ytor) överraskade positivt och det går att diskutera med kompisarna utan att det blir en massa ljud i utrymmet. 
7. Belysningen. Vi har fattigmansversionen av ledbelysning som motsvarar dagsljus. Den fulla versionen läser av ljuset utomhus och justerar sig själv utgående från det. Det kan också justeras via snabbval för att ha en färgsättning som stöder aktiva perioder, lugnare stunder etc. Det finns forskning som visar att belysningen kan påverka inlärningsresultaten ganska mycket (öka läshastighet med 35% och minska felen då man läser med 36% mm). Vi har varit för kort tid för att se resultat men alla är överens om att belysningen känns behaglig.

Var kunde vi då ha lyckats bättre? Jo på några punkter får vi fundera vidare. Att ha rena betonggolv visade sig vara ansträngande för ryggen och en i personalen blev sjukskriven för att ryggen gick helt i lås. Nu har  den personen tossor på inne och det mjukar upp det så det har fungerat. Men att gå i bara strumpor (vilket är möjligt då vi har golvvärme) kan bli tungt på så hårt och stumt underlag. Men nu vet vi detta och kan bemöta det på rätt sätt. Den andra stora grejen som vi jobbar på är akustiken i gymnastiksalen. Drygt 900 kvadrat resonanslåda har varit en akustisk plåga. Speciellt då mellanväggarna till största delar består av nät som inte blockar minsta lilla ljud. Diskussioner förs om nya mellanväggar och så får vi se om det behöver sättas akustiska plattor på väggar i utrymmet. Golvet som består av en gjuten mjuk massa har däremot känts skönt under fötterna och för den verksamhet vi har i skolan känns det riktigt lyckat. Disken där man skrapar tallrikar rena och sätter bestick etc i disken är i nuläget en flaskhals men den skall byggas om i sommar enligt de insikter vi fått så även denna bit kommer att lösa sig.

Är huset en fullträff? Inte riktigt. De strama direktiven kring rumsprogrammet (antal rum och deras storlek) stjäl en hel del flexibilitet och jag har ingen klar plan för hur jag löser situationen om jag får in en ny årskurs som inte ryms i en klass. Finska sidan har en öppen lärmiljö även för de lägre klasserna men på svenska skolans sida finns detta bara på "stora sidan". Vi får hoppas på det bästa och ta den bron när vi kommer dit, om vi kommer dit. Så finns det ju en del detaljer som vi satt på "bör åtgärdas-listan" och de kommer att åtgärdas under detta år så inget att gråta över på den punkten. I övrigt, jo det är det!

Här på Borgås Facebooksida finns en del bilder tagna innan vi flyttade in.

Som en fotnot kring namnet Kantelehuset. Vi finns på adressen Sampovägen 3 och närområdet har en massa gatunamn med koppling till Kalevala. Sampo hade ju en koppling till rikedom medan kantelen var en symbol för andlig tillväxt. Kantelen har fem strängar och vi är fem aktörer i huset. Dessa är några element som gör namnvalet ytterst symboliskt och välvalt för vårt center för bildning och förhoppningsvis andlig tillväxt.

Byggsammanfattning inför slutspurten

Ett år in i skolbygget

Skolbygget har nu en färdighetsgrad på 84% och merparten av besluten börjar vara gjorda. Resan till denna punkt har varit lång och även om vårt skolhus kommer att bli det bästa i kommunen (och antagligen även i en massa andra närliggande kommuner) så är det inte en 100%-ig lösning. Det vi inte uppnår beror på processen, inte ekonomi, ironiskt nog.

Processen har startat, stoppats och rivstartat med helt nytt utgångsläge så vi har snarare försökt reagera än agera. Det är aldrig bra. Som några exempel kan nämnas att i första skedet planerades ett hus med finsk och svensk skola, förskola för båda, ungdomsväsende, bibliotek, socialväsendet och en gymnastiksal av större format. Sedan drog sig socialväsendet ur, faktiskt utan att meddela de personer som satt och bearbetade ritningarna, därefter togs bibliotek och ungdomsväsende ur ekvationen. Kvar blev skolor och förskolor och dessa gick sedan till offertrundan.

I samband med offertrundan blev det klart att staden skulle spara in 10% på sina kvadratmetrar för att som ett moment stärka stadens ekonomi. I ett nybygge är det en flopp. Vi skall ändå ha samma antal rum, samma mängd med teknik så vi sparade 10% i kvadrat, 2% i byggkostnader och skar bort 20% i pedagogiska förutsättningar. Jag såg inte det som ett helt lyckat koncept... Men vi skulle ha kunnat bemöta detta om vi fått planera skolan utgående från verksamheten. Nu startade allt från ett sk. ”tilaohjelma” där det definierades ett visst antal rum utgående från ett tänkt elevantal. Rummens storlek definierades direkt i detta program och det fick inte diskuteras. Här tappade vi våra 20% i vårt skolbygge. Som litet exempel. Vi har haft grupper på 33-35 elever med sina två lärare i våra baracker i ett utrymme på 80 m², dessa har innan det varit uppdelade i två klasser som verkat i varsitt rum på 60 m². Säg att vi skapar klasser på 80-90 m², lägger ett litet grupprum på 10-15 m² i anslutning till dessa så har vi en bättre och mera flexibel lärmiljö och har sparat 5-30 m². Responsen från alla som jobbat på detta sätt är att det har varit betydligt bättre än det de hade förut, dvs 1 klass, 1 lärare och 60 m².

Det här har inneburit att planeringen i högre grad har handlat om att rädda så mycket pedagogiska möjligheter som möjligt i ett föråldrat skolplaneringskoncept i stället för att på riktigt få planera och bygga framtidens skola utan hinder för pedagogiken. En del av räddningen har varit att vi varit tre rektorer som tillsammans med våra team kunna bolla och fundera på lösningar. En ensam rektor skulle knappast ha klarat av att göra samma, speciellt inte om den som vi i huvudsak skött skolan och haft detta planeringsansvar vid sidan om.

Vad är det viktigaste då att beakta och lära av planeringsprocessen? Jo utse planeringsansvariga på skolan i tid, gör detta 2-3 år innan bygget skall komma igång. Den centrala tiden är just dessa år, inte när skolan byggs. Under byggtiden behövs den planeringsansvariga för att gå på möten och se att det blir som det är tänkt men det behövs tid att tänka till hur man vill ha det och att få detta in redan i offertritningarna, inte som vi att vi efter godkänd offert ritar om hela skolan på 2 månader (och lägger till bibliotek och ungdomstjänster). Låt gå att lokalitetsledningen vill göra ett program där det framgår vad det kunde vara för utrymmen, deras antal och storlek. Detta ger ramarna, ytterväggarna. Därefter är det rätta sättet att den planeringsansvarige på skolan sitter ned med arkitekten och diskuterar det pedagogiska upplägget, hur grupperna i snitt ser ut, var slår man ihop och var delar man grupper, hur jobbar man i olika utrymmen, i olika ämnen. Hur tänker man gällande elevströmmarna i skolan, till och från raster, övervakning på raster osv. När denna bit är klar så kan man från dessa ritningar göra en offertrunda där merparten av det man önskar faktiskt ingår i offerten och inte leder till återkommande diskussioner om vad den och den ändringen kommer att kosta. På det hela taget innebär den extra kostnaden av att ha egen arkitekt säkert en inbesparing i form av färre ändringsarbeten med dyra prislappar och ett hus som är bättre lämpat för den verksamhet där skall vara. Ett gammalt timmermansråd är att mät hellre två gånger och såga en än tvärtom. Samma princip här.

Ovannämda process skulle säkert underlätta även en del av de problem vi haft med processen där det kan komma delmoment som skall kommenteras inom 3 arbetsdagar, trots att alla befinner sig på semester eller att det vi bestämmer inte kan förverkligas för det går inte mera att dra el då väggarna är jämnade och målade redan. Stundvis har det känts som i exemplet: du kan välja vilken färgs bil som helst så länge den är svart.... På det hela taget handlar detta nog om att bildningsväsendet skall visa tydligt att det är deras projekt och att det är de som skall sitta på kuskens plats. Här tror jag att vi kan bli bättre. Även att ha modet att bygga tillräckligt stort. Nu är förskolans utrymmen planerade för 60 barn och då vi inleder där om ett halvt år så vet vi att de har 79-80 barn i förskolan. Svenska skolan torde rymmas i sina utrymmen på sikt medan finska skolan torde få liknande problem som förskolan på sikt.

Nya flexibla lärmiljöer och de undervisningsmetoder som lämpar sig bäst är ett område som ännu inte undersökts så mycket. Konceptet går ju tillbaka till antiken men man gjorde ju inte någon nämnvärd pedagogisk forskning då eller senare. Denna forskningsbit har tagit fart under den industrialiserade eran då allt skulle vara effektivt och mycket fabriksmässigt. Förutsatt att vi inte vill producera robotar i skolan så behöver vi förändra både lärmiljön och metoderna och forskningen kring vad som fungerar och varför håller bara på att komma igång ännu. Det första verket kring detta som jag läste var Marko Kuuskorpis doktorsavhandling kring ämnet Tulevaisuuden fyysinen oppimisympäristö. Flera undersökingar och verk som jag läst under processens gång finns här: http://www.pearltrees.com/leckis/forskning-avhandlingar/id13681567#l385

Under processens gång har vi även besökt ett 30-tal skolor, 4 av dessa med ovannämnda Marko som guide och som kunde presentera vilka element som varit lyckade och vad som inte hade fungerat. Det har varit viktigt att inte bara se utan att även få höra hur har ni tänkt här och har det fungerat som tänkt, om inte varför? Så att bara titta på bilder och videor hjälper inte till insikt om vad som skall ingå och på vilket sätt i ens egen skola. En annan viktig del har varit att vi har varit tre motiverade rektorer i samma byggpaket, vi har kunnat agera bollplank och granskare åt varandra och då alla haft sin egen specialitet (jaettu johtajuus, opettajatiimitopetus, fysiska lärmiljön med ljus och akustik, ergonomi och möbel-lösningar, skola i rörelse), så har vi tillsammans kunnat hitta bättre lösningar som beaktar helheten betydligt bättre än någon av oss ensam hade kunnat drömma om att uppnå ensam med sin egen skolas personal. Vi har även varit med i en del nätverk (majakka och fyren) men det kändes som om vi körde på autobahn åt ett håll medan de tog andra rutter eller kom efter i annan takt. För mig personligen var behållnigen liten från de första träffarna så jag tog beslutet att min tid kunde användas bättre på annat sätt och jag deltog inte i en enda nätverksträff under förra läsåret. Däremot gick en av mina blivande lärare från den skolasom slås ihop med vår på några träffar. De personliga nätverken visade sig vara mer värda för mig än dessa nätverk. 

Trots min kritik gentemot processen har detta ändå varit den bästa processen kring något skolbygge någonsin i vår kommun. Aldrig förr har användarna hörts i denna grad och här kommer att finnas lösningar som direkt är förbättringar utgående från användarnas initiativ. Även elever, föräldrar och övriga invånare har hörts och det visade sig vara avgörande i samband med gårdsplaneringen. Min tanke var att det skulle vara en process där barnen skulle få vara de som funderar och planerar men ritningarna kom och skulle vara kommenterade samma vecka så det fanns inte tid att organisera något där eleverna hade kunnat höras, speciellt som vi talar om elever från tre olika skolor. Då kunde vi gå till sammanställningen kring de frågorna från den workshop där eleverna hade fått tänka till kring hur de ville ha det i dessa frågor. Vi gjorde några justeringar i planen utgående från detta och slutresultatet blir ganska bra.  

Jag sticker inte under stol med att processen varit lång, tung och intensiv. Ibland verkar det som om alla andra nog kan vara på semester men rektorn förväntas kunna ställa upp på möten när som helst. Mot den bakgrunden är det bra om den planeringsansvarige inte har en massa elever som blir utan lärare då rektorn (eller annan utsedd) går på dessa möten, sitter med leverantörer, planerar olika lösningar och går igenom ritningar. En skola av idag skall inte vara enbart skola utan den borde igen ta rollen av central enhet/plats för hela det omgivande samhället. Det innebär flera aktörer och samanvändning av utrymmen mm. Det här innebär en hel del koordinerande och att hitta lösningar rent fysiskt för att möjliggöra det samt att kunna ha klara överenskommelser om hur var och en sköter sin bit, hur vi samverkar och vilken är vår gemensamma syn på allt i huset. Under byggtiden läggs grunden för detta och då verksamheten har kört igång så behövs det ännu en massa möten för att koordinera, justera och bemöta sådant man inte beaktat. Som vi hörde av Pertti Parpala från Ritaharjun monitoimikeskus: Arbetet är inte klart då det nya huset står klart, då först börjar det. Verksamheten kräver sin insats och tid då det är många aktörer i gemensamma utrymmen. Jag är dock hoppfull om att den biten skall gå förhållandevis smidigt då processen fört enheternas chefer nära varandra och det har verkat vara lätt att diskutera och nå samförstånd.

Med dessa ord tar jag semester och samlar krafter för höstens utmaningar. Dem tar vi sedan itu med uppbackade av ett fint team.   

Stöda rätt

Det har varit blygsamt med skola och funderande en lång tid. Kanske bra så. Trots min långa frånvaro har jag till vissa delar nog hållit mig ajour om huvuddragen kring det som sker i skolan. Det har inte varit en dans på rosor alla gånger. Nu skall det förtydligas att jag har ett team som är värt att höja till skyarna så det de inte fixar vet jag inte vem som skulle fixa det heller. Så min frånvaro skall inte ses som avgörande faktor även om det ju nog belastat alla i skolan lite mera, framför allt min vicerektor som har full undervisning.

Vi har elever som vi denna höst har fått sätta enorma resurser på, både gällande tid, energi och omdistribuering av personalresurser. Utan de resultat vi hoppas på. Det är ett läge då vi skolan tvingas inse att vi gjort allt vi kan och att resultat kräver mer än vi har att ge. Det finns ännu några aktörer utanför skolan som vi har försökt få med in i teamet som skall stöda den enskilde eleven men de hjulen rullar notoriskt långsamt. Det positiva i allt detta är god kontakt till hemmen och ett gott samarbete med dem. Utan den biten tror jag att vi hade gett upp för länge sedan.

Men det jag började fundera på var om vi gör rätt, använder vi resurserna effektivt på detta sätt? I ärlighetens namn så har vi satt en massa resurser på en elev under 4-6 timmar/dag, 5 dagar av 7. Totalt alltså 20-27 timmar av 168 timmar i veckan. Totalt 760-1026 timmar av 8760 timmar i året. Vi har alltså hand om barnet i 8-12% av tiden under ett år. Det är toppen av isberget. Är det realistiskt att tro att man kan uppnå fundamentala skillnader genom att knacka på toppen av ett isberg? Det ologiska är att man i många skolor faktiskt gör det, så den tiden läraren och elevvårdspersonalen har med varje barn är viktig och kan vara avgörande MEN jag tror vi borde bli bättre på att stöda barnet och familjen (egentligen hela stödnätet kring ett barn) i deras arbete under de resterande ca 90% av tiden.

Hur gör vi det? Vem gör det? Jag tror inte vi har någon som naturligt skulle axla den rollen idag. Skolan har fullt upp med sitt tidsintervall så det är inte skolan som kan ha detta på sitt bord, troligtvis är stödbehovet även ett annat än pedagogiskt. Socialen... njaa, känns som en byråkratisk apparat dit allt försvinner, detta är väl närmast ett systemfel, det finns en massa duktiga engagerade människor på, i alla fall den lokala, socialen. Jag tror det kunde vara ett mer utvecklat stödperson/stödfamiljs system. Kanske någon sorts familjehelpdesk med låg tröskel att ta kontakt. Det behöver ju inte vara så formellt, kanske skapa stunder att diskutera kring var man slår huvudet i väggen medan man gör något som involverar hela familjen. Eller är det en vidareutveckling av schoolcoach systemet som varit välinvesterade pengar i Borgå så här långt? Kanske någon annan har en bra ide som skulle gå att tillämpa här? Som sagt, min tankeverksamhet har varit på stand-by en tid och själv har jag inget svar.

Programmerin och ny läroplan

Då har vi en ny läroplan. Syns det? Antagligen är det i de flesta klassrum samma gamla lunk som tidigare. Trots att den nya läroplanen är ganska upphaussad, har varit omskriven och debatterad även utanför landets gränser. Själv konstaterade jag surt på en fortbildning om den nya läroplanen att det verkar vara samma gamla skit i nytt fint omslagspapper. Jag reagerade på att det bara talades om undervisning, inte om inlärning. För mig är detta fel fokus. Fokus skall inte vara på (karrikerat) att lärarna föreläser till 100% utan på att eleverna lär sig fullt ut enligt sina förutsättningar. Hur kan vår läroplan inte få den biten rätt?

Nog om det. En av de stora grejerna som dyker upp är programmering. För att bemöta detta ordnas det fortbildningar i programmering land och rike runt. En del lärare går på dessa och merparten låter antagligen bli... Redan förra läroplanen stipulerade att varje elev skulle få använda ikt som stöd för sin inlärning minst en timme/vecka. Jag påstår att en mycket stor del av våra barn inte fick detta. Största orsaken är inte brist på apparater, nät eller annat som skulle kräva ekonomi. Största problemet är den enskilde läraren. Läraren som ser en konflikt eller ett hot i ikt. Du vet den där läraren som säger att allt vi har gjort faktiskt inte är så dåligt att vi måst börja använda datorer. Den läraren har en liten poäng, men den poängen är tagen ur sitt sammanhang.

Om vi flyttar scenariot in i slöjdsalen i stället för att förtydliga detta. Förr klarade man sig fint med handborrar, hammare, skruvmejsel, ryggsåg, stämjärn, skölp och sandpapper. Vi klarar oss fortfarande fint med dessa, trots det är jag riktigt glad för att det skall komma en större slipmaskin till maskinsalen i den nya skolans slöjdsal. Varför? Det är ju fint med lugna sandpappranstunder där barnen lär sig att tålamod är en dygd osv. Jo, det är säkert fint OCH ett bra sätt att strypa intresset för slöjd. Säg att eleven använder 8 lektioner till att slipa smörkniven i körsbärsträd och ändå har en gropig halvestetisk produkt att visa upp, är det här det pedagogiskt sett bästa sättet att jobba? Alternativet är att låta eleven använda den nya tekniken (i detta fall slipmaskinen), slipa maskinellt i 5-10 minuter, få ett bättre slutresultat och spara 7 lektioner för annat som ingår i ämnet.

Programmeringen får agera exempel i anslutning till teknik och den nya läroplanen. Vi kan låta alla våra lärare gå på programmeringsfortbildningar men det räcker antagligen inte. Vi kan satsa stora pengar på Bee-Bot, Blue-Bot, Vortex, Sphero, Ollie, Ringo, Lego Mindstorms, Buddy, Meccanoid G15KS,  JD Humanoid och andra robotar om vi så vill, men någon garanti för resultat är det inte. Det är inte heller alla de gratissajter eller appar som finns. En del sådant kan du hitta i denna länksamling.

Allt startar från pedagogen, dess insikter, färdigheter och kunskaper. Mot den bakgrunden är varje fortbildning bra men ännu bättre vore det om vi hade pedagogiska kaféer där lärarna kunde bolla idéer och diskutera olika upplägg. Kanske öka mängden kompanjonslärarskap för att osäkra lärare skall få göra saker tillsammans med en säkrare lärare? Jag vill inte att programmering skall bli något jippo som man gör 1-2 dagar under ett läsår. Tanken är väl att programmeringen och det logiska tänkandet skall finnas med som ytterligare ett verktyg i (kanske främst) matematikundervisningen. Vi behöver alltså få våra lärare på en nivå där de kan analysera sin matematikundervisning och kunna se vilka delområden som enklare kan introduceras och fördjupas genom programmering.

Faktum är att rektorn inte får tillåta lärarna att gömma sig bakom att det gamla har fungerat bra och gett fina pisa-resultat. Det är inte vettigt att utgå ifrån att alla andra i skolan skall utvecklas förutom lärarna! De skall upprätthålla sin kompetens, de har en enorm inverkan på barnen via sin möjlighet att välja metoder och sätt att bygga upp undervisningen, med denna rätt kommer ett ansvar. Nämligen ansvaret att behärska och förstå alla de metoder som finns tillgängliga.

Jag vet inte om jag skulle gå så långt som i Helsingfors där det stipuleras att en viss procent av undervisningen skall vara med ikt. Inte heller är jag automatiskt såld på att böckerna skall bytas ut mot teknik. Vi har länge haft lärare som skippat läromedlen och gjort egna tillsammans med eleverna, det ser jag som ett ypperligt exempel på lärare som utvärderat verktygen och valt något som de upplever att är bättre (att gå enligt läromedel kan ju bero på att läromedlet är bra eller att man gör det lätt för sig, dock omöjligt att avgöra vilketdera så därför är den biten inte tecken på något alls...). Denna sorts personal vill jag ha och jag tycker att vi skall förutsätta att vi har en välutbildad personal som håller sig uppdaterad och därigenom beredd och kompetent att ta ställning till vilken metod som tjänar elevens inlärning bäst i varje enskild situation. Då sker det antagligen bra inlärning som till skillnad från bra undervisning bär långt.

Kan skolan bli en viktig rad i din cv?

En tanke, en vision

Vi har alla vår egen tanke varför vi vill arbeta som lärare, eleverna och familjerna har kanske inte i lika hög grad någon tanke om var eller varför de vill gå i en specifik skola. Allt detta är något som funnits malande i bakhuvudet men som jag inte egentligen aktivt har försökt få formulerat i ord. Nu då skolbygget har satt igång är det något av sista sekunden för att formulera en vision, en värdegrund för den nya skolan. Detta är nämligen något som man skall kunna se då man kommer in, inte enbart i verksamheten utan även i hur huset utformats!

Jag vill att det skall vara en plats att vara stolt över, att alla som gått där kan känna som om det är något att skriva in i sin cv, jag gick där! Vi skall också forma dem som kommer dit så att de står för något mera, de är lite mera, sticker ut på ett positivt sätt. Kort sagt vi skall bjuda på det som gör dem stolta över sin historia hos oss.

Mina egna tankar är ju inte mycket värda, ett värde får de om de blir våra tankar och med våra avser jag då alla som arbetar i huset. Den processen skall inledas i höst men detta kan ju vara ett diskussionsunderlag inför den processen.

Jag vill som sagt att man skall kunna se vissa egenskaper hos en elev som kommer från Vårberga, oklart ännu hur detta skall te sig gällande ungdomar som besöker ungdomsgården, kunder i biblioteket osv. Men mitt specialområde är eleverna så jag tar fasta på dem. Min vision är följande.
En elev från vår skola (inte rangordnat ännu):

• Tar ansvar för sig och sin omgivning (inbegriper både människor och saker)
• Kommunicerar mångsidigt
• Samarbetar bra med vem som helst 
• Är duktig på att förmedla tankar och åsikter
• Lyssnar på andra och kan beakta deras tankar/åsikter
• Visar respekt
• Är artig
• Är trygg i sig själv

Någon kanske undrar över avsaknaden av akademiska mål. Det är klart att jag har ambitioner gällande dessa också, jag vill att våra elever skall vara bättre än snittet då det gäller läsning, både gällande kapacitet och aktivitet, jag vill att de skall vara bättre än snittet i matematik och finna en trygghet i vetskapen om detta. De skall ha inblick i hur man använder modern teknik, vara mångsidiga i konst- och färdighetsämnen och ha en bred allmänbildning men jag tror att dessa kommer betydligt lättare om ovanstående punkter är i skick. 

Vi har vår värdegrund i läroplanen, skolans vision finns i verksamhetsplanen osv. Några har till och med läst dessa... Lärarna har ofta sin egen personliga vision och värdegrund men nu upplever jag att vi behöver en gemensam vision och värdegrund för hela huset. Den skall vara kort (jag har satt upp för mig själv att den skall rymmas i en tweet på 140 tecken) och omfatta hurudana människor vi vill att skall gå ut ur vårt hus. Inte vad vi tror på utan vad vi jobbar för. 

I tiderna då Akilles körde igång med Gustavstävlingarna var det en skola som hade en stark profil och tydlig vinnarkultur. Min förra skola Svartså skola brukade vinna det mesta i dessa tävlingar, notera då att det var en skola utan gymnastiksal! Att skolan blev något av ett brand inom idrott blev klart då man kunde höra andra skolors elever säga "där kommer Svartså, de vinner allt". I ärlighetens namn var ju inte gymnastiktimmarna det som förädlade dessa elever utan familjernas och personalens engagemang. Lärarna stod på tävlingarna med sina elever och stöttade dem i alla lägen, föräldrarna gjorde det där och på alla andra platser. Alla slöt upp kring sina barn. Här brister det i dagsläget. Hur får vi familjerna att sluta upp runt sina barn i skolsammanhang. Då egna byskolan stängs och man åker till en skola lång bort, hur får vi den familjen att känna att det är deras närskola och en skola de vill vara aktiva i? 

Kanske vi kan skapa broar via ett tydligt mål som alla kan stötta och omfatta? 

Vad kunde då vår "slogan" vara? Jag vet inte, kanske något i stil med: Trygg, respektfull och stark, färdig för nästa steg. 

Som sagt, den är inget värd innan det är VÅR slogan och innan den är det har den säkert omformats och bearbetats en hel del. Det skall den få göra, vi skall fundera, kasta fram tankar och förslag, sova på saken, tänka till, tänka om och landa i något vi känner att det här är våra barn, vårt hus, vår verksamhet, våra kunder - det är vi!

Nog tänkt. Nu är det sommar, tid för att kolla fotboll, läsa en bok, njuta av natur och stillhet, att bara vara och återhämta sig, se familjen och ladda upp för kommande utmaningar. Så två månader då man får vara som Sveriges fotbollslandslag, ha noll skott på mål i de första matcherna. Man behöver inte ens ha mål just nu. Bara njut!

Skolan, SoMe och alla andra verktyg

Traditionellt har vi i skolan försökt göra det enkelt för oss. Speciellt gällande ikt skulle vi helst ha ett verktyg som fixar allt. Lärarna klagar lätt då det blir för många system och inte bara för att det potentiellt leder till en massa lösenord och användarnamn som skall kommas ihåg (och det tenderar till att leda till urusel datasäkerhet...).

Vi har med lokala variationer antagligen följande system i våra skolor:

• Wilma/Helmi (fanns det ett tredje alternativ ännu?)
• Office 365/Google Apps For Education
• Pedanet/Fronter
• Edmodo/Socrative....
• Edison/Its learning etc....
• Olika webtjänster som förutsätter konton (talar då om specifika uppgifter som t.ex. EduCanon, Popplet, Storybird...)

Det blir lätt ganska många olika inloggningar om man inte har något system för detta. Jag ser ändå en klar och tydlig fördel med mångfalden. Hemmasnickaren kanske köper en multimaskin i stil med denna:

Ovanstående maskin kostar dryga tusenlappen och kan hyvla, såga, fräsa och borra någon typs hål. Mer info hittar du på sidan därifrån bilden är tagen. I ett skede utrustades mången slöjdsal med denna typs maskiner som kunde såga, slipa och något till. Kort sagt hobbyverktyg men inget du hittar i en träverkstad där man gör något seriöst. Det är lite samma sak med våra digitala verktyg. Vi kan kanske klara oss med några få verktyg (Gafe/Office 365 + Wilma/Helmi). Men i ärlighetens namn, vi kan ju också fixa all träslöjd med hammare, handsåg, hyvel och borr. Det skulle vara billigt och enkelt men ändå skaffar vi en hel del maskiner. Varför? Jo för att vi får bättre verktyg, effektivare verktyg och verktyg som är skräddarsydda för sin uppgift. Vi måste förstå att tänka på samma sätt med digitala verktyg.

Här är några råa tankar om hur jag funderar på att lägga upp vårt paket. Notera att en del appar och verktyg inte kan användas av elever då de inte är tillräckligt gamla (om vi talar om åk 1-6 där jag huserar).

Pedanet: En statisk hemsida med kort info om skolan. Kan jämföras med kartan/infotavlan som vanligtvis finns på rastplatsen innan man kommer in till staden. Kan också vara ett arbetsrum för klasser men är lite otympligt ännu idag.

Wilma: Kommunikationskanalen till hemmen, verktyget för bedömning, verksamhetsplan och berättelse, stödblanketter etc. om man har Kurre/Primuskurre så har man ju schemat här också.

Office 365: Arbetsrummet, platsen där man gör sina arbeten, delar med varandra och där elever och lärare kan kommunicera. 

Facebook/twitter/Instagram: Infokanal utåt. Skolan kan ha ett eller flera konton som personalen kan använda. Man kan t.ex. ha slöjdlärarens konto på instagram där man lägger upp bilder på elevernas arbeten, lite som en virttuell vitrin. Om det är skolans konto så löses även upprovsrättslagen dvs skolan har rätt till dessa bilder. Var noga med hur eleverna syns på dessa. Jag har som linje att försöka få bilder där man inte ser elevers ansikten. Jag hänger inte upp bilder på mina egna barn på nätet, varför skulle jag då göra det med andras?

Blogg: Kan vara något för både elever och personal. En personlig touch där man berättar om vardagen och det lilla extra i skolan.

Det kan ju vara intressant att ha skolans egna Flipboard också, eller något annat verktyg för att samla det digitala flödet. En plats där alla intressanta tweets, bilder, blogginlägg etc samlas under en månad. Det kunde ju med fördel vara ett projekt för eleverna. Kanske något som kunde ingå i en valbar kurs eller någon klubb? Det kan också vara en del av t.ex. modersmål, mediafostran osv. 

Det har ju länge varit klart att rektorn ansvarar för att ikt används som läroplanen föreskriver. Men rektorn har ju även ansvar för linjedragningarna i skolan och det borde göras en klar och tydlig definiering av vilka verktyg varje skola använder och hur det är tänkt att man använder dem. När den biten är klar kan man även förmedla den till hemmen, beslutsfattare, medier etc. som kan tänkas ha ett intresse av hur skolan arbetar. För egen del kommer just denna bit att finnas på min lista över saker jag vill slå upp ramar för tillsammans med min personal. Tanken är att vi skulle kunna skriva in detta i vår verksamhetsplan och ha det som ett tydligt och klart definierat verktyg i vår verksamhet inkommande läsår. Jag tror att vi alla kan vinna på att få denna bit under kontroll. Samtidigt är det ju ett ypperligt pedagogiskt verktyg. Ta bara som exempel ett slöjdarbete, tror du eleven satsar mera på att göra ett fint arbete om hen vet att det kommer att sättas ut en bild på dess arbete på nätet än om den bara kan gömma det i väskan och sedan försöka smyga in det i vedstapeln där hemma? Jag tror att vi kan få ut mera av elevernas potential om vi säger, nu skall vi göra ett sådant arbete som du kan imponera på hela världen med än att vi säger att det här skall vi göra så de blir stolta där hemma. De där hemma är ju alltid stolta oavsett... (och är de inte det så säger de det oavsett, får så gör ju vi föräldrar). 

Rasismens högborg

Detta kan kanske ses som ytterligare ett slag i luften i kampen mot rasism. Vi är många som delar bra skrivelser i ämnet på Facebook, twitter eller i bloggar. På något sätt känner man då att man visar var man står och att man gjort en insats. Jag vill vara tydlig med att denna skrivelse inte ännu är en insats, den som sådan hjälper ingen alls. Det är bara en samling tankar och ord, skrivan i avskildhet utan koppling till den vardag där även mina elever får höra rasistiska kommentarer. Det blir först en gärning när jag ställer mig vid min invandrarelevs sida och aktivt agerar mot rasistiska påhopp.

Vi vet att mobbning funnits i all evighet, jag tror inte vi kommer att nå en situation där vi fått bort all mobbning. Hur skall vi kunna det? Då de vuxna föregår med exempel som visar att mobbning inte är något farligt? Jag vet att jag skall utgå ifrån att jag varje läsår sitter otaliga timmar och diskuterar med mobbade och mobbare, att vi reder ut, gör kompromisser, överenskommelser och delar ut straff då prat inte ger resultat. Det skall vara tydligt vad som är rätt och vad som är fel, även då hemmet inte är av samma åsikt!

Under flera år har jag följt med speciellt sannfinländarnas rasistiska påhopp, nu i egenskap av regeringsparti och med representation i EU. De får helt nya arenor att visa upp sitt rasistiska ansikte och... det accepteras. Har rasismen blivit rumsren? Jag kan inte göra så mycket för att påverka en riksdagsman eller någon i dess stab då den uttalar eller agerar rasistiskt, det är en funktion som borde finnas inom riksdagen, eller har jag fel?

Då jag pratar med elever konstaterar jag att står du bredvid och ser mobbning, hör någon säga något rasistiskt  så stöder du det i tysthet om du inte agerar. Det har jag lyft fram åt barn i 20 år. Inget av dessa barn finns i riksdagen och det är jag glad för. Jag har nämligen högre tankar om mina elever än riksdagsledamoterna kan möta. För som jag ser det är hela riksdagen idag en högborg för rasism. Vi har hört de svaga fördömmande orden... i 10 år? Till dags dato har jag inte sett några relevanta gärningar där man på riktigt visar var gränsen går och slänger ut den som inte kan hållas inom gränserna. Riksdagen styr detta land, riksdagen skall visa vilka normer som är viktiga. Sorry men ni är just nu det där dåligt uppfostrade barnet som man inte vill att ens eget barn skall leka med. Ni är kort och gott ett dåligt exempel för våra barn!

Så här i Bryssels efterdyningar kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket vi skulle kunna minska på orsakerna till hatet om vi kunde få ordning på rasisterna och de fula påhoppen av människor i våra egna led. Kanske vi kunde börja bygga upp en bättre värld där?

Bett 2016 - Tankar i bild

Jag skall inte förstöra detta med en massa ord. Denna väg där besökarnas ord och tankar görs till konst är en av de populära bitarna på mässan. Här finns ett antal av de i mitt tycke bättre bidragen.

Bett 2016 - sett och hört

Med knappa 900 utställare så fanns det fler produkter än vad jag klarade av att ta emot. En hel del gick ju att gallra bort direkt då de inte är aktuella för oss. Hit hör alla administrationssystem för att sköta betalningar till skolan (för mat, skjutsar och vad det nu allt kan gälla), en massa system för att hålla kontakt med hemmen (det har vi ju redan), system för vitsordsgivning, läxor etc. Många lärare upplever att det är splittrat med Wilma/Helmi, Pedanet/Fronter, Office 365/Google Apps For Education, Socrative, Edmodo etc. Det som här fanns verkade dock vara mindre helheter och troligtvis något som ger ett ännu mer splittrat verktygspaket.

Då jag besökte mässan 2014 var de interaktiva projektorerna den stora grejen. De fanns ännu med men hade tappat mycket mark till de interaktiva skärmarna. De större aktörerna verkade vara Smart, Clevertouch och Promethean. Det finns en massa andra aktörer också men dessa har byggt upp ett paket kring skärmen med program/appar för att kunna koppla upp eleven till apparaten också. Dels för att kunna visa från vilken apparat som helst men framför allt att kunna dela från skärmen till vilken apparat som helst. I vår skola har vi testat Clevertouch detta läsår och vi hittar hela tiden nya möjligheter och funktioner. Med tanke på flexibilitet, framför allt i våra kommande öppna lärmiljöer, är en flyttbar interaktiv skärm vida överlägsen en stationär projektor. Så trots att det fanns nya projektorer med likvärdiga funktionär som skärmarna var de inget jag satt tid på.

Sedan 2014 har Microsoft fått igång sitt Office 365 på allvar och detta syntes också på mässan. Google var starkt framme och Apple hade en massa kopplat till sina ipaddar men dessa hölls på sedvanlig nivå, Microsoft och deras partnerföretag hade däremot satsat rejält och benämningen "Microsoft village" var mycket adekvat.Lite förenklat har Googles classroom varit deras största fördel i matchen medan Microsofts One Note varit deras. Just nu lanseras det produkter som täcker upp de områden där Microsoft inte kunnat matcha Google och om den trenden fortsätter så kommer Google att få jobba stenhårt för att hålla sin ställning. Apple har ju inget liknande i sitt sortiment så deras drive finns fortsättningsvis via ipad och vissa appar på den samt att i praktiken försöka leva i symbios med Google och Microsoft. Något de inte lyckas helt optimalt med. Men Apple sysslar ju med en apparat medan de två andra har ett system för skolor, så det är väl inte rättvist att ta med Apple i denna diskussion...

En annan stor och synlig grej var Minecraft. Den har ju slagit igenom rejält och en del skolor arbetar ju via Minecraft sedan ett antal år tillbaka. Som det också sades på en föreläsning:
Du och jag växte upp med Pac Man, vi kunde välja om vi vill gå åt vänster eller höger och i något skede kunde vi utöver detta välja upp eller ner. Multiplayer då var att sitta och hoppas att kompisen dog så man själv fick spela... I Minecraft ges du en yta och kan välja att göra vad som helst med den, du kan göra det ensam eller med alla dina kamrater OCH ni kan göra det tillsammans samtidigt.
Jag har följt med mina barns spelande och i ärlighetens namn är det sin eländiga grafik till trots en av de absolut bästa spelen på marknaden just nu. Spelet handlar om kreativitet utan begränsingar, möjlighet till gränslöst samarbete och en massa andra faktorer som vi kan ha nytta av även i skolan. Säg att du vill låta eleverna planera skolgården, varför inte låta dem göra en 3-d modell i minecraft?

Programmering, programmering, programmering... Inget nytt men en av de riktigt stora trenderna. Det fanns robotar för någon tia till flera tusen. Raspberry Pi har utveclats och ligger som grund för en massa olika varianter, Microsoft lanserade sin Micro-Bit, Sphero 2.0 (kanske BB-8 i den nya Star Wars filmen är bekant, samma robot men utan huvud), Lego Mindstorms samt deras nylanserade instegsserie för lägre ålder samt en massa appar och program för programmering. Vissa säger entydigt att programmering är en baskunskap som alla borde få, att det är den nya läsfärdigheten. Det här innebär ju inte att alla skall kunna programmera avancerade saker men att alla borde få en viss grundförståelse för vad det är och hur det fungerar. Det borde inte vara så svårt, hjälpmedlen blir allt fler och allt enklare att använda.

3-D skrivare fanns med i ungefär samma utsträcking som 2014 och det förvånade, jag hade väntat att de skulle ha blivit mycket vanligare, mer utvecklade och billigare. Det kändes inte som om utvecklingen hade gått framåt som jag hade väntat på detta område. Däremot ser jag det som en självklarhet att varje skola skall ha minst en 3-D skrivare i något skede. Mina funderingar är närmast var den smartaste placeringen är. Den skall kunna kopplas ihop med alla konst- och färdighetsämnen vilket leder till att den skall finnas i det blocket men talar vi om att placera den i samma rum som ytbehandling då? Nå det är en sak vi hinner fundera på ännu...

Bland föreläsningarna verkade de mest lockande handla om hur man tagit i bruk teknik samt hur man gjort för att den skulle ge positiva resultat. T.ex. föreläsningen om vårt St Karins projekt  med 1:1 i ipads där de byggde nätverk och gav >3000 ipads till elever, främst i åk 7-9 men även i lägre klasser var en succé, jag tänkte titta in och lyssna på den men fick stanna drygt 2 m utanför ingången, närmare kom man inte helt enkelt. Flera föreläsningar om hur man använder pekplattor kändes inte så nya, jag fick känslan av att "det där vet/kan vi ju, så har vi ju gjort länge redan". Kort och gott gav det intrycket att vi i Finland har kommit ett gott stycke på väg redan och att vi har en massa kunnande utspritt i våra skolor. Vi är dock världssämst på att berätta om vad vi har för bra på gång. Vissa lärare har sina nätverk, dels via Twitter dels via Facebook men oavsett så är det i viss mån klickbildningar. Deras nätverk ger inte ännu resultat i hela skolan och det måste vi få ordning på. Bra initiativ, kunnande och goda exempel måste delas i högre grad och lärarna måste vara mera öppna för att ta emot och pröva nytt. EN LÄRARE I BEKVÄMLIGHETSZONEN ÄR INGEN BRA LÄRARE! Hur skall du kunna be att dina elever skall utmana sina gränser om du inte gör det själv. Är du en lärare så är du en ledare och man måste leda genom exempel.

Några kommentarer som jag kom mig för att skriva ner var följande:

• Skolor och utbildningssystem är i regel inte färdiga att utnyttja den fulla potentialen av teknologi.
• We don't need to discuss technology, it is already here, just use it!
• In my school we cant talk pedagogy without talking technology, because it is already there!

Summa summarum. På Bett-mässan kändes allt självklart, det är klart vi skall utnyttja teknologin i skolan. Teknologin finns överallt runt omkring oss, varför skall då skolan vara teknologifri zon? Det finns ingen ursäkt att inte ta in teknologin i din klass, det börjar i stället vara något du får stå till svars för ifall du inte gör det. Väl hemma känns allt inte så självklart mera, Finland var i ett skede statistiskt riktigt dåligt på att utnyttja teknologin i undervisningen. Den nöten har vi ännu inte rått bot på. Kanske dags att börja kräva något av kollegiet snart? Och nej, det är inte en resursfråga!

Bett 2016 - Allmänt om mässan

Bett, en första överblick

Denna gång prioriterade jag mässan. Jag var på Bett 2014 och då åkte vi på skolbesök med Microsoft på tisdag, var på mässan onsdag och torsdag. Vi kan säga att det blev klart att vi missade mycket på mässan med denna tidtabell. Även detta år märkte jag att dag 1-2 gick till att få grepp om allt. Det engelska ordet ”Overwhelming” kändes mycket passande. För att ge en liten bild av vad jag menar kommer här några fakta:

ExCel arenans mässdel (som används för Bett Show) har en yta på ca 44 500 m² (förenklat kan du på denna yta nästan klämma in både Hartwall arenan och Olympiastadion i Helsingfors), med utställarnas bås samsas 12 större eller medelstora utrymmen för föreläsningar, utöver detta har många utställare mikroföreläsningar och workshoppar, dessa hålls t.ex. av Apple, Microsoft, programleverantörer mfl. Men många aktörer bokar även utrymmen utanför dessa kvadratmeter för att hålla mer exklusiva seminarier. För att få en liten inblick i hur det ser ut kan du kolla in denna video som Jari Laru filmade med en 360° kamera, notera att du kan välja fokus genom att röra på videon, dvs titta på hans skor, taket eller vända framåt, bakåt osv.

Utställare var det 869 st detta år och merparten av dem hade ett eller flera segment med produkter så det fanns minsann saker att titta och pröva på. Det som hade ändrat sedan 2014 var att de interaktiva projektorerna hade minskat radikalt, de var ännu representerade och en del hade fått en hel del nya vettiga funktioner men de hade fått ge utrymme för alla interaktiva skärmar som verkar ta över projektorernas marknadsandelar. En intressant liten start-up var bird som var en liten grej som kan sättas på fingret och så gör den skärmen interaktiv. Priset på mässan var ca 250 $. Se en video om detta nedan.

Det fanns också en musvariant som gjorde lite liknande grejer. Den bit som verkade vara starkaste trenden var programmering. Det fanns naturligtvis olika Raspberry Pi varianter men robotar och alla möjliga programmerbara saker fanns mycket välrepresenterade. Jag fastnade personligen för Sphero som i princip använder samma teknik som den nya roboten BB-8 i den nyaste Star Wars filmen. Framför allt gillade jag att den kan styras från byod-apparater och att programmeringen direkt ger dig något konkret. En mycket självklar entry-level produkt, och en som jag kommer att beställa till vår skola för att ha som ett element i vårt programmeringsutbud. Se en video om den här nedan:

Jag hittade också en konkurrent till labdisk (einstein), som prismässigt gör denna typs sensorer ekonomiskt lättare tillgängliga än labdisk någonsin har varit.

Bland dem som talar har vi både professorer, rektorer, lärare, experter, ledare av olika slag men också barn och ungdomar som ger sin syn på saker och ting. Man ser lärare i vimlet som går där med sina klasser. Elever uppträder (denna gång var iPad Band bestående av högstadie-elever i elden flera gånger/dag, men även som referensgrupper för många utställare).

Detta år var det nästan 44 929 besökare från 128 länder, vilka är då oddsen att jag får ett samtal av min dotter i gymnasiet, hör att hon har ett fysikproblem hon inte kan lösa och samtidigt ser hennes fysiklärare komma runt ett hörn och emot mig? Han kunde inte räkna ut de oddsen men det var just så det skedde i vilket fall som helst. Som fotnot kan sägas att med hans korta direktiv klarade hon av att lösa sina uppgifter. Det är inte bara inlärning som kan ske var som helst idag, det kan också undervisning göra J. Det som är intressant är att Skandinavien står för 13,5% av besökarna och är största område efter Storbritannien, men man hörde faktiskt alla nordiska språk här och där i vimlet, en del utställare hade också plockat in nordiska representanter för att kunna ge service på svenska eller finska. På mässor i Finland får de inte ens fram någon som kan svenska så nog är ju servicenivån på en helt annan nivå här än hemma...

Vad var då mina motiv detta år? Jo i egenskap av ikt-koordinator är det här mässan med stort M för att se ny teknik kopplad till undervisning, det är platsen där du kan se vad som är på kommande, en hel del produkter som visades upp fanns inte ännu klara för försäljning utan de var prototyper som skall lanseras under detta år. Här finns också bredden, t.ex. på Settdagarna i Sverige eller ITK i Aulanko eller Virtuaaliopetuksen päivät finns inte alls samma bredd gällande leverantörer, i praktiken kan de i jämförelse ses som små sommartorg och detta som den stora höstmarknaden. Utöver detta samlar denna mässa varje år innovativa skolledare och lärare som delar med sig av sina framgångsrecept. Oavsett om du fungerar i åk 1-6, 7-9, andra stadiet eller på universitetsnivå så finns det föreläsningsområden som är innehållsmässigt skräddarsydda för dig. Bett-mässan lockar också in ett antal riktigt stora pedagogiska namn varje år, namn som vi kan drömma om i norden men knappast få se eller höra annat än via Youtube. Det tredje området som var av vikt för mig var att här också finns talare som är experter på skolplanering och inlärningsmiljö. Detta år var alla i vår grupp representanter för skolor som skall få nybyggen eller omfattande renoveringar. Den sista faktorn är att nätverka, under dessa dagar missade jag Kyrkslätts delegation som jag hade tänkt hinna sitta ned och fundera med en stund, jag hann prata med Nykarlebys representant samt med representanter från Kuuma-kunnat (Sibbo, Järvenpää, Nurmijärvi, Kerava och vilka alla kommuner de representerade). De sistnämndas erfarenheter av sitt system med lärare som digi-agenter verkar mycket bättre än vårt med ikt-stödpersoner och när vi nästa gång funderar på upplägget för detta så tror jag att deras system är betydligt effektivare än vårt. 

Men detta som en inledning. Jag återkommer med specifika upplagor från Bett. Jag har dels en som fokuserar på skolplanering och inlärningsmiljöer, en kring sett och hört, möjligtvis så att den senare delas upp i utställning och allmänt ikt. Så får vi se om föreläsningarna bakas in i dessa eller får bli en skild upplaga... 

Rektor versus personalen

Jag inledde morgonen (har undervisningsfri dag på onsdagar) med lite "skoldoping". Kort och gott tittade jag på några TED-talks följde några twitterkedjor och skall se vad som har hänt i en del Facebook grupper till följande. I huvudsak grejer som skapar associationer, väcker idéer och inspirerar. Man behöver en liten blodtransfusion på detta plan med jämna mellanrum annars stagnerar man i samma gamla vanliga spår och det tenderar att leda... ingenstans...

Det kan ju se bra ut men en skola får inte stampa på stället, vi måste hitta vägar där vi har alternativ att välja beroende på vad som kommer emot.

Jag funderade lite på mig själv i förhållande till min personal och kom fram till att vi skiljer oss på vissa punkter, kanske till en viss del för att vi behöver profilera oss lite olika i våra roller. Jag tänkte försöka åskådliggöra det till vissa delar via nedanstående tabell.

Rektor	Lärare
Behöver se helheten	Behöver se den enskilda eleven
Måste ha ett vitt nätverk gällande skol-lösningar	Behöver ha ett vitt nätverk gällande undervisningslösningar
Måste hållas ajour om senaste nytt och trender	Måste vara lyhörd gällande allt i klassen
Skall bestämma vilka nya inriktningar som skall testas/implementeras i skolan och i vilken grad	Skall bestämma hur dessa implementeras så att det finns en röd tråd i klassens vardag.
Kan flytta fokus och titta på saker mera projektbetonat	Bör arbeta mera på sikt för att kunna se vad som ger resultat och vad som skall avslutas
Skall kunna argumentera för och emot utgående från skolans utvecklingsbehov	Skall argumentera för och emot utgående från sin kunskap om eleverna, gruppen samt deras utvecklingsbehov
Skall kunna inspirera och skapa en atmosfär där kreativitet och att våga ta steget ut i det okända är den grund vi bygger vidare på	Skall våga utmana sig och tänja på sin trygghetszon. Skall dock vara lite trögare än rektorn och inte rusa huvudstupa in i vad som helst.

Jag ser det som så att rektorn skall vara den som visar vägen, att vi skall vidare, att vi skall våga och att vi får göra misstag på vägen. Att nuläget kan vara bra men att det inte är bra att vi stannar där. Våra elever skall hela tiden gå framåt, lite som en innebandystraff: Bollen måste hela tiden vara i rörelse och den får inte gå bakåt. Det finns ingen orsak att begränsa inlärning och utveckling till eleverna, denna bit skall beröra hela skolan och alla i den.
Någon kanske funderar varför rektorn skall agera fjärilen som fladdrar från blomma till blomma och inte lärarna. Kort och gott för att den enskilde läraren kan inte få igång någon utveckling med en konservativ rektor som broms, en rektor har större chans med konservativa lärare. Lärarna i Finland har en stor autonomi men fortsättningsvis är rektorn deras förman och den som säger vad som skall göras i skolan. Det är helt ok att använda den bestämmanderätten. När det kommer till kritan måste vi ju kunna leda även i motstånd. Den gode ledaren kan argumentera för sin sak och klarar av att leda även med lite motstånd. Framför allt har den byggt upp ett förtroende där de anställda litar på sin chef även då denne kommer med direktiv som svider i det egna skinnet. Jag har den situationen med min chef, däremot vågar jag inte uttala mig om hur det är för min personal. Jag litar på dem och deras omdöme samt på att de har uthålligheten att föra mina idéer i mål då jag redan flyttat fokus vidare till nästa projekt. För min uthållighet är inte på deras nivå, det är en orsak till att de är bättre på sina poster än vad jag skulle vara.

Sir Ken Robinson är en inspirerande talare och han har pratat om att skolan inte skall utvecklas mera utan att den behöver en revolution. Vi behöver bygga om den helt och hållet. Den gamla skolan för industrisamhället fyller en uppgift som vi sakta men säkert har automatiserat bort. För att göra det behöver vi tänka om och tänka kreativt. Som rektor måste man visa exempel och släppa fram kreativiteten hos varje person i skolan, från elev till städare, assistent, lärare och andra aktörer som tillsammans bygger upp vår vardag. Innan jag avslutar med ett av sir Kens tal i detta ärende ställer jag frågan hur du låser upp kreativiteten i din skola?

Pedagogik från farfars tid

Johan Amos Comenius 1592-1670
Sigmund Freud 1856-1939
Lev Vygotsky 1896-1934
Jean Piaget 1896-1980
John Dewey 1859-1952
Maria Montessori 1870-1952
Rudolf Steiner 1861-1925
Ivan Pavlov 1849-1936
Abraham H Maslow 1908-1970

Dessa relaterades det till under mina studier som avslutades med papper på att jag var Pedagogie Magister 1996, studierna inledde jag 1991 om jag minns rätt. De inlärningsteorier som skulle hjälpa mig att utbilda 2000-talets barn var alltså från en tid före min födelse. I dag figurerar dessa namn ännu i utbildningen för klasslärare men det har kommit några nya namn, i praktiken nu en del personer som fortfarande har verkat och levt under min tid i skola, både som elev och lärare, nämligen:

B.F. Skinner 1904-1990
Erik H. Eriksson 1902-1994
Benjamin Bloom 1913-1999
Howard Gardner 1943- sista publikation 1999 (multipla intelligenser)
John Hattie 1952- sista publikation 2012 (synligt lärande - bygger på publikation från 2008?)

Alla ovannämnda räknas som stora namn inom utvecklingspsykologi och inlärningsteorier och den biten vill jag verkligen inte nedvärdera men är de ännu relevanta? Till den stora grad som de var då jag var liten och gick i åk 1-6... på 1970-talet?

Det enkla svaret är jo, utvecklingspsykologi och hur vi lär oss är relevant ännu idag men tyvärr kan vi inte tillämpa deras teorier och lärdomar rakt av. Då dessa stora namn gjorde upp sina teorier, då den forskning som deras teorier baseras på gjordes fanns mycket lite eller inget av det som påverkar våra barn idag. Det var kanske inte ens visioner i någons drömmar. Låt mig ta några exempel:

1980 (då jag gick i åk 5 och 6):

• Hade telefonerna nummerskiva, och fanns inte i varje hus.
• Jag memorerade alla viktiga telefonnummer, att memorera var ett viktigt verktyg vid inlärning om man inte ville bära ett bibliotek med sig... 
• Det gick bussar på glesbygden, men allt under 15 km var en normal cykelutfärd, att gå 6 km till en kompis var inte heller något extra...
• Hästen var ännu ställvis ett arbetsdjur, inte för rekreation...
• Vi betalade många månadslöner för att få ett uppslagsverk till hemmet så vi skulle kunna ha information lättare tillgänglig
• Det fanns två tv-kanaler och ett barnprogram, vi hade just skaffat vår första färg-tv... i imponerande 20"...
• AM var något man tog in för att lyssna på musik från Luxemburg, inte något du ställde in klockans tid på...
• Vi måste lära oss klockan för vi kom överens om var vi skulle träffas och vilket klockslag
• Varje bil hade kartor i handskfacket, när vi reste någonstans så läste den ena föräldern kartan och berättade hur vi skulle köra.
• Tekniken i skolan var en tandberg bandspelare, dia-apparat och en overheadprojektor...

För att förtydliga är här några milstolpar som vi har passerat sedan dess:

1995 - "the year of the web" anses vara då internet började finnas i vanliga hem
2001 wikipedia ser dagens ljus
2002 (?) 3G lanserades i vissa delar av världen
2006 Google Apps For Education lanseras
2007 iphone ser dagens ljus
2008 Android dyker upp
ca 2010 dyker 4G nätverk upp i städer
2010 ipad lanseras

2015:

• De flesta 5-klassister (för att jämföra med mig anno 1980) har en smarttelefon och data-abbonemang
• De söker inte information via Wikipedia, de söker främst via videosajter som youtube, vimeo mfl.
• de tittar på program via nätet, när som helst, var som helst (förhoppningsvis inte ändå under lektionerna...)
• De har multipla kanaler att hålla kontakt med varandra via sina mobiler, pekplattor och andra apparater.
• De kan inte ett enda telefonnummer, allt är i mobilens minne...
• De delar, kommenterar och samarbetar över nätet.

Vad jag försöker få fram är att barnen av idag växer upp till en fundamentalt annorlunda värld än den där de flesta teorier har sin grund. Jag har en bok som heter "Mikä autossa vikana?" från 1951. Den är ett täckande och bra verk för den som har en krånglande bil men relevansen till bilar i dag är begränsad. Helt enkelt för att den inte känner till många av de stora problemorsakerna av idag, den talar om tändstift och brytarspetsar där vi idag har elektroniska funktioner, grymma mängder elektronik som kan rådda om betydligt mer än alla komponenter i 50-talets bil kunde klara av tillsammans. 

En annan point är att många av dessa teorier strävade till att göra inlärningen möjligaste effektiv i en skola som hade i uppgift att skapa medborgare för industrisamhället, personal till de löpande banden. I dag ersätter robotar dessa människor och allt fler fabriker sköts av allt färre människor. Så kompetenserna våra barn behöver lära sig är av en annan natur än det skolan jag gick i gav mig. Barnen av idag behöver i högre grad ges verktyg i stil med kreativitet, ett flexibelt tankesätt, innovativitet, förmåga till samarbete och kommunikationsfärdigheter. De är inte betjänta av att kunna memorera och göra något utan tankeverksamhet. Vi behöver tänkande barn som kan pussla fram nya möjligheter av de bitar de har till förfogande, inte bara förtvivlade sitta med bitar av en förstörd värld som inte fungerar. 

Så när du som lärare försöker få dina elever till att kritiskt granska källor och inte köpa allt de ser och hör, kanske det vore skäl att också kritiskt granska den pedagogiska grund du står på, håller den måttet ännu idag? Ger den dig de verktyg du behöver för att bemöta barnen av idag och hjälpa dem framåt på deras väg?

Lärare, elev och SoMe

Vi talar om att dagens lärare behöver ha sitt nätverk, precis som inom privata sektorn. Man behöver hålla sig ajour och ha ett nätverk för att alla inte skall behöva gå i samma fallgropar eller uppfinna alla hjul på egen hand. Vi talar också om en förändring gällande inlärning från att den skulle begränsas till klassrummet och vissa tider till att vara något som kan ske när som helst och var som helst. Då uppstår lätt frågan, skall lärare och elevs kontakter begränsas till skolan som fysiskt ställe och tidsmässigt till 8-16? Skall och elever kunna kommunicera även utanför dessa klockslag, hur, via vilka kanaler och enligt vilka överenskommelser?

Första delmoment är väl att skolan bör följa lagen. När det gäller sociala medier är detta såvitt jag vet aningen diffust då jag är osäker på hur åldersgränser är förankrade i finsk lagstiftning. Ta som exempel att man i vissa delstater i USA har fått köra motorcykel utan hjälm medan det i följande delstat inte var tillåtet. Dessa lagar (om de fortsättningsvis gäller...) hade ju ingen relevans här i Finland utan här gällde vår lagstiftning så rimligtvis är det på ett liknande sätt gällande även dessa regler.

Här är adress till sidan där ovanstående bild ursprungligen är hämtad ifrån: http://techgranny.linneyville.com/age-restrictions-on-social-media-sites/

Intressant nog kan vi konstatera att det inte verkar finnas sociala medier som lovligt kan användas i åk 1-6. Just nu vet vi att det sker en del mobbning på sociala medier, mina barn har varit inblandad i sådan på WhatsApp. De har appen med min tillåtelse och jag kommunicerar med dem via den men då gör jag det som privatperson och har utgående från min uppfattning om mina barn och deras medvetenhet om vad som är rätt och fel tagit ställning till den rekommenderade åldersgränsen (K-18 är ju lagstadgad åldersgräns medan de andra är starka rekommendationer) men det innebär att jag i egenskap av lärare i åk 1-6 bör hitta alternativa sätt att sköta kontakt via sociala medier. Ett sådant kunde vara t.ex. Yammer som vi har via Office 365, Google torde ha motsvarade system i sitt paket.

Vi lever i tider då den där fula gubben med sin paketbil inte mera försöker hitta barn längs med vägarna utan det rovdjuret finns i dag på nätet. Det rovdjuret kan ju också vara en person som arbetar med barn så det är viktigt att vi i skolan gör saker på ett sätt som är genomskinligt för dem vars allt det handlar om, nämligen föräldrarna. Det här innebär att det är några saker som måste skötas rätt för att bibehålla förtroendet och få något med mervärde ur detta.

1. Involvera föräldrarna på alla plan. I planeringen av upplägget och ta med dem i forumet, de kan vara passiva deltagare men de skall kunna följa med vad deras barn diskuterar och får veta.
2. Alla i den berörda gruppen skall tas med, principen alla eller ingen gäller.
3. Kom överens om ramarna för gruppen, vad behandlas och vad hör inte dit. Vad är god sed och vad gör man inte.
4. Kom överens om en samling efter en tid där alla tillsammans utvärderar hur det gått och drar slutsatser om man fortsätter och i så fall hur.

Sociala medier är här för att stanna, de har också en klar och tydlig plats i vår tillvaro. Det gör dem ändå inte perfekta eller ofelbara. Det finns en klar orsak varför vi i vårt kollegium har valt att ringa i alla känsliga frågor. Jag har otaliga gånger fått uppleva hur det jag skrivit uppfattats på ett sätt som jag inte hade kunnat förstå att var möjligt. Risken finns även i ett telefonsamtal men är ändå betydligt mindre där. 

En ofta citerad undersökning från 1967 av Dr. Albert Mehrabian uppger att 55% av förståelsen i kommunikation är att vi avläser miner, gester och kroppsspråk, 37 % får vi via intonation och hur vi använder rösten medan enbart 7% skulle komma via orden. En del förkastar dessa procent som myt men oavsett vet vi att allting är en helhet som hjälper oss att tolka budskapet rätt. Då jag skriver faller många av dessa komponenter bort och leder till att läsaren tolkar orden efter något annat paket än det som skrivaren har haft. I en roman är detta ok, vi får måla upp berättelsen enligt hur vi föreställer oss allt utan att det gör något om vi föreställer oss det olika. Men då det gäller ett av våra barn i skolan kan detta bli mycket fel. Vi måste förstå varandra rätt om vi skall kunna stöda detta barn på bästa sätt. Ta som exempel en situation där jag leende, med varm röst och en varm kram säger åt Pelle "nu var du dum", orden kan vara hårda men mjukas upp av allt det andra och om Pelle har förtroende för mig och vet att hur han skall avläsa mig korrekt (det måste jag veta att han har/kan om jag skall säga något sådant) så förstår han mina ord på rätt sätt. Skickar jag ett skrivet meddelande med samma ord så är sannolikheten att han tar emot dem med ett leende och förstår att det inte var allvarligt menat ganska nära noll. 

Många av bråken i skolan bygger på missförstånd. Vi kan lära barnen att kommunicera effektivare, framförallt genom att visa hur de skall få fram sitt budskap på ett sätt som inte missförstås. Men vi måste vara mycket duktiga på detta själva och det är vi inte alla gånger. Detta är inte avsett som kritik mot någon utan närmast ett konstaterande av faktum. Skulle vi kommunicera tillräckligt bra så skulle vi också ha en situation där familjerna förstår vad vi arbetar med och för, vi skulle hitta de där gyllene mellanvägarna tillsammans och skulle ha en gemensam värdegrund som vi bygger på. Jag kan inte tala för någon annan men själv kan jag inte visa upp ett prickfritt saldo utan har misslyckats i min kommunikation med hemmen flertalet gånger, men jag lär mig (om än långsamt...)

Vad är då kontentan? Vi borde fundera kring sociala medier tillsammans med våra familjer, detta vare sig vi nyttjar dem eller inte. Jag ser inte att skolan skall säga hur familjerna gör där hemma men skolan kan med fog vara den som sammankallar till träffar där man tillsammans kommer överens om riktlinjer så föräldrarna vet vad man tycker i grannhuset och hur man där tacklar problematiken. Tar vi i bruk någonting så skall detta göras gemensamt och inkludera föräldrar åtminstone i åk 1-6 men kan också vara mycket viktigt i åk 7-9. Detta under förutsättning att det är något som betjänar klassen/skolan på något sätt. Det kunde t.ex. vara en lägerskolegrupp, klassgrupp, hejarklacksgruppen eller dylikt. Finns inte kopplingen till skolan så är det inte heller vår sak på något sätt utan då skall vi hållas utanför. Jag har fått vänförfrågningar i Facebook av mina elever och jag har gått till dem och förklarat att jag inte kan vara vän med någon dom jag skall bedöma i skolan. Jag har svårt att bevisa att jag är opartisk om jag är vän med någon och inte med någon annan. I ärlighetens namn så vill jag ju ändå inte vara vän med alla elever så det skulle ändå inte inkludera alla (jag är ju de facto inte där för att vara kompis utan för att vara lärare och rektor). Det är enklast att hålla arbetet i ett fack och det privata dit vännerna hör i ett annat. Så håll allt objektivt, rättvist, lagligt och genomskinligt för hemmen. Då kan det bli något bra.