Byggsammanfattning inför slutspurten

Ett år in i skolbygget

Skolbygget har nu en färdighetsgrad på 84% och merparten av besluten börjar vara gjorda. Resan till denna punkt har varit lång och även om vårt skolhus kommer att bli det bästa i kommunen (och antagligen även i en massa andra närliggande kommuner) så är det inte en 100%-ig lösning. Det vi inte uppnår beror på processen, inte ekonomi, ironiskt nog.

Processen har startat, stoppats och rivstartat med helt nytt utgångsläge så vi har snarare försökt reagera än agera. Det är aldrig bra. Som några exempel kan nämnas att i första skedet planerades ett hus med finsk och svensk skola, förskola för båda, ungdomsväsende, bibliotek, socialväsendet och en gymnastiksal av större format. Sedan drog sig socialväsendet ur, faktiskt utan att meddela de personer som satt och bearbetade ritningarna, därefter togs bibliotek och ungdomsväsende ur ekvationen. Kvar blev skolor och förskolor och dessa gick sedan till offertrundan.

I samband med offertrundan blev det klart att staden skulle spara in 10% på sina kvadratmetrar för att som ett moment stärka stadens ekonomi. I ett nybygge är det en flopp. Vi skall ändå ha samma antal rum, samma mängd med teknik så vi sparade 10% i kvadrat, 2% i byggkostnader och skar bort 20% i pedagogiska förutsättningar. Jag såg inte det som ett helt lyckat koncept... Men vi skulle ha kunnat bemöta detta om vi fått planera skolan utgående från verksamheten. Nu startade allt från ett sk. ”tilaohjelma” där det definierades ett visst antal rum utgående från ett tänkt elevantal. Rummens storlek definierades direkt i detta program och det fick inte diskuteras. Här tappade vi våra 20% i vårt skolbygge. Som litet exempel. Vi har haft grupper på 33-35 elever med sina två lärare i våra baracker i ett utrymme på 80 m², dessa har innan det varit uppdelade i två klasser som verkat i varsitt rum på 60 m². Säg att vi skapar klasser på 80-90 m², lägger ett litet grupprum på 10-15 m² i anslutning till dessa så har vi en bättre och mera flexibel lärmiljö och har sparat 5-30 m². Responsen från alla som jobbat på detta sätt är att det har varit betydligt bättre än det de hade förut, dvs 1 klass, 1 lärare och 60 m².

Det här har inneburit att planeringen i högre grad har handlat om att rädda så mycket pedagogiska möjligheter som möjligt i ett föråldrat skolplaneringskoncept i stället för att på riktigt få planera och bygga framtidens skola utan hinder för pedagogiken. En del av räddningen har varit att vi varit tre rektorer som tillsammans med våra team kunna bolla och fundera på lösningar. En ensam rektor skulle knappast ha klarat av att göra samma, speciellt inte om den som vi i huvudsak skött skolan och haft detta planeringsansvar vid sidan om.

Vad är det viktigaste då att beakta och lära av planeringsprocessen? Jo utse planeringsansvariga på skolan i tid, gör detta 2-3 år innan bygget skall komma igång. Den centrala tiden är just dessa år, inte när skolan byggs. Under byggtiden behövs den planeringsansvariga för att gå på möten och se att det blir som det är tänkt men det behövs tid att tänka till hur man vill ha det och att få detta in redan i offertritningarna, inte som vi att vi efter godkänd offert ritar om hela skolan på 2 månader (och lägger till bibliotek och ungdomstjänster). Låt gå att lokalitetsledningen vill göra ett program där det framgår vad det kunde vara för utrymmen, deras antal och storlek. Detta ger ramarna, ytterväggarna. Därefter är det rätta sättet att den planeringsansvarige på skolan sitter ned med arkitekten och diskuterar det pedagogiska upplägget, hur grupperna i snitt ser ut, var slår man ihop och var delar man grupper, hur jobbar man i olika utrymmen, i olika ämnen. Hur tänker man gällande elevströmmarna i skolan, till och från raster, övervakning på raster osv. När denna bit är klar så kan man från dessa ritningar göra en offertrunda där merparten av det man önskar faktiskt ingår i offerten och inte leder till återkommande diskussioner om vad den och den ändringen kommer att kosta. På det hela taget innebär den extra kostnaden av att ha egen arkitekt säkert en inbesparing i form av färre ändringsarbeten med dyra prislappar och ett hus som är bättre lämpat för den verksamhet där skall vara. Ett gammalt timmermansråd är att mät hellre två gånger och såga en än tvärtom. Samma princip här.

Ovannämda process skulle säkert underlätta även en del av de problem vi haft med processen där det kan komma delmoment som skall kommenteras inom 3 arbetsdagar, trots att alla befinner sig på semester eller att det vi bestämmer inte kan förverkligas för det går inte mera att dra el då väggarna är jämnade och målade redan. Stundvis har det känts som i exemplet: du kan välja vilken färgs bil som helst så länge den är svart.... På det hela taget handlar detta nog om att bildningsväsendet skall visa tydligt att det är deras projekt och att det är de som skall sitta på kuskens plats. Här tror jag att vi kan bli bättre. Även att ha modet att bygga tillräckligt stort. Nu är förskolans utrymmen planerade för 60 barn och då vi inleder där om ett halvt år så vet vi att de har 79-80 barn i förskolan. Svenska skolan torde rymmas i sina utrymmen på sikt medan finska skolan torde få liknande problem som förskolan på sikt.

Nya flexibla lärmiljöer och de undervisningsmetoder som lämpar sig bäst är ett område som ännu inte undersökts så mycket. Konceptet går ju tillbaka till antiken men man gjorde ju inte någon nämnvärd pedagogisk forskning då eller senare. Denna forskningsbit har tagit fart under den industrialiserade eran då allt skulle vara effektivt och mycket fabriksmässigt. Förutsatt att vi inte vill producera robotar i skolan så behöver vi förändra både lärmiljön och metoderna och forskningen kring vad som fungerar och varför håller bara på att komma igång ännu. Det första verket kring detta som jag läste var Marko Kuuskorpis doktorsavhandling kring ämnet Tulevaisuuden fyysinen oppimisympäristö. Flera undersökingar och verk som jag läst under processens gång finns här: http://www.pearltrees.com/leckis/forskning-avhandlingar/id13681567#l385

Under processens gång har vi även besökt ett 30-tal skolor, 4 av dessa med ovannämnda Marko som guide och som kunde presentera vilka element som varit lyckade och vad som inte hade fungerat. Det har varit viktigt att inte bara se utan att även få höra hur har ni tänkt här och har det fungerat som tänkt, om inte varför? Så att bara titta på bilder och videor hjälper inte till insikt om vad som skall ingå och på vilket sätt i ens egen skola. En annan viktig del har varit att vi har varit tre motiverade rektorer i samma byggpaket, vi har kunnat agera bollplank och granskare åt varandra och då alla haft sin egen specialitet (jaettu johtajuus, opettajatiimitopetus, fysiska lärmiljön med ljus och akustik, ergonomi och möbel-lösningar, skola i rörelse), så har vi tillsammans kunnat hitta bättre lösningar som beaktar helheten betydligt bättre än någon av oss ensam hade kunnat drömma om att uppnå ensam med sin egen skolas personal. Vi har även varit med i en del nätverk (majakka och fyren) men det kändes som om vi körde på autobahn åt ett håll medan de tog andra rutter eller kom efter i annan takt. För mig personligen var behållnigen liten från de första träffarna så jag tog beslutet att min tid kunde användas bättre på annat sätt och jag deltog inte i en enda nätverksträff under förra läsåret. Däremot gick en av mina blivande lärare från den skolasom slås ihop med vår på några träffar. De personliga nätverken visade sig vara mer värda för mig än dessa nätverk. 

Trots min kritik gentemot processen har detta ändå varit den bästa processen kring något skolbygge någonsin i vår kommun. Aldrig förr har användarna hörts i denna grad och här kommer att finnas lösningar som direkt är förbättringar utgående från användarnas initiativ. Även elever, föräldrar och övriga invånare har hörts och det visade sig vara avgörande i samband med gårdsplaneringen. Min tanke var att det skulle vara en process där barnen skulle få vara de som funderar och planerar men ritningarna kom och skulle vara kommenterade samma vecka så det fanns inte tid att organisera något där eleverna hade kunnat höras, speciellt som vi talar om elever från tre olika skolor. Då kunde vi gå till sammanställningen kring de frågorna från den workshop där eleverna hade fått tänka till kring hur de ville ha det i dessa frågor. Vi gjorde några justeringar i planen utgående från detta och slutresultatet blir ganska bra.  

Jag sticker inte under stol med att processen varit lång, tung och intensiv. Ibland verkar det som om alla andra nog kan vara på semester men rektorn förväntas kunna ställa upp på möten när som helst. Mot den bakgrunden är det bra om den planeringsansvarige inte har en massa elever som blir utan lärare då rektorn (eller annan utsedd) går på dessa möten, sitter med leverantörer, planerar olika lösningar och går igenom ritningar. En skola av idag skall inte vara enbart skola utan den borde igen ta rollen av central enhet/plats för hela det omgivande samhället. Det innebär flera aktörer och samanvändning av utrymmen mm. Det här innebär en hel del koordinerande och att hitta lösningar rent fysiskt för att möjliggöra det samt att kunna ha klara överenskommelser om hur var och en sköter sin bit, hur vi samverkar och vilken är vår gemensamma syn på allt i huset. Under byggtiden läggs grunden för detta och då verksamheten har kört igång så behövs det ännu en massa möten för att koordinera, justera och bemöta sådant man inte beaktat. Som vi hörde av Pertti Parpala från Ritaharjun monitoimikeskus: Arbetet är inte klart då det nya huset står klart, då först börjar det. Verksamheten kräver sin insats och tid då det är många aktörer i gemensamma utrymmen. Jag är dock hoppfull om att den biten skall gå förhållandevis smidigt då processen fört enheternas chefer nära varandra och det har verkat vara lätt att diskutera och nå samförstånd.

Med dessa ord tar jag semester och samlar krafter för höstens utmaningar. Dem tar vi sedan itu med uppbackade av ett fint team.   

Stöda rätt

Det har varit blygsamt med skola och funderande en lång tid. Kanske bra så. Trots min långa frånvaro har jag till vissa delar nog hållit mig ajour om huvuddragen kring det som sker i skolan. Det har inte varit en dans på rosor alla gånger. Nu skall det förtydligas att jag har ett team som är värt att höja till skyarna så det de inte fixar vet jag inte vem som skulle fixa det heller. Så min frånvaro skall inte ses som avgörande faktor även om det ju nog belastat alla i skolan lite mera, framför allt min vicerektor som har full undervisning.

Vi har elever som vi denna höst har fått sätta enorma resurser på, både gällande tid, energi och omdistribuering av personalresurser. Utan de resultat vi hoppas på. Det är ett läge då vi skolan tvingas inse att vi gjort allt vi kan och att resultat kräver mer än vi har att ge. Det finns ännu några aktörer utanför skolan som vi har försökt få med in i teamet som skall stöda den enskilde eleven men de hjulen rullar notoriskt långsamt. Det positiva i allt detta är god kontakt till hemmen och ett gott samarbete med dem. Utan den biten tror jag att vi hade gett upp för länge sedan.

Men det jag började fundera på var om vi gör rätt, använder vi resurserna effektivt på detta sätt? I ärlighetens namn så har vi satt en massa resurser på en elev under 4-6 timmar/dag, 5 dagar av 7. Totalt alltså 20-27 timmar av 168 timmar i veckan. Totalt 760-1026 timmar av 8760 timmar i året. Vi har alltså hand om barnet i 8-12% av tiden under ett år. Det är toppen av isberget. Är det realistiskt att tro att man kan uppnå fundamentala skillnader genom att knacka på toppen av ett isberg? Det ologiska är att man i många skolor faktiskt gör det, så den tiden läraren och elevvårdspersonalen har med varje barn är viktig och kan vara avgörande MEN jag tror vi borde bli bättre på att stöda barnet och familjen (egentligen hela stödnätet kring ett barn) i deras arbete under de resterande ca 90% av tiden.

Hur gör vi det? Vem gör det? Jag tror inte vi har någon som naturligt skulle axla den rollen idag. Skolan har fullt upp med sitt tidsintervall så det är inte skolan som kan ha detta på sitt bord, troligtvis är stödbehovet även ett annat än pedagogiskt. Socialen... njaa, känns som en byråkratisk apparat dit allt försvinner, detta är väl närmast ett systemfel, det finns en massa duktiga engagerade människor på, i alla fall den lokala, socialen. Jag tror det kunde vara ett mer utvecklat stödperson/stödfamiljs system. Kanske någon sorts familjehelpdesk med låg tröskel att ta kontakt. Det behöver ju inte vara så formellt, kanske skapa stunder att diskutera kring var man slår huvudet i väggen medan man gör något som involverar hela familjen. Eller är det en vidareutveckling av schoolcoach systemet som varit välinvesterade pengar i Borgå så här långt? Kanske någon annan har en bra ide som skulle gå att tillämpa här? Som sagt, min tankeverksamhet har varit på stand-by en tid och själv har jag inget svar.

Programmerin och ny läroplan

Då har vi en ny läroplan. Syns det? Antagligen är det i de flesta klassrum samma gamla lunk som tidigare. Trots att den nya läroplanen är ganska upphaussad, har varit omskriven och debatterad även utanför landets gränser. Själv konstaterade jag surt på en fortbildning om den nya läroplanen att det verkar vara samma gamla skit i nytt fint omslagspapper. Jag reagerade på att det bara talades om undervisning, inte om inlärning. För mig är detta fel fokus. Fokus skall inte vara på (karrikerat) att lärarna föreläser till 100% utan på att eleverna lär sig fullt ut enligt sina förutsättningar. Hur kan vår läroplan inte få den biten rätt?

Nog om det. En av de stora grejerna som dyker upp är programmering. För att bemöta detta ordnas det fortbildningar i programmering land och rike runt. En del lärare går på dessa och merparten låter antagligen bli... Redan förra läroplanen stipulerade att varje elev skulle få använda ikt som stöd för sin inlärning minst en timme/vecka. Jag påstår att en mycket stor del av våra barn inte fick detta. Största orsaken är inte brist på apparater, nät eller annat som skulle kräva ekonomi. Största problemet är den enskilde läraren. Läraren som ser en konflikt eller ett hot i ikt. Du vet den där läraren som säger att allt vi har gjort faktiskt inte är så dåligt att vi måst börja använda datorer. Den läraren har en liten poäng, men den poängen är tagen ur sitt sammanhang.

Om vi flyttar scenariot in i slöjdsalen i stället för att förtydliga detta. Förr klarade man sig fint med handborrar, hammare, skruvmejsel, ryggsåg, stämjärn, skölp och sandpapper. Vi klarar oss fortfarande fint med dessa, trots det är jag riktigt glad för att det skall komma en större slipmaskin till maskinsalen i den nya skolans slöjdsal. Varför? Det är ju fint med lugna sandpappranstunder där barnen lär sig att tålamod är en dygd osv. Jo, det är säkert fint OCH ett bra sätt att strypa intresset för slöjd. Säg att eleven använder 8 lektioner till att slipa smörkniven i körsbärsträd och ändå har en gropig halvestetisk produkt att visa upp, är det här det pedagogiskt sett bästa sättet att jobba? Alternativet är att låta eleven använda den nya tekniken (i detta fall slipmaskinen), slipa maskinellt i 5-10 minuter, få ett bättre slutresultat och spara 7 lektioner för annat som ingår i ämnet.

Programmeringen får agera exempel i anslutning till teknik och den nya läroplanen. Vi kan låta alla våra lärare gå på programmeringsfortbildningar men det räcker antagligen inte. Vi kan satsa stora pengar på Bee-Bot, Blue-Bot, Vortex, Sphero, Ollie, Ringo, Lego Mindstorms, Buddy, Meccanoid G15KS,  JD Humanoid och andra robotar om vi så vill, men någon garanti för resultat är det inte. Det är inte heller alla de gratissajter eller appar som finns. En del sådant kan du hitta i denna länksamling.

Allt startar från pedagogen, dess insikter, färdigheter och kunskaper. Mot den bakgrunden är varje fortbildning bra men ännu bättre vore det om vi hade pedagogiska kaféer där lärarna kunde bolla idéer och diskutera olika upplägg. Kanske öka mängden kompanjonslärarskap för att osäkra lärare skall få göra saker tillsammans med en säkrare lärare? Jag vill inte att programmering skall bli något jippo som man gör 1-2 dagar under ett läsår. Tanken är väl att programmeringen och det logiska tänkandet skall finnas med som ytterligare ett verktyg i (kanske främst) matematikundervisningen. Vi behöver alltså få våra lärare på en nivå där de kan analysera sin matematikundervisning och kunna se vilka delområden som enklare kan introduceras och fördjupas genom programmering.

Faktum är att rektorn inte får tillåta lärarna att gömma sig bakom att det gamla har fungerat bra och gett fina pisa-resultat. Det är inte vettigt att utgå ifrån att alla andra i skolan skall utvecklas förutom lärarna! De skall upprätthålla sin kompetens, de har en enorm inverkan på barnen via sin möjlighet att välja metoder och sätt att bygga upp undervisningen, med denna rätt kommer ett ansvar. Nämligen ansvaret att behärska och förstå alla de metoder som finns tillgängliga.

Jag vet inte om jag skulle gå så långt som i Helsingfors där det stipuleras att en viss procent av undervisningen skall vara med ikt. Inte heller är jag automatiskt såld på att böckerna skall bytas ut mot teknik. Vi har länge haft lärare som skippat läromedlen och gjort egna tillsammans med eleverna, det ser jag som ett ypperligt exempel på lärare som utvärderat verktygen och valt något som de upplever att är bättre (att gå enligt läromedel kan ju bero på att läromedlet är bra eller att man gör det lätt för sig, dock omöjligt att avgöra vilketdera så därför är den biten inte tecken på något alls...). Denna sorts personal vill jag ha och jag tycker att vi skall förutsätta att vi har en välutbildad personal som håller sig uppdaterad och därigenom beredd och kompetent att ta ställning till vilken metod som tjänar elevens inlärning bäst i varje enskild situation. Då sker det antagligen bra inlärning som till skillnad från bra undervisning bär långt.

Kan skolan bli en viktig rad i din cv?

En tanke, en vision

Vi har alla vår egen tanke varför vi vill arbeta som lärare, eleverna och familjerna har kanske inte i lika hög grad någon tanke om var eller varför de vill gå i en specifik skola. Allt detta är något som funnits malande i bakhuvudet men som jag inte egentligen aktivt har försökt få formulerat i ord. Nu då skolbygget har satt igång är det något av sista sekunden för att formulera en vision, en värdegrund för den nya skolan. Detta är nämligen något som man skall kunna se då man kommer in, inte enbart i verksamheten utan även i hur huset utformats!

Jag vill att det skall vara en plats att vara stolt över, att alla som gått där kan känna som om det är något att skriva in i sin cv, jag gick där! Vi skall också forma dem som kommer dit så att de står för något mera, de är lite mera, sticker ut på ett positivt sätt. Kort sagt vi skall bjuda på det som gör dem stolta över sin historia hos oss.

Mina egna tankar är ju inte mycket värda, ett värde får de om de blir våra tankar och med våra avser jag då alla som arbetar i huset. Den processen skall inledas i höst men detta kan ju vara ett diskussionsunderlag inför den processen.

Jag vill som sagt att man skall kunna se vissa egenskaper hos en elev som kommer från Vårberga, oklart ännu hur detta skall te sig gällande ungdomar som besöker ungdomsgården, kunder i biblioteket osv. Men mitt specialområde är eleverna så jag tar fasta på dem. Min vision är följande.
En elev från vår skola (inte rangordnat ännu):

• Tar ansvar för sig och sin omgivning (inbegriper både människor och saker)
• Kommunicerar mångsidigt
• Samarbetar bra med vem som helst 
• Är duktig på att förmedla tankar och åsikter
• Lyssnar på andra och kan beakta deras tankar/åsikter
• Visar respekt
• Är artig
• Är trygg i sig själv

Någon kanske undrar över avsaknaden av akademiska mål. Det är klart att jag har ambitioner gällande dessa också, jag vill att våra elever skall vara bättre än snittet då det gäller läsning, både gällande kapacitet och aktivitet, jag vill att de skall vara bättre än snittet i matematik och finna en trygghet i vetskapen om detta. De skall ha inblick i hur man använder modern teknik, vara mångsidiga i konst- och färdighetsämnen och ha en bred allmänbildning men jag tror att dessa kommer betydligt lättare om ovanstående punkter är i skick. 

Vi har vår värdegrund i läroplanen, skolans vision finns i verksamhetsplanen osv. Några har till och med läst dessa... Lärarna har ofta sin egen personliga vision och värdegrund men nu upplever jag att vi behöver en gemensam vision och värdegrund för hela huset. Den skall vara kort (jag har satt upp för mig själv att den skall rymmas i en tweet på 140 tecken) och omfatta hurudana människor vi vill att skall gå ut ur vårt hus. Inte vad vi tror på utan vad vi jobbar för. 

I tiderna då Akilles körde igång med Gustavstävlingarna var det en skola som hade en stark profil och tydlig vinnarkultur. Min förra skola Svartså skola brukade vinna det mesta i dessa tävlingar, notera då att det var en skola utan gymnastiksal! Att skolan blev något av ett brand inom idrott blev klart då man kunde höra andra skolors elever säga "där kommer Svartså, de vinner allt". I ärlighetens namn var ju inte gymnastiktimmarna det som förädlade dessa elever utan familjernas och personalens engagemang. Lärarna stod på tävlingarna med sina elever och stöttade dem i alla lägen, föräldrarna gjorde det där och på alla andra platser. Alla slöt upp kring sina barn. Här brister det i dagsläget. Hur får vi familjerna att sluta upp runt sina barn i skolsammanhang. Då egna byskolan stängs och man åker till en skola lång bort, hur får vi den familjen att känna att det är deras närskola och en skola de vill vara aktiva i? 

Kanske vi kan skapa broar via ett tydligt mål som alla kan stötta och omfatta? 

Vad kunde då vår "slogan" vara? Jag vet inte, kanske något i stil med: Trygg, respektfull och stark, färdig för nästa steg. 

Som sagt, den är inget värd innan det är VÅR slogan och innan den är det har den säkert omformats och bearbetats en hel del. Det skall den få göra, vi skall fundera, kasta fram tankar och förslag, sova på saken, tänka till, tänka om och landa i något vi känner att det här är våra barn, vårt hus, vår verksamhet, våra kunder - det är vi!

Nog tänkt. Nu är det sommar, tid för att kolla fotboll, läsa en bok, njuta av natur och stillhet, att bara vara och återhämta sig, se familjen och ladda upp för kommande utmaningar. Så två månader då man får vara som Sveriges fotbollslandslag, ha noll skott på mål i de första matcherna. Man behöver inte ens ha mål just nu. Bara njut!

Skolan, SoMe och alla andra verktyg

Traditionellt har vi i skolan försökt göra det enkelt för oss. Speciellt gällande ikt skulle vi helst ha ett verktyg som fixar allt. Lärarna klagar lätt då det blir för många system och inte bara för att det potentiellt leder till en massa lösenord och användarnamn som skall kommas ihåg (och det tenderar till att leda till urusel datasäkerhet...).

Vi har med lokala variationer antagligen följande system i våra skolor:

• Wilma/Helmi (fanns det ett tredje alternativ ännu?)
• Office 365/Google Apps For Education
• Pedanet/Fronter
• Edmodo/Socrative....
• Edison/Its learning etc....
• Olika webtjänster som förutsätter konton (talar då om specifika uppgifter som t.ex. EduCanon, Popplet, Storybird...)

Det blir lätt ganska många olika inloggningar om man inte har något system för detta. Jag ser ändå en klar och tydlig fördel med mångfalden. Hemmasnickaren kanske köper en multimaskin i stil med denna:

Ovanstående maskin kostar dryga tusenlappen och kan hyvla, såga, fräsa och borra någon typs hål. Mer info hittar du på sidan därifrån bilden är tagen. I ett skede utrustades mången slöjdsal med denna typs maskiner som kunde såga, slipa och något till. Kort sagt hobbyverktyg men inget du hittar i en träverkstad där man gör något seriöst. Det är lite samma sak med våra digitala verktyg. Vi kan kanske klara oss med några få verktyg (Gafe/Office 365 + Wilma/Helmi). Men i ärlighetens namn, vi kan ju också fixa all träslöjd med hammare, handsåg, hyvel och borr. Det skulle vara billigt och enkelt men ändå skaffar vi en hel del maskiner. Varför? Jo för att vi får bättre verktyg, effektivare verktyg och verktyg som är skräddarsydda för sin uppgift. Vi måste förstå att tänka på samma sätt med digitala verktyg.

Här är några råa tankar om hur jag funderar på att lägga upp vårt paket. Notera att en del appar och verktyg inte kan användas av elever då de inte är tillräckligt gamla (om vi talar om åk 1-6 där jag huserar).

Pedanet: En statisk hemsida med kort info om skolan. Kan jämföras med kartan/infotavlan som vanligtvis finns på rastplatsen innan man kommer in till staden. Kan också vara ett arbetsrum för klasser men är lite otympligt ännu idag.

Wilma: Kommunikationskanalen till hemmen, verktyget för bedömning, verksamhetsplan och berättelse, stödblanketter etc. om man har Kurre/Primuskurre så har man ju schemat här också.

Office 365: Arbetsrummet, platsen där man gör sina arbeten, delar med varandra och där elever och lärare kan kommunicera. 

Facebook/twitter/Instagram: Infokanal utåt. Skolan kan ha ett eller flera konton som personalen kan använda. Man kan t.ex. ha slöjdlärarens konto på instagram där man lägger upp bilder på elevernas arbeten, lite som en virttuell vitrin. Om det är skolans konto så löses även upprovsrättslagen dvs skolan har rätt till dessa bilder. Var noga med hur eleverna syns på dessa. Jag har som linje att försöka få bilder där man inte ser elevers ansikten. Jag hänger inte upp bilder på mina egna barn på nätet, varför skulle jag då göra det med andras?

Blogg: Kan vara något för både elever och personal. En personlig touch där man berättar om vardagen och det lilla extra i skolan.

Det kan ju vara intressant att ha skolans egna Flipboard också, eller något annat verktyg för att samla det digitala flödet. En plats där alla intressanta tweets, bilder, blogginlägg etc samlas under en månad. Det kunde ju med fördel vara ett projekt för eleverna. Kanske något som kunde ingå i en valbar kurs eller någon klubb? Det kan också vara en del av t.ex. modersmål, mediafostran osv. 

Det har ju länge varit klart att rektorn ansvarar för att ikt används som läroplanen föreskriver. Men rektorn har ju även ansvar för linjedragningarna i skolan och det borde göras en klar och tydlig definiering av vilka verktyg varje skola använder och hur det är tänkt att man använder dem. När den biten är klar kan man även förmedla den till hemmen, beslutsfattare, medier etc. som kan tänkas ha ett intresse av hur skolan arbetar. För egen del kommer just denna bit att finnas på min lista över saker jag vill slå upp ramar för tillsammans med min personal. Tanken är att vi skulle kunna skriva in detta i vår verksamhetsplan och ha det som ett tydligt och klart definierat verktyg i vår verksamhet inkommande läsår. Jag tror att vi alla kan vinna på att få denna bit under kontroll. Samtidigt är det ju ett ypperligt pedagogiskt verktyg. Ta bara som exempel ett slöjdarbete, tror du eleven satsar mera på att göra ett fint arbete om hen vet att det kommer att sättas ut en bild på dess arbete på nätet än om den bara kan gömma det i väskan och sedan försöka smyga in det i vedstapeln där hemma? Jag tror att vi kan få ut mera av elevernas potential om vi säger, nu skall vi göra ett sådant arbete som du kan imponera på hela världen med än att vi säger att det här skall vi göra så de blir stolta där hemma. De där hemma är ju alltid stolta oavsett... (och är de inte det så säger de det oavsett, får så gör ju vi föräldrar). 

Rasismens högborg

Detta kan kanske ses som ytterligare ett slag i luften i kampen mot rasism. Vi är många som delar bra skrivelser i ämnet på Facebook, twitter eller i bloggar. På något sätt känner man då att man visar var man står och att man gjort en insats. Jag vill vara tydlig med att denna skrivelse inte ännu är en insats, den som sådan hjälper ingen alls. Det är bara en samling tankar och ord, skrivan i avskildhet utan koppling till den vardag där även mina elever får höra rasistiska kommentarer. Det blir först en gärning när jag ställer mig vid min invandrarelevs sida och aktivt agerar mot rasistiska påhopp.

Vi vet att mobbning funnits i all evighet, jag tror inte vi kommer att nå en situation där vi fått bort all mobbning. Hur skall vi kunna det? Då de vuxna föregår med exempel som visar att mobbning inte är något farligt? Jag vet att jag skall utgå ifrån att jag varje läsår sitter otaliga timmar och diskuterar med mobbade och mobbare, att vi reder ut, gör kompromisser, överenskommelser och delar ut straff då prat inte ger resultat. Det skall vara tydligt vad som är rätt och vad som är fel, även då hemmet inte är av samma åsikt!

Under flera år har jag följt med speciellt sannfinländarnas rasistiska påhopp, nu i egenskap av regeringsparti och med representation i EU. De får helt nya arenor att visa upp sitt rasistiska ansikte och... det accepteras. Har rasismen blivit rumsren? Jag kan inte göra så mycket för att påverka en riksdagsman eller någon i dess stab då den uttalar eller agerar rasistiskt, det är en funktion som borde finnas inom riksdagen, eller har jag fel?

Då jag pratar med elever konstaterar jag att står du bredvid och ser mobbning, hör någon säga något rasistiskt  så stöder du det i tysthet om du inte agerar. Det har jag lyft fram åt barn i 20 år. Inget av dessa barn finns i riksdagen och det är jag glad för. Jag har nämligen högre tankar om mina elever än riksdagsledamoterna kan möta. För som jag ser det är hela riksdagen idag en högborg för rasism. Vi har hört de svaga fördömmande orden... i 10 år? Till dags dato har jag inte sett några relevanta gärningar där man på riktigt visar var gränsen går och slänger ut den som inte kan hållas inom gränserna. Riksdagen styr detta land, riksdagen skall visa vilka normer som är viktiga. Sorry men ni är just nu det där dåligt uppfostrade barnet som man inte vill att ens eget barn skall leka med. Ni är kort och gott ett dåligt exempel för våra barn!

Så här i Bryssels efterdyningar kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket vi skulle kunna minska på orsakerna till hatet om vi kunde få ordning på rasisterna och de fula påhoppen av människor i våra egna led. Kanske vi kunde börja bygga upp en bättre värld där?

Bett 2016 - Tankar i bild

Jag skall inte förstöra detta med en massa ord. Denna väg där besökarnas ord och tankar görs till konst är en av de populära bitarna på mässan. Här finns ett antal av de i mitt tycke bättre bidragen.