Byggprocessen fram till val av byggherre

Jag vet inte om det är en lång tid eller en kort men i praktiken har vi väl varit inne i processen i närmare två år redan. En planeringsprocess som inte ännu har kommit till beslut om hur skolan skall se ut eller vem som bygger den. Det låter ineffektivt men har kanske varit nyttigt. Nämnas kan säkert att poängsättningen är gjord mer eller mindre klar (min andel är klar men den ekonomiska biten kan ännu ha moment som inte är klara) och rimligtvis börjar informationen om vem som vunnit offertrundan komma ut nästa vecka. Om den offentliggörs då vet jag inte, det kan ju hända att den blir offentlig först efter att beslut har tagits om vem som skall bygga alla 5 enheter.

Det hela inleddes med ett beslut om att det skall byggas nytt (det gamla står tomt och låst idag och är en ypperlig grogrund för allehanda mikrober och mögel). Mitt största problem då processen körde igång var att jag inte hade en klar bild av hur jag vill att pedagogiken i en "framtidens skola" skulle se ut. Jag hade inte heller en klar bild över hur utrymmen skall utformas för att stöda de diffusa tankar jag hade kring den uppdaterade pedagogiken. Jag upplevde att jag var dåligt förberedd för att ta ställning till miljonbeslut kring inlärningsmiljön och i ärlighetens namn var jag just det.

Så jag satt igång och läste in mig på området. En del av det jag har läst finns i denna samling. Tillsammans med en rektorskollega besökte vi sankt Karins och Marko Kuuskorpi. Han guidade oss runt i ett antal skolor och daghem och visade lyckade lösningar och problemområden som det lönade sig att försöka minimera. Det blev seminarier, studiebesök, kurser etc. Stundvis kände jag mig helt bortkollrad av alla de detaljer som skulle beaktas och faktorer som måste ingå men som inte verkade förenliga med varandra. I de stunderna var det guld värt att ha kolleger i samma situation som man kunde bolla tankar och intryck med. Det viktigaste av allt var att vi var tre rektorer som alla har en brinnande lust att skapa skola 2.0 eller 3.0, vi vill alltså inte ha en skola som innebär en förlängning av ett 150-årigt mönster.

I olika sammanhang har det kommit fram att vi inte har varit tillräckligt bra på att kommunicera vad vi är ute efter och vi En fråga som har visat sig vara känslig är pulpeten. Den är fortfarande en mycket kär möbel för mången lärare och samtidigt är den en symbol för stagnation i mina ögon. De facto har jag i nuläget endast en klass och ett litet grupprum med pulpeter kvar, i övriga utrymmen har vi andra lösningar. Jag har upplevt att de andra lösningarna har fungerat bättre än pulpeterna om än inte idealiskt de heller ännu.

Kommunikationen har varit av enorm betydelse, i vår stad tror jag att jag lugnt kan påstå att vi aldrig ännu har haft ett byggprojekt där slutanvändaren har fått vara med och påverka projektet till den grad vi har varit med. Vi har definierat behoven, allt från hur många timmar vi använder specifika utrymmen/vecka till antal och typ av utrymmen. Vi har fått igenom belysningslösningar som skall stöda inlärning och läsning, ljudabsorberande mjuka mattor, hur utrymmen skall organiseras/placeras för att skapa en lugn miljö osv. Dialogen med lokalitetsledningen har varit fungerande, för första gången (i ett tidevarv med interna hyror som tar kål på undervisningen...) har det känts som om de lyssnar på oss, beaktar våra åsikter, ifrågasätter där det är motiverat och förklarar varför samt stöttar oss i diskussionen med arkitekterna och byggfirmorna. Men enkelt har det inte varit.

Vi har alla varit riktiga nybörjare i denna process där så många parter skall höras och beaktas. Men jag upplever att vi tillsammans har skapat en fruktbar modell. När vi för två veckor sedan satt och poängsatte företagens byggofferter så hade vi en mycket bra diskussion. Alla parter gav först egna poäng (i mitt fall 2 skolor, 1 förskola och lokalitetsledningen) därefter hade vi ett skilt möte där vi diskuterade våra poäng och där vi hade gett olika diskuterade vi oss fram till ett värde som vi alla kunde omfatta. På så sätt fick varje ritning ett poängtal som representerade alla parters syn och alla poäng hade samma skala så att ritningarna bedömdes enligt samma kriterier. I dessa diskussioner kom det fram hur vi hade tittat på ritningarna ur olika perspektiv samt hur olika delområden var mer viktiga för en part och inte så viktiga för en annan. Det var lärorikt för oss alla att ta del av de andra parternas iaktagelser och tankar och allt detta kommer att vara en ypperlig grund för det fortsatta planeringsarbete vi har framför oss med den vinnande parten. För ingen ritning var bra som den var, alla behöver ännu justeras och fixas för att bli helt ok. Alla var dock utvecklingsdugliga och ingen saknade fördelar.

Oavsett vem som bygger vår nya skola eller hur den kommer att se ut så ser jag den stora vinsten i hur hela processen lades upp så att vi amatörer på byggande och fastigheter fick komma och ta en rejäl plats vid bordet och ta in det pedagogiska behovet i dessa diskussioner. Nu känns det inte som om det har skapats en fin byggnad som man kan ha undervisning i utan att vi utgått från vad undervisningen behöver och den vägen ställt kraven på byggnaden. Det känns nytt, i alla fall i denna utsträckning. Vi var och tittade på det senaste skolbygget i vår stad, ett bygge som blev klart för ca 7 år sedan. Det finns element i det som rent ut sagt är pedagogiska katastrofer, även rent säkerhetsmässiga missar. Det huset ser på pappret och i siffrornas ljus riktigt bra ut, det är bara det att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha de lösningarna i en modern skola. Så det känns skönt att vår stad nu har haft modet att låta pedagogikens röst höras, visserligen inom mycket strikta ekonomiska ramar men ändock. Nu ser jag bara ett sorgebarn i denna process.Oron över att den inledda, sedan begravda och nu igen återupptagna processen för att hitta lösningar som möjliggör att få med ungdomsväsendet och närbiblioteket från deras gamla slitna utrymmen och med in i den nya skolbyggnaden.

Det kommer att kosta mera att bygga större men det skulle ge några viktiga fördelar, nämligen:

• Högre användningsgrad av byggnadens utrymmen
• Bibliotekets stöd i kampen mot sjunkande läsförmåga
• Ungdomsväsendet på plats i vardagen för att stöda de riskgrupper vi har i skolan
• Aktiviteter och rörelse runt skolan ger samtidigt en form av övervakning som torde minska förstörelse
• Via samanvändning torde vi klara oss med färre kvadratmeter än om alla skall ha sina egna hus och utrymmen.
• Tillsammans kan vi erbjuda centraliserade möjligheter i området, åldringar kan komma till skolan och äta, läsa tidningarna på biblioteket, gå på pensionärsgymnastik i gymnastiksalen, plocka upp barnbarnet och gå hem med det för att nämna ett potentiell scenario. Det blir mer än skolan mitt i byn. Ponera också att ungdomstjänsterna och skolan satsar på ung företagsamhet och skapar möjligheter för olika generationer att mötas och stöda varandra. Tillsammans är det möjligt att skapa nytt, åtskilda... känns det mycket avlägset på något sätt. 

Men vad vi än lyfter fram för fördelar så väger de inte nämnvärt mot argument som slutar med eurotecken. Utmaningen där är att få fram klara och tydliga siffror över vad totalrenoveringar av befintliga utrymmen kommer att kosta liksom uppdatering av dem så de möter moderna krav. En annan femma är hur utvecklingen av bibliotekstjänsterna kommer att påverka deras behov av utrymmen likväl som motsvarande för ungdomstjänsterna. Det är områden som jag inte alls kan uttala mig om. Vi får se var vi landar med den diskussionen...

Nybakad lärare

Jag startade min karriär som nybakad lärare, full av illusioner om min roll och läraruppgiften på Bergö 1996. Jag upplever inte att jag någonsin har haft någon orsak att klaga på det stöd jag fått både av de rektorer jag fått arbeta för samt de kolleger som har funnits vid min sida. Trots detta var starten jobbig, riktigt jobbig även för en slapp medelmåttigt ordentlig ung man som jag. För dem som är mycket ansvarskännande och ordentliga måste det vara något riktigt hemskt. Vi kan lugnt konstatera att de fina teorierna från föreläsningssalarna i Vasa höll för det mesta förutom kontakten med eleverna. På något sätt hade föräldrar och specialbehov undvikits till förmån för Piaget mfl. Kort och gott upptäckte jag att det nu fanns ett yrke som jag måste lära mig och teorierna hade inte förberett mig för arbetet som lärare. Jag hade även en idealbild över hur det skulle fungera i mitt klassrum, med ca 20 år i bagaget kan jag medge att det är sällan det sett ut så i klassrummet under mina lektioner. Idag inser jag att det inte heller är så det skall vara. Jag skall sträva efter en levande, lärande och aktiv klass, inte ett utrymme som kunde finnas i madame Tussauds vaxkabinett.

Dessa tankar aktualiserades nu då jag har en kompetent nybakad lärare i mitt kollegium. Det är en lärare jag uppskattar att ha i kollegiet och precis som med alla i kollegiet vill jag ju att starten skall vara positiv, i denna lärares fall inte enbart läsårsstarten utan även karriärstarten. Starten har dock varit tung, det gäller sammansatt åk 1-2 med en skaplig dos elever som uppvisar ett brett spektrum av utmaningar.

Vissa utmaningar är ju förhållandevis klara då det gäller hur man skall tackla dem medan andra är så mångfacetterade att lärare som lärare knäar då man tar sig an dessa barn. Den erfarne läraren har lärt sig att det finns en gräns för vad som är möjligt och kan ta en viss distans då man har gjort allt som är möjligt för den/de elever det gäller. Jag saknade denna insikt då jag var nybakad. Jag såg mig som ett proffs, med magisterpapper i bakfickan så jag skulle ju rimligtvis vara utrustad för att bemöta allt som kunde komma emot i klassrummet. I dag vet jag att det är en felaktig bild. Som gott exempel kan jag nämna en högt värderad kollega som nyss avgick med pension. Jag har mycket höga tankar om hen och mitt förtroende för hens kunnande och kompetens går inte av för hackor men även denna läraren kom till kollegiet och funderade stundvis vad hen skulle göra för att komma vidare med elever i olika sammanhang...

Missförstå mig inte, jag uppskattar och värderar verkligen mitt kollegium (inbegriper även skolgångshandledare) och känner mig mycket trygg med vetskapen om att de har hand om allt i vår skola. Den kanske värdefullaste biten är att vi strävar efter ett öppet klimat där det är normalt att man kanske inte klarar allt själv och för det har man kollegerna att sitta och bolla tankar och idéer med. Inget besserwisser-"stöd" utan genuin brainstorming där man tillsammans försöker nå till en handlingsplan som hjälper situationen. Jag tror att det är speciellt viktigt för en ung och ny lärare att få uppleva att hen har kollegiets och chefens förtroende MEN att det inte innebär att den förväntas fixa allt på egen hand. Jag upplever att kardinalfel ett som lärare är att försöka vara pedagogikens Sven Duva och dö på sin post, ensam, för man skötte allt själv.

Jag släpar efter med en massa inskolning av mina nya lärare men på något sätt har jag upplevt att den saken kommer på andra plats. Idag, kanske mer än någonsin, ser jag det som viktigast att bygga upp nätverket runt varje person i kollegiet. Nätverket som skyddar, stöder, inspirerar och bär en vidare i utvecklingen. Vi står oftast ensamma i klassen och därför är kontaktytan till de andra vuxna så viktig. Jag gillar den text jag hittade på nätet: Take care of your staff and they will take care of your school! Men jag skulle vilja föra den ett steg vidare, jag ser det som så att vi tillsammans behöver se till varandra i skolan. Vara aktiva i våra relationer. Just nu finns jag mera passivt till för mina gamla rävar och försöker i högre grad hinna titta in till mina nya stjärnor. Inte egentligen för att jag skulle ha något specifikt ärende men för att ge dem en chans att bolla vad som helst med mig men även för att visa att jag finns och har tiden att lyssna. Sedan är det inte alls sagt att jag kan vara till någon konkret hjälp trots det, jag är ju bara en vanlig lärare i grunden jag med, inte ett dugg bättre än någon i min skola, en hel del sämre en flera av mina lärare. Men jag har hellre lärare som är bättre än jag i klasserna än den bästa lärare utanför klasserna. I så fall är det inte rätt person på rätt plats. Med detta inte sagt att det finns den bästa personen på rektorspallen heller men vi gör väl alla så gott vi kan.

Bildkonstprojekt, inledningen

Jag gör comeback i klassrummet detta läsår efter en paus på något år (har varit mest gymnastik och träslöjd). Ett av de ämnen jag har är bildkonst i åk 6. Något jag har sett fram emot, dels för att klassen i mitt tycke är mycket trevlig och med en enorm potential. Så jag tänkte att jag skulle utmana denna grupp och skapa ett projekt där de på riktigt får visa sin kapacitet.

Allt startade med en tanke att jag vill utnyttja Googles art project. Det finns ju ett tillägg som kan installeras i google chrome där en ny flik alltid har ett konstverk från detta project. Jag brukar öppna ny flik varje dag för att få se "dagens konst". Den andra detaljen jag fastnade för och ville ha med var häftiga artistiska visitkort. Framför allt gillade jag tanken på ett konstnärligt visitkort med en smart utformning och tanken på att koppla Augmented Reality till detta ( i praktiken lite som QR-koder men i AR kan man ha vad som helst som triggerbild, foto på en sten, en sko, en skiss eller ett visitkort). Tanken var att man med en app kunde titta på visitkortet och då skulle de ploppa upp en wordle som agerar cv eller en video där eleven själv presenterar sig. Den senare biten har jag inte full koll på ännu så vi ser var vi landar gällande detta.

Visitkort kändes ok men jag tycker inte om att ha uppgifter utan koppling till elevernas vardag/liv så jag funderade att för att ha ett visitkort så borde de ju ha ett företag i bakgrunden och ett företag måste ha något det sysslar med... Så då kom jag in i fas två. Jag vill ha elevernas tankar, idéer och input med i planeringen av vår nya skola och då tänkte jag som så att de får bilda små företag med inredningsarkitektur som huvudområde. Kort och gott, de ska få planera och designa en av våra öppna inlärningsmiljöer i den nya skolan.

Jag kommer att återkomma med hela paketet i mindre bitar an efter det framskrider men nu inledningsvis har eleverna i läxa att leta upp bilder på häftiga visitkort och spara dem i vår delade BK-mapp på office 365. På måndag tittar vi igenom vad de har hittat och går igenom varför vi hade denna läxa. Jag presenterar företagsidén och projektet samt visar hur padlets fungerar. De får i läxa att fundera noga på sina klasskamrater och vilken är den bästa egenskap var och en har som den kan hämta som en superkompetens till ett företag. Detta skall de skriva på varandras padlets och man skall själv sätta dit en kommentar om vad man själv upplever att man har för suverän kompetens. Jag strävar till att eleverna skall analysera det positiva hos klasskamraterna och tillsammans skapa en positiv cv om var och en. Sedan skall de bilda företag och företagen skall bildas så att man får en mångsidig och kompetent firma, inte efter vem man har mest gemensamt med.

Lektion 3 borde vi ha våra padlets klara och då får eleverna ta ut sin egen padlet, exportera det skrivna till wordle och göra ett fint ordmoln av det. Allt sparas i den egna one-driven. På detta sätt har de sedan råmaterial och wordle tillgängliga för visitkorten längre fram. På bildkonstlektionerna börjar vi planera och skissa upp visitkorten vid sidan om det andra.

På det hela taget är eleverna förvarnade, i maj konstaterade jag åt dem att vi har en uppgift klar till bildkonsten men att den ena uppgiften nog säkert kommer att ta upp alla lektioner fram till julen. Lite som att bygga ett hus, en uppgift men en massa delmoment inom ett mycket brett område. Visst, det kan bli totalflopp men jag tvivlar på det, som jag sa, det här är en grupp jag tror mycket om och jag tippar att de kommer att överträffa alla mina förväntningar. Det är bara läraren här som har begränsningar :)

Tänk om Salvador Dali hade planerat ett klassrum...

Jag växte upp med en plansch av Salvador Dalis Premonition of civil war i köket. Det la säkert grunden för mitt intresse för hans konst och även surrealism i ett vidare perspektiv. Jag kunde titta på bilden gång på gång och alltid hitta något nytt i den. Samtidigt kan jag idag inte låta bli att dra paralleller till skolan. Om omvärlden är fylld av realism så speglas inte den realismen i skolans värld, ibland kan man med fog fundera på om skolan är en surrealistisk parallell till omvärlden. 

Låt mig ge några exempel:
I ett framgångsrikt kreativt företag bollar man idéer, kommunicerar och skapar tillsammans. I skolan förväntas eleverna sitta tysta, stilla och göra saker ensamma. Vi vet att människan rör på sig för lite och ute i omvärlden beivras rörelse och att stå medan skolan prioriterar att man sitter still... Det är inte utan att jag saknar en skolvärldens Salvador Dali som skulle måla om vår värld på ett modigt, fördomsfritt och energiskt sätt. Den stora frågan skulle då vara: skulle det nya "klassrummet" ha kvar något alls av det vi har i dag?

Jag läste en studie där eleverna hade fått forma klassrummet med tonvikt på lärarens placering. Merparten av dem placerade läraren i mitten eller vid ena sidoväggen. Då jag hade egen klass och undervisade   åk 1-2 hann jag sällan sitta ned vid en kateder, samtidigt har jag upplevt att den fungerar som en mur mellan mig och mina elever. Dessa diffusa tankar kläddes i ord och erfarenheter av att skippa katedern helt och hållet finns till vissa delar samlade här i ett blogginlägg. För mig var katedern en avställningsyta som alltid var i sådan oordning att jag var världens sämsta förebild för ordning och reda. Ändå har vi svårt att tänka oss en klass utan kateder, eller hur? Varför?

Då jag skrev min läraravhandling stötte jag på en underbar historia som jag berättat otaliga gånger sedan dess. 

Ett ungt par gifte sig och då de flyttat in i gemensamt hem stekte de en fisk. Den unga mannen såg på då hans fru skar bort en ansenlig bit från både stjärt och huvud, slängde bort dessa och stekte resten. Mannen undrade över detta, i hans ögon, slöseri med god fisk. Frun funderade på varför hon hade gjort så och kom fram till att hon alltid hade gjort så, för hennes mamma brukade göra så.
Följande gång då de besökte svärföräldrarna frågade mannen sin svärmor om tanken bakom detta slöseri med fisk. Svärmor funderade länge och väl och kom till sist fram till samma svar som dottern hade gett, hennes mor hade alltid gjort så.
Gamla mormor levde ännu och en tid senare besökte de henne varvid den unge mannen fick tillfälle att fortsätta utredningen kring tillredningen av fisken. Mormor funderade en stund och brast ut i skratt. Svaret var enligt henne enkelt. Hon hade skurit upp fisken för att den skulle rymmas i hennes stekpanna som hade varit ganska liten... 

Vad hon hade gjort med restbitarna framgick inte men oavsett har jag alltid sett historien som ett ypperligt exempel på att vi kan förlora mycket på att göra som man alltid har gjort. Krister Henriksson som intervjuas i Östnyland säger det bra om sin efterträdare på rektorsposten: jag har bett henne göra allt precis som hon själv tycker bäst, och inte fråga mig hur vi brukat göra. 

I Kristers fall handlar detta inte om tomma ord utan han är i intervjun som i övrigt, alltigenom genuin. Samtidigt ser jag honom även här som ett föredöme, en lärare som inte krampaktigt håller sig fast vid det gamla trygga utan öppnar dörren för nya möjligheter. För egen del kommer jag att fortsätta att fundera kring vilken inlärningsmiljö vi ska ha. Inte jag, utan vi. Det är något som är vårt gemensamma, elevernas, lärarnas, skolgångshandledarnas och rektorns och just i den ordningen. Kanske med ett litet frågetecken om rektorn behöver finnas med på denna lista... 

Så jag kommer att ha ny energi att diskutera, ifrågasätta och fundera kring vad vi skall ha, vad vi inte skall ha och hur vi skall forma en inlärningsmiljö värdig den inlärning vi strävar till att skall ske. Dags att bli modig, våga utmana och vända gammal invand realism ryggen för att skapa något nytt, utan barlast. Dags att ta tag i Salvador Dalis pensel och rita om inlärningsmiljön....

Ett digitalt år senare

Inledningen
Läsåret 2013-2014 avslutades med ett föräldramöte i dåvarande åk 5. Temat kring mötet var att vi skulle skaffa pekplattor till varje elev i blivande åk 6. Pekplattorna skulle vara personliga, kunna tas hem precis som vilken skolbok som helst. Detta innebar att eleverna skulle axla ett helt nytt ansvar för sin egen och andras pekplattor. Det är en skillnad på att sköta om den slitna historieboken á 15€ eller en pekplatta för 265€. Vi avslutade året med att skapa ett gemensamt kontrakt som skulle skickas hem på och som skulle undertecknas av både förälder och elev.

Läsåret 2014-2015 inleddes i åk 6 med att dela ut pekplattor i den takt vi fick in undertecknade avtal. Sällan har vi fått in undertecknade papper så effektivt så helt tydligt var detta en sak som var viktig för eleverna. Ganska snabbt visade det sig att gästnätverket var opålitligt och vi sonderade alternativen. Att sätta pekplattorna i elevnätverket var inte ett alternativ i och med att de då skulle ha omfattats av stadens säkerhetspolicy och inte skulle ha gått att få i nät t.ex. hemma. Valet föll till sist på denna 4G-router. I dag skulle jag titta på andra alternativ. Inte för att det har varit problem, tvärtom, den har varit mycket stabil och jag blev helt såld på möjligheten att kunna se signalstyrkan med decibels nogrannhet, inte det vanliga 1-5 stolpar (som i ärlighetens namn inte berättar något nämnvärt om du kan få in 3G eller 4G). Det visade sig vara stora kast beroende på var i klassrummet jag placerade antennen och med denna kunde jag säkerställa att jag hade bästa möjliga signalstyrka. Detta har säkert haft betydelse för vår användning och det stabila nätet. Nej orsaken till att jag skulle titta på ett uppdaterat alternativ idag är att wifi-delen inte klarar ac-standarden vilket har betydelse inne i klassrummet (förutsatt att apparaterna i klassen klarar ac-standarden). På Teltonika-nivå är den dock inte och det är inte helt långsökt att jag skaffar något nytt alternativ hem till mig under sommaren.


Upplägget
Det traditionella är ju att lärare glatt tar emot allt möjligt och sedan låter bli att använda det för att det är så svårt och de inte har fått utbildning. Sedan sitter man där med ansträngd ekonomi och tusentals investerade euro som samlar damm någonstans. Jag har alltid kollat upp läraren jag satsar pengar på ganska grundligt innan vi investerar något. Vi skall hitta en gemensam orsak till att satsa, det skall finnas ett pedagogiskt mål och en vilja att ta nästa steg. Kort sagt, slösa aldrig pengar på lärare som inte vill komma ut ur sin bekvämlighetszon. I optimala fall kan de bibehålla status quo i din skola en tid men sedan kommer de att halka efter och bli en broms i utvecklingen. Och nej, allt gammalt är inte av ondo men även det gamla behöver uppdateras för att passa in i modern undervisning, annars kommer inte det heller till sin rätt.

I praktiken hade vi en klar satsning på detta. Jag var helpdesk och fixade vad jag kunde (vilket inte var allt) men ännu viktigare. Vi använde varandra som bollplank, vart ville vi nå och hur skulle vi ta oss dit? Jag hade ansökt om Erasmus+ pengar för kurser och anlitade Euneos för dessa i och med att de har visat sig vara ganska duktiga på de praktiska arrangemangen och de har ett antal duktiga experter som undervisar på deras kurser. Jag skickade min lärare på en veckas kurs om internationalisering till Porto och en veckas kurs om pekplattor i språkundervisningen till Malaga. Själv åkte jag på en veckas kurs om Web Curation till Malaga. Utöver detta var jag mycket aktivt på kurser kring ikt under hela läsåret. Kurserna gav en hel del positivt men det absolut viktigaste upplever jag att var de nätverk vi skapade via dessa. Eleverna i åk 6 deltog i ett eTwinning projekt kring Östersjön (för vår del) med en grekisk kontakt jag träffat 2014 på en annan kurs i Malaga, jag har kontinuerlig kontakt med ett antal innovativa pedagoger i olika länder osv.

Apparaterna
Vi valde Nexus 7" till klassens pekplattor. Min tanke var att det var en av de absolut bästa apparaterna i den klassen just då. Jag ville undvika ipad eftersom den kommunicerar så sjukt dåligt med andra system. I mitt tycke var den helt enkelt inte prisvärd. Win8 pekplattor fanns det just inte alls och de som fanns var inte mycket att hänga i julgranen så dessa lämnades bort i det skedet. I dag är läget ett annat och min idealapparat skulle antagligen idag vara surface 3- datorn för elevbruk. Men den fanns ju inte då. Jag valde 7" dels för att kunna få mer för slanten men också för att jag trodde att en mindre apparat skulle mara mer värd med tanke på mobilt lärande och att eleverna skulle ha fördel då de filmar och fotograferar med en mindre och lättare apparat..

Jag skaffade också en ny projektor till klassen (den gamla hade inte hdmi ingång) och Netgears Push2TV för att alla pekplattor skulle kunna kopplas till projektorn trådlöst. Jag testade en massa stickor och system men detta var det första som kunde spegla hela skärmen, inte bara innehållet i en specifik app. Under läsåret dök Microsofts wireless display adapter och den fungerade bättre än Netgears variant. Nokia lär ska ha någon liknande lösning som också har fått beröm men den har jag inte någon erfarenhet av.

Några appar
Alla verkar börja fråga om appar då de får en pekplatta. Även om man då i mitt tycke fokuserar på helt fel saker så tänkte jag räkna upp några appar som jag har upplevt som bra.
Book Creator, kostar men har visat sig vara bra. Eleverna har gjort egna faktaböcker med denna app.
Google Översätt, observera funktionen att fotografera en text och få den uppläst! inte felfri men kan hjälpa.
SAOL, svenska akademiens ordlista är aldrig fel.
Math Duel, huvudräkningsövningar i duelllform.
Nomp, matematikapp som visade sig vara mycket bra. kombinerade olika delområden, inte bara drill.
Word, Excel, Powerpoint, kopplat till vårt office 365. Bra men ganska strippade funktioner.

På slutrakan dök Naturgate upp och verkade riktigt intressant men den har vi inte hunnit testa med elever.

Varför inte appar?
Jag upplever att man lätt fokuserar på en app och tappar fokus på pedagogiken. Lite som att stirra sig blind på träden och inte se skogen. Det räcker ju inte med att eleverna sysselsätts utan de skall ju lära sig. Om appen bara befäster det de redan kan och drillar in det på djupet så har man antagligen gjort en dålig investering. Om du byter svängborren till en ackuborrmaskin så kommer du visserligen lättare undan men har fortfarande endast en borr. Rätt använd skall tekniken ge något mer. Jämför gärna här med häst och kärra. De tog dig till en massa platser men i något skede tog kontinenten slut. Då var den nya tekniken segelfartyg, du lastade din häst och kärra på dem och fick se både haven och nya kontinenter samtidigt som bilden av världen fick nya dimensioner (man föll inte av kanten utan jorden var rund...). Den nya tekniken ger eleven och läraren en möjlighet att producera och ta in på tidpunkter som är mer optimala för en själv än skolans 9-15, den suddar ut gränserna för var och när men framför allt den ger en möjlighet till ett mer utvecklat samarbete än tidigare. Jag tror vi kan involvera eleven på ett helt nytt sätt i sin inlärning än tidigare. Eleverna kan skapa Kahoots över vad de lärt sig under veckan och via det repetera det inlärda, de kan göra gemensamma arbeten och anteckningar i molnet, de kan agera helpdesk, tutorer och bollplank åt varandra och de får färdigheter till mångsidig kommunikation. Jag upplever att en av de stora bristerna i den traditionella undervisningen är bristen på diskussion mellan eleverna, att få bolla sin förståelse med en som talar samma språk och det är ju sist och slutligen ganska sällan läraren det.

Slutsatser
Min lärare skippade merparten av de läromedel vi traditionellt använt och på detta sätt vann vi två saker.

• Vi fick ekonomin att gå ihop, inte på ett läsår men under inkommande läsår (som jag räknar att är det sista jag kan räkna att pekplattorna ännu håller) kommer vi att ha sparat en del jämfört med att köpa böcker. 
• Vi fick pedagogiken och läroplanen att gå ihop. Läromedlen tar som bekant upp en massa utanför läroplanen och missar även på ett antal punkter så nu körde vi helt enligt läroplanen och tog med det extra som var motiverat enligt vår uppfattning, inte en läromedelsförfattares. 

Det hela ledde till mindre stress och bättre inlärning. Några jämförande test gav vid handen att denna grupp hade bättre kunskap och förståelse än förra årets jämförelsegrupp. Grupperna upplevde vi som likvärdiga så det handlade om metodernas betydelse för resultaten. En i högsta grad subjektiv uppfattning utan någon som helst vetenskaplig grund. Vi upplevde också att det projektbetonade och diskuterande upplägget var en av de viktigaste komponenterna bakom de bättre resultaten. Värt att notera är att vi inte tillskriver pekplattorna någon betydande roll utan pedagogiken och de metoder som de gav möjlighet till. Pekplattan är trots allt bara ett dött verktyg och dess nytta eller brist på nytta beror helt på hur den används.

En annan sak att tänka på är klassrumsmiljön, hur möblerar du för att få ett rum som inbjuder till kommunikation och samarbete och som samtidigt medger arbete i lugn och ro?

Hur går vi vidare?

Vi har nu sett vad vi kan göra med dessa som personliga redskap, inkommande läsår finns de med som ett verktyg i arsenalen men vi ger dem inte till en specifik klass utan försöker hitta en bredare nytta med dem. Vi kommer att introducera BYOD i höst i skolan och tanken är nu att eleven skall kunna få använda de verktyg hen är mest bekant och bekväm med. Vill/kan man inte ta det verktyget till skolan så har vi dessa pekplattor och skolans datorer i reserv. Jag tänker som så att vi skall lära oss vara så effektiva med vad vi har som möjligt i stället för att investera ihjäl min budget på teknik. Vi har många områden att utforska ännu och de erfarenheter vi fick detta år är guld värda då vi går vidare. Så skolan fortsätter att digitaliseras, ett försök i sänder mot en bättre pedagogisk insikt om hur vi kan låta tekniken stöda kreativiteten, samarbetet och inlärningen.

När väggen kommer emot

Under min tid som rektor i Borgå har vi haft en tydlig trend. Sedan slutet av 90-talet har resurserna sinat och osthyvlar har stundvis bytts till ishackor för att sedan hyvla vidare. Under min tid har vi stängt 8 byskolor och inom de följande åren vet vi att ytterligare 3 går samma väg. Två skolor kommer att uppgå i enhetsskolor så på sitt sätt dras de ju inte in utan omvandlas. I praktiken ändå 11 skolor färre på en 20-års period. Alla som resultat av försök att få ekonomin att gå ihop. Problemet är att vi egentligen bara köper oss lite tilläggstid, vi har inte kommit till lösningar som ger bestående lättnader. Nu pratas det igen om statliga nedskärningar i utbildning så kommunerna kommer att ha tuffa tider framför sig igen.

Rösterna som säger att vi har sparat tillräckligt har redan hörts länge, politikers löften inför val är som bekant inget värda så ingen vits att gråta över spilld mjölk där. Situationen kommer ändå inte att bli bättre vilken regering vi än har. Jag tror att det är dags att sopa bordet rent och börja bygga upp allting på nytt.

Vad jag funderar på är hur jag skall kunna förverkliga det jag är ute efter och att kunna göra det med de resurser jag har. När jag talar om resurser så tänker jag mig den budget jag har, inte detaljnivå som material eller personal hur viktig den senare än är. Vi har en ny läroplan på väg och jag har bara tittat på huvuddragen i den men vissa linjedragningar är ganska tydliga. På sitt sätt kan den vara en katalysator för en nödvändig förändring. Eftersom jag ser ett behov av att börja omvandla undervisningen, undervisningsmiljön, metoderna, slipa verktygen och uppdatera lärarrollen så har vi egentligen en ganska fundamental förändring framför oss, i princip kan vi tala om skola 3.0 (om vi ser de gamla grekernas öppna inlärningsmiljöer som 1.0, industrisamhällets skola med pulpeter som 2.0 och informationssamhället som vår nuvarande version).

Dagens elev behöver inte känna till vilket år freden i Nöteborg slöts (Nöteborg ger >28 000 träffar i Google), eller hur många istider jorden upplevt (istid ger 337 000 träffar på Google, dvs fler än det finns finlandssvenskar), detta får eleven fram på sin mobil på någon sekund. Jag behöver inte fylla eleven med detaljkunskap utan snarare skapa en grund för att hitta, sålla och förstå den kunskap som finns tillgänglig. Vi har inte mera enbart en uppslagsbok från pappas barndom i hyllan som berättar en del av det vi vill veta så redan det förutsätter ett annat upplägg i en massa ämnen.

Så om eleven behöver lära sig andra färdigheter då måste även läraren ändra sitt sätt att fungera. Det i sin tur ställer nya krav på inlärningsmiljön och allt detta förutsätter att ledarskapet uppdaterar sin roll och uppgift. Min roll just nu är att försöka bortse från allt "så här har vi alltid gjort", i och med att detta leder till en situation där vi ohjälpligt faller på att det sättet kräver mer resurser än vi har.

Vad kan vi då göra? Ärligt sagt, jag vet inte. Jag sitter med en bild av skolans verksamhet som har varit oförändrad i de 40 år jag sett skolan, det är ett problem att aldrig ha fått se och uppleva alternativ. Men om jag funderar på vissa alternativ som kunde ingå i paletten så skulle det kunna vara dessa:

• Ett tätt samarbete med biblioteket kring ämnet modersmål och läsning. Kunde litteratur (i pappers och elektronisk form) skaffas som samarbete på något sätt?
• Likaså ett tätare samarbete med ungdomstjänster och socialväsendet för att stöda barn med utmanande livssituationer. Den förstnämnda har också verktyg för att skapa bättre samhörighet i klassen och det man kan lära under den processen kan vara riktigt värdefulla verktyg livet ut.  
• Eftersom förlagen just nu innebär en broms i utvecklingen av e-läromedel, varför skapar vi inte dem med talkoarbete, i matematik finns det ett ypperligt underlag i t.ex. www.matematik.fi. Gör med läromedel vad Linus Torvalds gjorde med Linux.
• Om vi inte måste följa en viss bok utan arbetar med ett stoff så då kan vi kanske i högre grad individualisera inlärningen och ge även begåvade elever en bättre skola, en skola där de får gå framåt på sina egna villkor och inte behöver vänta på de andra som behöver mera tid på sig.
• Byt ut någon lärare på kommunal nivå mot psykolog. Låt psykologerna vara psykologer för de barn som mår illa i stället för att agera testmaskiner. Hitta problemområdena och gör något åt dem så att barnen kan fungera optimalt i inlärningssituationerna. Just nu ger vi mediciner för att dämpa symptomen, inte åtgärda orsakerna.
• Slå ihop grupper och satsa på kompanjonslärarskap, 60 fungerande barn torde gå bra för två lärare om ovannämnda problem har kunnat lösas. Låt oss vara ärliga, vi behöver inte dela grupper pga antalet barn utan pga de problem barnen har. Satsa på att lösa dem så kan vi ha större grupper.
• Sudda ut gränserna för inlärningen, måste allt ske just på lektionstid och samma lektionstid för alla? Den industrialiserade världen hade verkstadslösningar där allt skulle vara effektivt, 10 ämnen på 28 timmar för 25 barn, kostnadseffektivt. Tänk om barnen har någon "distansarbetstimme" varje dag och dessa placeras i ändarna på dagen. Då kan den som inte har hjärnan igång före tio komma senare och distansarbeta t.ex. på eftermiddagen medan den morgonpigga kan distansarbeta på morgonen och sluta tidigare på eftermiddagen då den inte mera orkar. Skulle det vara mera effektivt? Jo om det innebär att eleverna fungerar bättre och därmed får mera ut av sin skolgång på det sättet. Ekonomiskt? Kan vara på ett ut, läraren har ansvar för samma antal lektioner men en av dessa byggs upp så att eleverna kan göra det tänkta var som helst och när som helst (inget hindrar att de kommer till skolan på sin distanstimme heller). Titta på denna video och efter ca 8 minuter kommer han fram till poänger som kopplar till denna punkt. Hela videon är dock mycket sevärd så titta gärna genom hela. 

• Kan vi outsourca t.ex. religionen. Varför inte ge den biten till församlingarna? Eller skall vi byta ut ämnet till ett neutralt ämne där vi koncentrerar oss på gyllene färdigheter som vett och etikett, moral, kulturer, samarbetsförmåga, ledarskap, förhandlingsförmåga etc.? Vi behöver utvärdera vad alla undervisningstimmar egentligen ger för färdigheter för livet. Jag är benägen att ifrågasätta om vi använder våra timmar i religion på ett kostnadseffektivt sätt. Jämför t.ex. vad 6 vt engelska i åk 4-6 ger för färdighet jämfört med 8 vt religion i åk 1-6.
• Finns det element i det planerade gymnasiesamarbetet som kan tillämpas även i åk 1-9?

Dessa frågeställningar som inledande tankar. Som det framgår finns det en massa frågor men mycket få svar. Kanske man borde ta ett gäng med utbildningsmänniskor som är villiga att tömma bordet och börja tänka outside the box och kuska iväg dem för ett studiebesök någonstans där man gör allt på ett helt annat sätt (oavsett vilka deras pisa-resultat är) och sedan låta dem bli där ett antal dagar för att sitta och bygga upp en massa helgalna scenarion över hur framtidens skola skulle kunna se ut om man använde sina resurser på alternativa sätt. Ibland är lite distans bra om man skall kunna se hela bilden och göra något åt den.

Rektorns tal

Det blev två tal denna vecka, egentligen tre... Talet på vårfesten, talet till en uppskattad kollega och vän som nu avgår med pension (ett ypperligt exempel på en människa som har åldrats men inte blivit gammal) och så ett i högsta grad privat tal till våra avgående sjätteklassister under fredagens sista lektion. De är för tillfället den sista klass jag varit klasslärare för, de senaste 5 åren har jag fungerat som timlärare. Jag har också kunnat lyssna på en del andra rektorers tal på vårfester och började fundera då vi alla har vinklat det ganska olika.

Åsikterna om hur ett bra tal är går säkert rejält isär och det skall de ju få göra. Så detta inlägg är ju på intet sätt ett facit på ett lyckat tal, jag kan ju vara helt värdelös på att hålla tal vad ni potentiella läsare vet. Men jag resonerar på följande sätt:

• Ett bra tal är förhållandevis kort, det finns antagligen en orsak till att de flesta gör annat i pleniesalen än att lyssna till det som sägs. Själv har jag också en benägenhet att koppla bort då ett tal blir för långt.
• Talet skall kopplas till det centrala i tillställningen, i mitt fall går åk 6 ut skolan och det kopplas i huvudsak till dem. Något annat kan kort beröras men i huvudsak talar jag till tillställningens huvudpersoner.
• Humor, humor och humor. Begravningar kan klara sig med allvarliga tal men det sker en massa roligt i skolan och jag anser själv att man bör prata utgående från det positiva, det man uppskattat.
• Jag tycker att man skall undvika alltför mycket information, vi har haft en massa kanaler för att få ut den informationen under året. Talet skall inte handla om information. Jag uppfattar det som ett verktyg att plocka fram det positiva, hylla det fina och tacka för det man fått.
• Försök göra det personligt. Ok om du har en åk 7-9 skola med 700 elever så kan det vara lite jobbigt att beröra alla men plocka upp händelser där många känner sig delaktiga så blir det riktat till dem också.  
• Bjud på dig själv! 

Det finns säkert en massa andra viktiga element men dessa är de jag försöker få med, med varierande framgång. Utöver dessa gäller det ju att få kontakt med publiken och där ser jag två barriärer man behöver överbrygga. Byt ut den fasta mikrofonen i talarstolen till en trådlös eller med sladd så du kan komma framför "muren" och på så sätt ha en närmare kontakt. Den andra detaljen som ofta tar kål på kontakten är att läsa talet från papper. Jag är säkert värdelös på att lyssna men tittar talaren mer i papper än på oss i publiken så slutar jag ofta lyssna. Känns inte som om det är riktat till mig helt enkelt. Hur som haver. De officiella talen har väl hållits för detta skolår och nu stundar en tid i goda vänners lag och en tid för en själv. Blomstertiden är officiellt här, passa på och njut!