Time out

Efter att ha kört all in i 4-5 år för att bygga Finlands bästa skolhus var det en lång stund sedan jag hade kört enbart på ångor. Vet faktiskt inte vilken energi det var som tog mig igenom förra läsåret. Det vet jag att jag hade en personal som axlade en massa ansvar och i praktiken tog skolan i mål oavsett vilken min insats var. Allt tack och eloge åt dem!

Detta läsår har jag kört ner min egen insats. Det var antingen det eller att byta jobb, kanske även bransch. Som så många andra som gått in i väggen så blir det en hårfin balansering för att komma tillbaka. Att hitta den där balansen där du är aktiv men på ett sätt som gör att krafterna kommer tillbaka trots att du har svårt med att inte ha en miljon bollar i luften och en massa utvecklingsprojekt som för saker framåt. Att lyckas med att låta verksamheten plana ut för en stund så man samlar krafter för följande etapp uppåt mot nya mål.

Jag reagerade för en vecka sedan då det kändes som om jag är i takt med mina uppgifter, ingen häftig spurt för att klara någon deadline för något projekt, ingen forskning att sätta sig in i för att göra de rätta besluten, inga planer, granskningar eller annat som kräver en massa förberedelser. Bara att sköta vardagen. Kanske bra så för vardagen har krävt en hel del denna höst. Där har jag säkert följande område att lösa. Det är inte hållbart att jag använder 6-7 timmar/vecka till fostrande samtal. Jag får skissa om stegen för åtgärder på ett sådant sätt att den är enklare och effektivare och så att vi utnyttjar elevvården bättre, även om t.ex. kurator är på plats bara en dag/vecka.

Samtidigt som livsandarna börjar återvända så kommer även viljan att hoppa på följande projekt. Något som för mig, min personal och min skola framåt mot något ännu bättre. Jag har bestämt att något större får det inte bli detta år. Däremot nog en massa funderande och diskussioner om vad nästa grej skulle vara. En skola är en enkel plats att jobba på då det gäller utveckling. Vi har en massa som behöver utvecklas, det är bara att välja.

Men för att koppla tillbaka till förra veckan. Bara att organisera skolans verksamhet effektivare är en sak som behöver göras. Att tydligare få fram hur vi fungerar så elever och föräldrar också ser trappstegen. En lika viktig sak är sedan att gallra bort alla små husets egna mellansteg som egentligen inte är helt lagliga. Jag ser också ett tydligt behov av att få ut mera data gällande elevers utveckling så att ledandet av verksamheten i högre grad bygger på data från verksamheten i stället för hur man uppfattar det.

Kanske nästa projekt helt enkelt skall handla om att strömlinjeforma verksamheten och effektivera den. Att göra de där små sakerna rätt i stället för att fokusera på stora saker. Blir inga rubriker men i stället en betydligt bättre vardag. I långa loppet tror jag att den biten kommer att bära mera frukt än några enskilda stora saker.

För mycket av det goda

Jag vet inte om det är våren och de ljusare dagarna eller om jag helt enkelt sakta börjar återhämta mig från de senaste årens börda. Osagt bäst. Oavsett var det en väckarklocka då arbetshälsovården undrade om jag ville komma och prata med en psykolog och få sjukledighet för burn out (eller vad det skulle ha stått som orsak, utbrändhet ger ju inte rätt till sjukledighet så därför skrivs det ofta att man har depression eller nåt liknande).

Det hela startade med att jag ville ha en rejäl koll på min personal som jobbat hårt och under en hel del press i några år. Då började arbetshälsovårdaren tenta mig och hur min situation var och för en gångs skull svarade jag ärligt utan att försöka försköna något. Efteråt funderade jag hur jag inte alls hade noterat min egen situation men så är det väl för alla i samma situation.

Men kanske lite bakgrund till var jag står idag. Läsåret 2016-2017 hade vi följande frånvaron bland lärarna:
4 x 1 vecka på erasmus+ kurser
36 veckor sjukfrånvaro (här räknas enbart hela veckors sjukfrånvaron), varav jag själv stod för 8 efter en axeloperation i början av september.
Skolåret hade 39 veckor....

Skolbygget hade inletts så hela året bestod av en massa planeringsmöten, kontroller, kämpande för att få igenom pedagogiska lösningar framom billiga...

En av tre klasser som skapade massor av oroligheter så jag satt varje ledig lektion med en enskild elev i de 5-6 veckor jag hann vara tillbaka innan jul. Vi kom inte i mål med den klassen under det läsåret...

Inför detta läsår slogs vår skola och en annan ihop inför flytten till den nya skolan i samband med höstlovet. Läget detta läsår har varit att vi förutom den sista intensiva perioden gällande bygget fram till november, har jobbat stenhårt med att migrera elever och föräldrar från två skolor, jobbat med att hitta vår linje inom personalen då två nya klaslärare anställdes till detta läsår, en lärare och handledare kom från den stängda skolan och speciallärarpaketet varit nya människor för oss. I nya huset har vi även fått nya samarbetspartners som vi fungerar ihop med (ungdomstjänster, bibliotek, förskola, eftis och idrottstjänsterna).

Nu kan jag säga ärligt att det varit mer än vad jag klarat av. Personal-ledningen i skolan har långt skötts av min vicerektor för jag har ju inte hunnit vara där utan sprungit från möte till möte. Så här efterklokt skulle det enda rätta ha varit att vara undervisningsfri under hela processen. Jag vågar påstå att allt gällande skolbygget och sammanslagningen av två skolor skötts på godkänd nivå. Det som fallit bort är följande:
- personalledarskapet
- all utveckling på skolan
- kontakten och kännedomen om eleverna på skolan
- i viss mån även klart sänkt nivå på utvärdering av verksamheten

Man kan säkert säga att i vissa roller har jag bara existerat men inget har egentligen hänt som skulle föra minsta lilla sak framåt. Det här är ett stort minus! En skola skall vara en process i sig, det skall hela tiden finnas en rörelse framåt, en tanke om och sikte på utveckling. MEN för att kunna utveckla och ens att tänka framåt krävs tid och energi. Som ledare behöver man kunna fördela belastning på ett vettigt sätt. I mitt fall har det varit att konstatera att vi inte gör något extra detta läsår, vi försöker komma in i rullorna, få klasserna att fungera och försöker samla kraft inför nästa läsår då vi siktar på att sätta igång en del utvecklingsområden.

För egen del känner jag att jag sakta börjar vara på väg tillbaka. Jag noterar att jag igen är aktiv på sociala medier och kollar upp vad andra har gjort för smarta saker och funderar på om de kunde vara något för vårt hus och i så fall i vilken form och via vilka i personalen. Drömmen är en skola som ger möjlighet till lite extra för var och envar . En skola som vågar göra det där lilla extra och där personalens arbetsbörda är hanterbar och den vägen även mottaglig för nya utmaningar och försök. En skola där man kan tänka fritt och får försöka något nytt.

En del nya funderingar gällande användning av resurser och upplägg har jag ganska klara redan och via rekryteringar skall vi försöka bygga upp en effektivare skola (ökade resurser och möjligheter den vägen) . Det känns ganska skönt att få sitta med pusselbitarna och tillräckliga resurser för att låta eleverna och pedagogiken gå först. Livsandarna börjar sakta vakna igen :)

Fotnot. Nej jag tog aldrig emot den där sjukledigheten, kändes som att stänga porten när hästen redan hade rymt. Det var ännu hektiskt och jag var slut men jag såg hur det hela tiden gick mot det bättre. Så en sjukledighet där skulle ha haft marginell betydelse då min bättringsprocess var sakta på gång men en frånvaro skulle ha belastat min personal som hade tänjt sig hela tiden och det kunde bara ha lett till negativa följder. Så för elevernas och personalens skull var valet lätt, askan var definitivt att föredra framom elden.

Som finnen säger, näillä mennään. Snart börjar sommaren igen och då kan man ju inte vara annat än glad. Personligen skall jag ut och njuta av vårt land längs med kurviga små asfalterade vägar och samtidigt bygga upp förväntningar på ett nytt skolår, ett lite bättre skolår.

Första kvartalet i nytt hus

Vi flyttade in i vårt nya skolhus som döpts till Kantelehuset den 23.10.2017. Flytten var intensiv och då eleverna kom saknades alla elevstolar i åk 1-5 på min sida, ett antal bord, skrivunderlägg mm. Det blev ganska mycket plan B. Jobbigast var att flytten från våra baracker skedde på måndag och tisdag innan och då tog vi med det vi behövde medan övrigt hade nya användare i staden eller skulle till skolor i afrika. På torsdagen då stolarna skulle levereras kom det info att de inte kan leverera som överenskommet utan det går tre veckor ännu innan stolar kan komma. Då var det lite småjobbigt att hitta alternativ så eleverna skulle ha något att sitta på, speciellt då lägsta bordshöjd låg mellan 80-90 cm på elevborden och då fungerar ingen vanlig stol...

Nå vi löste det och kom igång. Reaktionerna var glada över hela linjen både bland barn och vuxna då vi fick komma in i vårt nya hus. För att citera en finsk lärare: En voi uskoa että kaikki tämä hieno on meidän koulu! En elev konstaterade att det är så fint att man nästan börjar gråta medan en annan inte förstod att vi faktiskt skall bli här och undrade när vi skall tillbaka till vår riktiga skola (barackerna).

Vad har då varit speciellt lyckat? Det tänkte jag ta upp i detta inlägg. Här kommer några axplock.

1. Skolgården! Jag var fundersam kring övervakningen då formen på gården är mycket långsmal och elever sprids ut på ett nästan 200m långt område men det har visat sig vara mycket lyckat då det även sprider på eleverna så att de som har jobbigt att fungera ihop nu får en massa distans mellan varandra. Den andra stora grejen är att det finns massor med lekredskap och spelmöjligheter så alla kan göra och leka hela tiden utan att behöva köa. Det enda som till dags dato inte använts alls på skolgården är bänkarna, ingen har tid att sitta still och det gillar vi! 
2. Arrangemangen att komma in och ut. Vi var oroliga för flaskhalsar och bråk då man tar av skor/sätter på skor vid yterdörrarna men allt har löpt smidigt och eleverna kommer snabbt vidare till sina knaggor. Punkt 1 och 2 har tidigare varit områden där bråk uppstår. Mitt subjektiva intryck är att vi har haft betydligt färre bråk och problem i den nya skolan än i tidigare skola och i baracker. Det väcker tanken att kan man via byggarrangemang förebygga mobbning, i alla fall en hel del bråk? Jag tror vi skapat en tankeställare här.
3. Många enheter men ett personalutrymme. Vi är två skolor, finsk och svensk förskola, biblioteket och ungdomstjänsterna med personal i huset dagligen. Men vi har alla ett gemensamt personalutrymme. Personligen uppskattar jag att ha ett utrymme där vi möts naturligt och kan bygga upp en känsla av att vi tillsammans tar hand om alla dessa barn vi har i huset, oavsett vem som har det officiella ansvaret. Vi tänker mera i helheter där vi tillsammans täcker barnens vardag. Jag tror att detta i högsta grad är i barnens intresse.
4. Möbler - Vi tänkte om då det gäller möbler. Vi hade några röda trådar som vi försökt förverkliga och det känns som om vi lyckades ganska bra. Trådarna var: Ergonomi (för både lärare och elev), flexibilitet (både att enkelt kunna ändra formationer och justera om möbler så de passar både liten och stor), rörlighet (möbler som ger den oroliga eleven möjlighet att röra på sig utan att det stör de övriga i rummet) samt en viss rollfördelning i utrymmen så att vi har rum för olika ändamål (mer normala rum, utrymme med klar grupparbetesprofilering samt rum för att ha sköna lässtunder). Det finns även en klar tanke om att vi har olika elever och vi plockar fram den sorts möbel som verkar vara bäst lämpad för varje elev och kör inte så att alla skall ha exakt likadana möbler.
5. Specialutrymmen: Kombinationen musiksal + scen i samma plan är en vinnare. Det ger möjlighet att lätt flytta in på scen och ha musiklekar med mera rörelse där och enkelt att flytta in instrument för fester. Säkerheten i slöjdsalen där bara de lärare som har kompetens för teknisk slöjd kan sättas på el i salen eller sätta igång maskiner känns tryggt och bra för en rektor med ansvar. Även automatiken där spånsug slår på automatisk på den maskin man sätter igång känns riktigt smidig. Kopplingen där yt- och värmebehandlingsrum finns i skarvet mellan bildkonst och teknisk slöjd känns lyckad. 
6. Akustiken med reservation. De öppna lärmiljöerna med textilmatta har bra akustik, de akustiska vinylmattorna (eller vad de är för material) i traditionella klasser når inte riktigt i mål men är bättre än mer traditionella alternativ. Matsalens akustik (där det finns enbart hårda ytor) överraskade positivt och det går att diskutera med kompisarna utan att det blir en massa ljud i utrymmet. 
7. Belysningen. Vi har fattigmansversionen av ledbelysning som motsvarar dagsljus. Den fulla versionen läser av ljuset utomhus och justerar sig själv utgående från det. Det kan också justeras via snabbval för att ha en färgsättning som stöder aktiva perioder, lugnare stunder etc. Det finns forskning som visar att belysningen kan påverka inlärningsresultaten ganska mycket (öka läshastighet med 35% och minska felen då man läser med 36% mm). Vi har varit för kort tid för att se resultat men alla är överens om att belysningen känns behaglig.

Var kunde vi då ha lyckats bättre? Jo på några punkter får vi fundera vidare. Att ha rena betonggolv visade sig vara ansträngande för ryggen och en i personalen blev sjukskriven för att ryggen gick helt i lås. Nu har  den personen tossor på inne och det mjukar upp det så det har fungerat. Men att gå i bara strumpor (vilket är möjligt då vi har golvvärme) kan bli tungt på så hårt och stumt underlag. Men nu vet vi detta och kan bemöta det på rätt sätt. Den andra stora grejen som vi jobbar på är akustiken i gymnastiksalen. Drygt 900 kvadrat resonanslåda har varit en akustisk plåga. Speciellt då mellanväggarna till största delar består av nät som inte blockar minsta lilla ljud. Diskussioner förs om nya mellanväggar och så får vi se om det behöver sättas akustiska plattor på väggar i utrymmet. Golvet som består av en gjuten mjuk massa har däremot känts skönt under fötterna och för den verksamhet vi har i skolan känns det riktigt lyckat. Disken där man skrapar tallrikar rena och sätter bestick etc i disken är i nuläget en flaskhals men den skall byggas om i sommar enligt de insikter vi fått så även denna bit kommer att lösa sig.

Är huset en fullträff? Inte riktigt. De strama direktiven kring rumsprogrammet (antal rum och deras storlek) stjäl en hel del flexibilitet och jag har ingen klar plan för hur jag löser situationen om jag får in en ny årskurs som inte ryms i en klass. Finska sidan har en öppen lärmiljö även för de lägre klasserna men på svenska skolans sida finns detta bara på "stora sidan". Vi får hoppas på det bästa och ta den bron när vi kommer dit, om vi kommer dit. Så finns det ju en del detaljer som vi satt på "bör åtgärdas-listan" och de kommer att åtgärdas under detta år så inget att gråta över på den punkten. I övrigt, jo det är det!

Här på Borgås Facebooksida finns en del bilder tagna innan vi flyttade in.

Som en fotnot kring namnet Kantelehuset. Vi finns på adressen Sampovägen 3 och närområdet har en massa gatunamn med koppling till Kalevala. Sampo hade ju en koppling till rikedom medan kantelen var en symbol för andlig tillväxt. Kantelen har fem strängar och vi är fem aktörer i huset. Dessa är några element som gör namnvalet ytterst symboliskt och välvalt för vårt center för bildning och förhoppningsvis andlig tillväxt.