Byggprocessen fram till val av byggherre

Jag vet inte om det är en lång tid eller en kort men i praktiken har vi väl varit inne i processen i närmare två år redan. En planeringsprocess som inte ännu har kommit till beslut om hur skolan skall se ut eller vem som bygger den. Det låter ineffektivt men har kanske varit nyttigt. Nämnas kan säkert att poängsättningen är gjord mer eller mindre klar (min andel är klar men den ekonomiska biten kan ännu ha moment som inte är klara) och rimligtvis börjar informationen om vem som vunnit offertrundan komma ut nästa vecka. Om den offentliggörs då vet jag inte, det kan ju hända att den blir offentlig först efter att beslut har tagits om vem som skall bygga alla 5 enheter.

Det hela inleddes med ett beslut om att det skall byggas nytt (det gamla står tomt och låst idag och är en ypperlig grogrund för allehanda mikrober och mögel). Mitt största problem då processen körde igång var att jag inte hade en klar bild av hur jag vill att pedagogiken i en "framtidens skola" skulle se ut. Jag hade inte heller en klar bild över hur utrymmen skall utformas för att stöda de diffusa tankar jag hade kring den uppdaterade pedagogiken. Jag upplevde att jag var dåligt förberedd för att ta ställning till miljonbeslut kring inlärningsmiljön och i ärlighetens namn var jag just det.

Så jag satt igång och läste in mig på området. En del av det jag har läst finns i denna samling. Tillsammans med en rektorskollega besökte vi sankt Karins och Marko Kuuskorpi. Han guidade oss runt i ett antal skolor och daghem och visade lyckade lösningar och problemområden som det lönade sig att försöka minimera. Det blev seminarier, studiebesök, kurser etc. Stundvis kände jag mig helt bortkollrad av alla de detaljer som skulle beaktas och faktorer som måste ingå men som inte verkade förenliga med varandra. I de stunderna var det guld värt att ha kolleger i samma situation som man kunde bolla tankar och intryck med. Det viktigaste av allt var att vi var tre rektorer som alla har en brinnande lust att skapa skola 2.0 eller 3.0, vi vill alltså inte ha en skola som innebär en förlängning av ett 150-årigt mönster.

I olika sammanhang har det kommit fram att vi inte har varit tillräckligt bra på att kommunicera vad vi är ute efter och vi En fråga som har visat sig vara känslig är pulpeten. Den är fortfarande en mycket kär möbel för mången lärare och samtidigt är den en symbol för stagnation i mina ögon. De facto har jag i nuläget endast en klass och ett litet grupprum med pulpeter kvar, i övriga utrymmen har vi andra lösningar. Jag har upplevt att de andra lösningarna har fungerat bättre än pulpeterna om än inte idealiskt de heller ännu.

Kommunikationen har varit av enorm betydelse, i vår stad tror jag att jag lugnt kan påstå att vi aldrig ännu har haft ett byggprojekt där slutanvändaren har fått vara med och påverka projektet till den grad vi har varit med. Vi har definierat behoven, allt från hur många timmar vi använder specifika utrymmen/vecka till antal och typ av utrymmen. Vi har fått igenom belysningslösningar som skall stöda inlärning och läsning, ljudabsorberande mjuka mattor, hur utrymmen skall organiseras/placeras för att skapa en lugn miljö osv. Dialogen med lokalitetsledningen har varit fungerande, för första gången (i ett tidevarv med interna hyror som tar kål på undervisningen...) har det känts som om de lyssnar på oss, beaktar våra åsikter, ifrågasätter där det är motiverat och förklarar varför samt stöttar oss i diskussionen med arkitekterna och byggfirmorna. Men enkelt har det inte varit.

Vi har alla varit riktiga nybörjare i denna process där så många parter skall höras och beaktas. Men jag upplever att vi tillsammans har skapat en fruktbar modell. När vi för två veckor sedan satt och poängsatte företagens byggofferter så hade vi en mycket bra diskussion. Alla parter gav först egna poäng (i mitt fall 2 skolor, 1 förskola och lokalitetsledningen) därefter hade vi ett skilt möte där vi diskuterade våra poäng och där vi hade gett olika diskuterade vi oss fram till ett värde som vi alla kunde omfatta. På så sätt fick varje ritning ett poängtal som representerade alla parters syn och alla poäng hade samma skala så att ritningarna bedömdes enligt samma kriterier. I dessa diskussioner kom det fram hur vi hade tittat på ritningarna ur olika perspektiv samt hur olika delområden var mer viktiga för en part och inte så viktiga för en annan. Det var lärorikt för oss alla att ta del av de andra parternas iaktagelser och tankar och allt detta kommer att vara en ypperlig grund för det fortsatta planeringsarbete vi har framför oss med den vinnande parten. För ingen ritning var bra som den var, alla behöver ännu justeras och fixas för att bli helt ok. Alla var dock utvecklingsdugliga och ingen saknade fördelar.

Oavsett vem som bygger vår nya skola eller hur den kommer att se ut så ser jag den stora vinsten i hur hela processen lades upp så att vi amatörer på byggande och fastigheter fick komma och ta en rejäl plats vid bordet och ta in det pedagogiska behovet i dessa diskussioner. Nu känns det inte som om det har skapats en fin byggnad som man kan ha undervisning i utan att vi utgått från vad undervisningen behöver och den vägen ställt kraven på byggnaden. Det känns nytt, i alla fall i denna utsträckning. Vi var och tittade på det senaste skolbygget i vår stad, ett bygge som blev klart för ca 7 år sedan. Det finns element i det som rent ut sagt är pedagogiska katastrofer, även rent säkerhetsmässiga missar. Det huset ser på pappret och i siffrornas ljus riktigt bra ut, det är bara det att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha de lösningarna i en modern skola. Så det känns skönt att vår stad nu har haft modet att låta pedagogikens röst höras, visserligen inom mycket strikta ekonomiska ramar men ändock. Nu ser jag bara ett sorgebarn i denna process.Oron över att den inledda, sedan begravda och nu igen återupptagna processen för att hitta lösningar som möjliggör att få med ungdomsväsendet och närbiblioteket från deras gamla slitna utrymmen och med in i den nya skolbyggnaden.

Det kommer att kosta mera att bygga större men det skulle ge några viktiga fördelar, nämligen:

• Högre användningsgrad av byggnadens utrymmen
• Bibliotekets stöd i kampen mot sjunkande läsförmåga
• Ungdomsväsendet på plats i vardagen för att stöda de riskgrupper vi har i skolan
• Aktiviteter och rörelse runt skolan ger samtidigt en form av övervakning som torde minska förstörelse
• Via samanvändning torde vi klara oss med färre kvadratmeter än om alla skall ha sina egna hus och utrymmen.
• Tillsammans kan vi erbjuda centraliserade möjligheter i området, åldringar kan komma till skolan och äta, läsa tidningarna på biblioteket, gå på pensionärsgymnastik i gymnastiksalen, plocka upp barnbarnet och gå hem med det för att nämna ett potentiell scenario. Det blir mer än skolan mitt i byn. Ponera också att ungdomstjänsterna och skolan satsar på ung företagsamhet och skapar möjligheter för olika generationer att mötas och stöda varandra. Tillsammans är det möjligt att skapa nytt, åtskilda... känns det mycket avlägset på något sätt. 

Men vad vi än lyfter fram för fördelar så väger de inte nämnvärt mot argument som slutar med eurotecken. Utmaningen där är att få fram klara och tydliga siffror över vad totalrenoveringar av befintliga utrymmen kommer att kosta liksom uppdatering av dem så de möter moderna krav. En annan femma är hur utvecklingen av bibliotekstjänsterna kommer att påverka deras behov av utrymmen likväl som motsvarande för ungdomstjänsterna. Det är områden som jag inte alls kan uttala mig om. Vi får se var vi landar med den diskussionen...