Jag startade min karriär som nybakad lärare, full av illusioner om min roll och läraruppgiften på Bergö 1996. Jag upplever inte att jag någonsin har haft någon orsak att klaga på det stöd jag fått både av de rektorer jag fått arbeta för samt de kolleger som har funnits vid min sida. Trots detta var starten jobbig, riktigt jobbig även för en slapp medelmåttigt ordentlig ung man som jag. För dem som är mycket ansvarskännande och ordentliga måste det vara något riktigt hemskt. Vi kan lugnt konstatera att de fina teorierna från föreläsningssalarna i Vasa höll för det mesta förutom kontakten med eleverna. På något sätt hade föräldrar och specialbehov undvikits till förmån för Piaget mfl. Kort och gott upptäckte jag att det nu fanns ett yrke som jag måste lära mig och teorierna hade inte förberett mig för arbetet som lärare. Jag hade även en idealbild över hur det skulle fungera i mitt klassrum, med ca 20 år i bagaget kan jag medge att det är sällan det sett ut så i klassrummet under mina lektioner. Idag inser jag att det inte heller är så det skall vara. Jag skall sträva efter en levande, lärande och aktiv klass, inte ett utrymme som kunde finnas i madame Tussauds vaxkabinett.
Dessa tankar aktualiserades nu då jag har en kompetent nybakad lärare i mitt kollegium. Det är en lärare jag uppskattar att ha i kollegiet och precis som med alla i kollegiet vill jag ju att starten skall vara positiv, i denna lärares fall inte enbart läsårsstarten utan även karriärstarten. Starten har dock varit tung, det gäller sammansatt åk 1-2 med en skaplig dos elever som uppvisar ett brett spektrum av utmaningar.
Vissa utmaningar är ju förhållandevis klara då det gäller hur man skall tackla dem medan andra är så mångfacetterade att lärare som lärare knäar då man tar sig an dessa barn. Den erfarne läraren har lärt sig att det finns en gräns för vad som är möjligt och kan ta en viss distans då man har gjort allt som är möjligt för den/de elever det gäller. Jag saknade denna insikt då jag var nybakad. Jag såg mig som ett proffs, med magisterpapper i bakfickan så jag skulle ju rimligtvis vara utrustad för att bemöta allt som kunde komma emot i klassrummet. I dag vet jag att det är en felaktig bild. Som gott exempel kan jag nämna en högt värderad kollega som nyss avgick med pension. Jag har mycket höga tankar om hen och mitt förtroende för hens kunnande och kompetens går inte av för hackor men även denna läraren kom till kollegiet och funderade stundvis vad hen skulle göra för att komma vidare med elever i olika sammanhang...
Missförstå mig inte, jag uppskattar och värderar verkligen mitt kollegium (inbegriper även skolgångshandledare) och känner mig mycket trygg med vetskapen om att de har hand om allt i vår skola. Den kanske värdefullaste biten är att vi strävar efter ett öppet klimat där det är normalt att man kanske inte klarar allt själv och för det har man kollegerna att sitta och bolla tankar och idéer med. Inget besserwisser-"stöd" utan genuin brainstorming där man tillsammans försöker nå till en handlingsplan som hjälper situationen. Jag tror att det är speciellt viktigt för en ung och ny lärare att få uppleva att hen har kollegiets och chefens förtroende MEN att det inte innebär att den förväntas fixa allt på egen hand. Jag upplever att kardinalfel ett som lärare är att försöka vara pedagogikens Sven Duva och dö på sin post, ensam, för man skötte allt själv.
Jag släpar efter med en massa inskolning av mina nya lärare men på något sätt har jag upplevt att den saken kommer på andra plats. Idag, kanske mer än någonsin, ser jag det som viktigast att bygga upp nätverket runt varje person i kollegiet. Nätverket som skyddar, stöder, inspirerar och bär en vidare i utvecklingen. Vi står oftast ensamma i klassen och därför är kontaktytan till de andra vuxna så viktig. Jag gillar den text jag hittade på nätet: Take care of your staff and they will take care of your school! Men jag skulle vilja föra den ett steg vidare, jag ser det som så att vi tillsammans behöver se till varandra i skolan. Vara aktiva i våra relationer. Just nu finns jag mera passivt till för mina gamla rävar och försöker i högre grad hinna titta in till mina nya stjärnor. Inte egentligen för att jag skulle ha något specifikt ärende men för att ge dem en chans att bolla vad som helst med mig men även för att visa att jag finns och har tiden att lyssna. Sedan är det inte alls sagt att jag kan vara till någon konkret hjälp trots det, jag är ju bara en vanlig lärare i grunden jag med, inte ett dugg bättre än någon i min skola, en hel del sämre en flera av mina lärare. Men jag har hellre lärare som är bättre än jag i klasserna än den bästa lärare utanför klasserna. I så fall är det inte rätt person på rätt plats. Med detta inte sagt att det finns den bästa personen på rektorspallen heller men vi gör väl alla så gott vi kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar