Jag växte upp med en plansch av Salvador Dalis Premonition of civil war i köket. Det la säkert grunden för mitt intresse för hans konst och även surrealism i ett vidare perspektiv. Jag kunde titta på bilden gång på gång och alltid hitta något nytt i den. Samtidigt kan jag idag inte låta bli att dra paralleller till skolan. Om omvärlden är fylld av realism så speglas inte den realismen i skolans värld, ibland kan man med fog fundera på om skolan är en surrealistisk parallell till omvärlden.
Låt mig ge några exempel:
I ett framgångsrikt kreativt företag bollar man idéer, kommunicerar och skapar tillsammans. I skolan förväntas eleverna sitta tysta, stilla och göra saker ensamma. Vi vet att människan rör på sig för lite och ute i omvärlden beivras rörelse och att stå medan skolan prioriterar att man sitter still... Det är inte utan att jag saknar en skolvärldens Salvador Dali som skulle måla om vår värld på ett modigt, fördomsfritt och energiskt sätt. Den stora frågan skulle då vara: skulle det nya "klassrummet" ha kvar något alls av det vi har i dag?
Jag läste en studie där eleverna hade fått forma klassrummet med tonvikt på lärarens placering. Merparten av dem placerade läraren i mitten eller vid ena sidoväggen. Då jag hade egen klass och undervisade åk 1-2 hann jag sällan sitta ned vid en kateder, samtidigt har jag upplevt att den fungerar som en mur mellan mig och mina elever. Dessa diffusa tankar kläddes i ord och erfarenheter av att skippa katedern helt och hållet finns till vissa delar samlade här i ett blogginlägg. För mig var katedern en avställningsyta som alltid var i sådan oordning att jag var världens sämsta förebild för ordning och reda. Ändå har vi svårt att tänka oss en klass utan kateder, eller hur? Varför?
Då jag skrev min läraravhandling stötte jag på en underbar historia som jag berättat otaliga gånger sedan dess.
Ett ungt par gifte sig och då de flyttat in i gemensamt hem stekte de en fisk. Den unga mannen såg på då hans fru skar bort en ansenlig bit från både stjärt och huvud, slängde bort dessa och stekte resten. Mannen undrade över detta, i hans ögon, slöseri med god fisk. Frun funderade på varför hon hade gjort så och kom fram till att hon alltid hade gjort så, för hennes mamma brukade göra så.
Följande gång då de besökte svärföräldrarna frågade mannen sin svärmor om tanken bakom detta slöseri med fisk. Svärmor funderade länge och väl och kom till sist fram till samma svar som dottern hade gett, hennes mor hade alltid gjort så.
Gamla mormor levde ännu och en tid senare besökte de henne varvid den unge mannen fick tillfälle att fortsätta utredningen kring tillredningen av fisken. Mormor funderade en stund och brast ut i skratt. Svaret var enligt henne enkelt. Hon hade skurit upp fisken för att den skulle rymmas i hennes stekpanna som hade varit ganska liten...
Vad hon hade gjort med restbitarna framgick inte men oavsett har jag alltid sett historien som ett ypperligt exempel på att vi kan förlora mycket på att göra som man alltid har gjort. Krister Henriksson som intervjuas i Östnyland säger det bra om sin efterträdare på rektorsposten: jag har bett henne göra allt precis som hon själv tycker bäst, och inte fråga mig hur vi brukat göra.
I Kristers fall handlar detta inte om tomma ord utan han är i intervjun som i övrigt, alltigenom genuin. Samtidigt ser jag honom även här som ett föredöme, en lärare som inte krampaktigt håller sig fast vid det gamla trygga utan öppnar dörren för nya möjligheter. För egen del kommer jag att fortsätta att fundera kring vilken inlärningsmiljö vi ska ha. Inte jag, utan vi. Det är något som är vårt gemensamma, elevernas, lärarnas, skolgångshandledarnas och rektorns och just i den ordningen. Kanske med ett litet frågetecken om rektorn behöver finnas med på denna lista...
Så jag kommer att ha ny energi att diskutera, ifrågasätta och fundera kring vad vi skall ha, vad vi inte skall ha och hur vi skall forma en inlärningsmiljö värdig den inlärning vi strävar till att skall ske. Dags att bli modig, våga utmana och vända gammal invand realism ryggen för att skapa något nytt, utan barlast. Dags att ta tag i Salvador Dalis pensel och rita om inlärningsmiljön....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar