Pedagogik från farfars tid

Johan Amos Comenius 1592-1670
Sigmund Freud 1856-1939
Lev Vygotsky 1896-1934
Jean Piaget 1896-1980
John Dewey 1859-1952
Maria Montessori 1870-1952
Rudolf Steiner 1861-1925
Ivan Pavlov 1849-1936
Abraham H Maslow 1908-1970

Dessa relaterades det till under mina studier som avslutades med papper på att jag var Pedagogie Magister 1996, studierna inledde jag 1991 om jag minns rätt. De inlärningsteorier som skulle hjälpa mig att utbilda 2000-talets barn var alltså från en tid före min födelse. I dag figurerar dessa namn ännu i utbildningen för klasslärare men det har kommit några nya namn, i praktiken nu en del personer som fortfarande har verkat och levt under min tid i skola, både som elev och lärare, nämligen:

B.F. Skinner 1904-1990
Erik H. Eriksson 1902-1994
Benjamin Bloom 1913-1999
Howard Gardner 1943- sista publikation 1999 (multipla intelligenser)
John Hattie 1952- sista publikation 2012 (synligt lärande - bygger på publikation från 2008?)

Alla ovannämnda räknas som stora namn inom utvecklingspsykologi och inlärningsteorier och den biten vill jag verkligen inte nedvärdera men är de ännu relevanta? Till den stora grad som de var då jag var liten och gick i åk 1-6... på 1970-talet?

Det enkla svaret är jo, utvecklingspsykologi och hur vi lär oss är relevant ännu idag men tyvärr kan vi inte tillämpa deras teorier och lärdomar rakt av. Då dessa stora namn gjorde upp sina teorier, då den forskning som deras teorier baseras på gjordes fanns mycket lite eller inget av det som påverkar våra barn idag. Det var kanske inte ens visioner i någons drömmar. Låt mig ta några exempel:

1980 (då jag gick i åk 5 och 6):

• Hade telefonerna nummerskiva, och fanns inte i varje hus.
• Jag memorerade alla viktiga telefonnummer, att memorera var ett viktigt verktyg vid inlärning om man inte ville bära ett bibliotek med sig... 
• Det gick bussar på glesbygden, men allt under 15 km var en normal cykelutfärd, att gå 6 km till en kompis var inte heller något extra...
• Hästen var ännu ställvis ett arbetsdjur, inte för rekreation...
• Vi betalade många månadslöner för att få ett uppslagsverk till hemmet så vi skulle kunna ha information lättare tillgänglig
• Det fanns två tv-kanaler och ett barnprogram, vi hade just skaffat vår första färg-tv... i imponerande 20"...
• AM var något man tog in för att lyssna på musik från Luxemburg, inte något du ställde in klockans tid på...
• Vi måste lära oss klockan för vi kom överens om var vi skulle träffas och vilket klockslag
• Varje bil hade kartor i handskfacket, när vi reste någonstans så läste den ena föräldern kartan och berättade hur vi skulle köra.
• Tekniken i skolan var en tandberg bandspelare, dia-apparat och en overheadprojektor...

För att förtydliga är här några milstolpar som vi har passerat sedan dess:

1995 - "the year of the web" anses vara då internet började finnas i vanliga hem
2001 wikipedia ser dagens ljus
2002 (?) 3G lanserades i vissa delar av världen
2006 Google Apps For Education lanseras
2007 iphone ser dagens ljus
2008 Android dyker upp
ca 2010 dyker 4G nätverk upp i städer
2010 ipad lanseras

2015:

• De flesta 5-klassister (för att jämföra med mig anno 1980) har en smarttelefon och data-abbonemang
• De söker inte information via Wikipedia, de söker främst via videosajter som youtube, vimeo mfl.
• de tittar på program via nätet, när som helst, var som helst (förhoppningsvis inte ändå under lektionerna...)
• De har multipla kanaler att hålla kontakt med varandra via sina mobiler, pekplattor och andra apparater.
• De kan inte ett enda telefonnummer, allt är i mobilens minne...
• De delar, kommenterar och samarbetar över nätet.

Vad jag försöker få fram är att barnen av idag växer upp till en fundamentalt annorlunda värld än den där de flesta teorier har sin grund. Jag har en bok som heter "Mikä autossa vikana?" från 1951. Den är ett täckande och bra verk för den som har en krånglande bil men relevansen till bilar i dag är begränsad. Helt enkelt för att den inte känner till många av de stora problemorsakerna av idag, den talar om tändstift och brytarspetsar där vi idag har elektroniska funktioner, grymma mängder elektronik som kan rådda om betydligt mer än alla komponenter i 50-talets bil kunde klara av tillsammans. 

En annan point är att många av dessa teorier strävade till att göra inlärningen möjligaste effektiv i en skola som hade i uppgift att skapa medborgare för industrisamhället, personal till de löpande banden. I dag ersätter robotar dessa människor och allt fler fabriker sköts av allt färre människor. Så kompetenserna våra barn behöver lära sig är av en annan natur än det skolan jag gick i gav mig. Barnen av idag behöver i högre grad ges verktyg i stil med kreativitet, ett flexibelt tankesätt, innovativitet, förmåga till samarbete och kommunikationsfärdigheter. De är inte betjänta av att kunna memorera och göra något utan tankeverksamhet. Vi behöver tänkande barn som kan pussla fram nya möjligheter av de bitar de har till förfogande, inte bara förtvivlade sitta med bitar av en förstörd värld som inte fungerar. 

Så när du som lärare försöker få dina elever till att kritiskt granska källor och inte köpa allt de ser och hör, kanske det vore skäl att också kritiskt granska den pedagogiska grund du står på, håller den måttet ännu idag? Ger den dig de verktyg du behöver för att bemöta barnen av idag och hjälpa dem framåt på deras väg?

Lärare, elev och SoMe

Vi talar om att dagens lärare behöver ha sitt nätverk, precis som inom privata sektorn. Man behöver hålla sig ajour och ha ett nätverk för att alla inte skall behöva gå i samma fallgropar eller uppfinna alla hjul på egen hand. Vi talar också om en förändring gällande inlärning från att den skulle begränsas till klassrummet och vissa tider till att vara något som kan ske när som helst och var som helst. Då uppstår lätt frågan, skall lärare och elevs kontakter begränsas till skolan som fysiskt ställe och tidsmässigt till 8-16? Skall och elever kunna kommunicera även utanför dessa klockslag, hur, via vilka kanaler och enligt vilka överenskommelser?

Första delmoment är väl att skolan bör följa lagen. När det gäller sociala medier är detta såvitt jag vet aningen diffust då jag är osäker på hur åldersgränser är förankrade i finsk lagstiftning. Ta som exempel att man i vissa delstater i USA har fått köra motorcykel utan hjälm medan det i följande delstat inte var tillåtet. Dessa lagar (om de fortsättningsvis gäller...) hade ju ingen relevans här i Finland utan här gällde vår lagstiftning så rimligtvis är det på ett liknande sätt gällande även dessa regler.

Här är adress till sidan där ovanstående bild ursprungligen är hämtad ifrån: http://techgranny.linneyville.com/age-restrictions-on-social-media-sites/

Intressant nog kan vi konstatera att det inte verkar finnas sociala medier som lovligt kan användas i åk 1-6. Just nu vet vi att det sker en del mobbning på sociala medier, mina barn har varit inblandad i sådan på WhatsApp. De har appen med min tillåtelse och jag kommunicerar med dem via den men då gör jag det som privatperson och har utgående från min uppfattning om mina barn och deras medvetenhet om vad som är rätt och fel tagit ställning till den rekommenderade åldersgränsen (K-18 är ju lagstadgad åldersgräns medan de andra är starka rekommendationer) men det innebär att jag i egenskap av lärare i åk 1-6 bör hitta alternativa sätt att sköta kontakt via sociala medier. Ett sådant kunde vara t.ex. Yammer som vi har via Office 365, Google torde ha motsvarade system i sitt paket.

Vi lever i tider då den där fula gubben med sin paketbil inte mera försöker hitta barn längs med vägarna utan det rovdjuret finns i dag på nätet. Det rovdjuret kan ju också vara en person som arbetar med barn så det är viktigt att vi i skolan gör saker på ett sätt som är genomskinligt för dem vars allt det handlar om, nämligen föräldrarna. Det här innebär att det är några saker som måste skötas rätt för att bibehålla förtroendet och få något med mervärde ur detta.

1. Involvera föräldrarna på alla plan. I planeringen av upplägget och ta med dem i forumet, de kan vara passiva deltagare men de skall kunna följa med vad deras barn diskuterar och får veta.
2. Alla i den berörda gruppen skall tas med, principen alla eller ingen gäller.
3. Kom överens om ramarna för gruppen, vad behandlas och vad hör inte dit. Vad är god sed och vad gör man inte.
4. Kom överens om en samling efter en tid där alla tillsammans utvärderar hur det gått och drar slutsatser om man fortsätter och i så fall hur.

Sociala medier är här för att stanna, de har också en klar och tydlig plats i vår tillvaro. Det gör dem ändå inte perfekta eller ofelbara. Det finns en klar orsak varför vi i vårt kollegium har valt att ringa i alla känsliga frågor. Jag har otaliga gånger fått uppleva hur det jag skrivit uppfattats på ett sätt som jag inte hade kunnat förstå att var möjligt. Risken finns även i ett telefonsamtal men är ändå betydligt mindre där. 

En ofta citerad undersökning från 1967 av Dr. Albert Mehrabian uppger att 55% av förståelsen i kommunikation är att vi avläser miner, gester och kroppsspråk, 37 % får vi via intonation och hur vi använder rösten medan enbart 7% skulle komma via orden. En del förkastar dessa procent som myt men oavsett vet vi att allting är en helhet som hjälper oss att tolka budskapet rätt. Då jag skriver faller många av dessa komponenter bort och leder till att läsaren tolkar orden efter något annat paket än det som skrivaren har haft. I en roman är detta ok, vi får måla upp berättelsen enligt hur vi föreställer oss allt utan att det gör något om vi föreställer oss det olika. Men då det gäller ett av våra barn i skolan kan detta bli mycket fel. Vi måste förstå varandra rätt om vi skall kunna stöda detta barn på bästa sätt. Ta som exempel en situation där jag leende, med varm röst och en varm kram säger åt Pelle "nu var du dum", orden kan vara hårda men mjukas upp av allt det andra och om Pelle har förtroende för mig och vet att hur han skall avläsa mig korrekt (det måste jag veta att han har/kan om jag skall säga något sådant) så förstår han mina ord på rätt sätt. Skickar jag ett skrivet meddelande med samma ord så är sannolikheten att han tar emot dem med ett leende och förstår att det inte var allvarligt menat ganska nära noll. 

Många av bråken i skolan bygger på missförstånd. Vi kan lära barnen att kommunicera effektivare, framförallt genom att visa hur de skall få fram sitt budskap på ett sätt som inte missförstås. Men vi måste vara mycket duktiga på detta själva och det är vi inte alla gånger. Detta är inte avsett som kritik mot någon utan närmast ett konstaterande av faktum. Skulle vi kommunicera tillräckligt bra så skulle vi också ha en situation där familjerna förstår vad vi arbetar med och för, vi skulle hitta de där gyllene mellanvägarna tillsammans och skulle ha en gemensam värdegrund som vi bygger på. Jag kan inte tala för någon annan men själv kan jag inte visa upp ett prickfritt saldo utan har misslyckats i min kommunikation med hemmen flertalet gånger, men jag lär mig (om än långsamt...)

Vad är då kontentan? Vi borde fundera kring sociala medier tillsammans med våra familjer, detta vare sig vi nyttjar dem eller inte. Jag ser inte att skolan skall säga hur familjerna gör där hemma men skolan kan med fog vara den som sammankallar till träffar där man tillsammans kommer överens om riktlinjer så föräldrarna vet vad man tycker i grannhuset och hur man där tacklar problematiken. Tar vi i bruk någonting så skall detta göras gemensamt och inkludera föräldrar åtminstone i åk 1-6 men kan också vara mycket viktigt i åk 7-9. Detta under förutsättning att det är något som betjänar klassen/skolan på något sätt. Det kunde t.ex. vara en lägerskolegrupp, klassgrupp, hejarklacksgruppen eller dylikt. Finns inte kopplingen till skolan så är det inte heller vår sak på något sätt utan då skall vi hållas utanför. Jag har fått vänförfrågningar i Facebook av mina elever och jag har gått till dem och förklarat att jag inte kan vara vän med någon dom jag skall bedöma i skolan. Jag har svårt att bevisa att jag är opartisk om jag är vän med någon och inte med någon annan. I ärlighetens namn så vill jag ju ändå inte vara vän med alla elever så det skulle ändå inte inkludera alla (jag är ju de facto inte där för att vara kompis utan för att vara lärare och rektor). Det är enklast att hålla arbetet i ett fack och det privata dit vännerna hör i ett annat. Så håll allt objektivt, rättvist, lagligt och genomskinligt för hemmen. Då kan det bli något bra. 

Besök hos Microsoft

I dag hade vi ett kortare möte hos Microsoft i Esbo. Tanken var att fundera med dem kring vårt skolbyggprojekt. De har ju varit involverade i en hel del projekt, inte bara i Finland utan globalt. Utan att gå in på detaljer så gav besöket följande:

• Samarbete kring ett planerat besök till Uleåborg där det har skett en massa kring inlärningsmiljöer och nyttjande av teknik i undervisningen. 
• Behovet av att satsa på planering av den tekniska infrastrukturen i skolorna. Vi kan inte mera konstatera att det behövs teknik i skolan. Vi behöver fundera hur den används och när, vilken är pedagogiken där den kommer till största nytta och hur ser vår verksamhet samt våra utrymmen ut då när detta är optimalt. Vi behöver planera en helhet, inte en massa detaljer. I en massa kommuner saknas dock en data-administration som förstår sig på skolornas behov och det pedagogiska. Därför är detta ett område där vi behöver köpa in experternas know-how samt med hjälp av dem planera en ikt-infrastruktur för nästa årtionde, inte för det förra. Det gäller vilken typ av apparater, hur kopplas de i nät, vad skall man göra med dem och hur skall de administreras...? Vi skall sitta ned med en expert från Microsoft och fundera vidare kring detta och det är vi tacksamma för.
• Microsoft hade några genomgående inslag i sin kontorsmiljö som jag anser att bör kunna tillämpas även i skolan:
• Heltäckande mattor i alla utrymmen där det arbetas, detta skapade en lugn miljö som gör att man kan koncentrera sig på sitt mycket bättre än i miljöer med hårda ytor. Människor rörde sig i utrymmena men det innebar inte ett störande moment då deras steg inte hördes och inga stolar eller bord skrapade och hade ljud då de flyttades.
• Många mikromiljöer, det fanns små ljudisolerade utrymmen för enbart samtal, lite större där man hade en stol och ett litet bord, vid behov kunde där vara 2 personer i detta utrymme. Mindre mötesrum för 2-6 personer och lite större mötesrum för ca 10 personer. Alla mötesrum hade bildskärmar som man enkelt kunde koppla till den apparat man hade med. Det fanns större utrymmen för enskilt arbete (jämför med traditionellt klassrum då alla t.ex. räknar i sin matematikbok), helt tysta områden (biblioteket) där alla visste att telefonen eller prat fick störa. Ett utrymme för spel och lek samt ett utrymme för pauser/avkoppling.
• Det är klart att vi inte kan skapa statiska mikromiljöer i våra skolor då varenda kvadratcentimeter är under lupp och kostar men vi behöver komma på ett sätt att flexibelt kunna skapa allt detta efter stundens behov i våra öppna inlärningsmiljöer. Merparten av det skall även vara möjligt att skapa i ett undervisningsutrymme på 55-60 m². Det är inte möjligt med den traditionella pulpeten och stolen så vilka möbler gör det möjligt?
• Hur många stolar/bord behöver vi? Vi vet att något klassrum står tomt de flesta timmarna under en skoldag. Vad kan vi uppnå med den kunskapen? Kan vi skapa en bättre och flexiblare miljö genom att slå ihop klasser till större utrymmen, kan vi tänka vidare i samma banor då det gäller platserna i en klass. Behöver alla en sittplats? Skolan är väl den enda plats kvar där det verkar vara godtagbart att man sitter hela dagen, på varenda annan arbetsplats försöker man få arbetarna att röra på sig under dagen för sin egen hälsas skull. Kan en klass på 20 elever i stället ha 6 flyttbara ståbord, t,ex, dessa som kan fällas ihop från Activergo, 4 säckstolar, och t.ex. trekantiga bord för ca 10 personer med justerbara stolar? Utöver detta ett golv med mjuk heltäckande matta som man kan ligga och arbeta på. Man kan ha någon lite större modell av Martelas läktare för att samla eleverna men i övrigt ha ett system där alla får byta arbetsstationer med jämna mellanrum för att inget blir för statiskt. Färre bord ger mera golvyta som kan användas mer flexibelt. 

Grundgrejen är att vi behöver visa att skolan idag är något annat än då 1986 då den där föräldern du diskuterar med gick i skola. Hur kan du övertyga den föräldern om att barnen är annorlunda idag, att undervisningen har utvecklats, att vår verksamhetsbild är en annan även om grundfunktionen är densamma då den där föräldern tittar in i klassrummet och ser en kopia av sin klass från 1986? Tänk dig detta i bilbutiken, det ser ut som en Trabant, det låter som en Trabant, det luktar som en Trabant men det är på riktigt en Ferrari... Yeah right... En annan viktig poäng var att jag kom ut med känslan att detta var en plats där jag skulle kunna arbeta, komma framåt och vara kreativ. Den känslan vill jag att vi skall kunna ge varje elev då den kommer till skolan. Gör vi det nu? Knappast, de som tycker om att komma till skolan gör det pga människorna där, inte miljön. Skapa en miljö som eleverna stolt visar upp åt sina föräldrar, en milj där de trivs, hittar sin plats och kan koncentrera sig på det centrala. Tillsammans med mobbningsförebyggande arbete och mångsidig undervisning kan vi skapa en betydligt bättre skola än idag, utan att behöva mer personalresurser och det är väl bra? 

Byggprocessen fram till val av byggherre

Jag vet inte om det är en lång tid eller en kort men i praktiken har vi väl varit inne i processen i närmare två år redan. En planeringsprocess som inte ännu har kommit till beslut om hur skolan skall se ut eller vem som bygger den. Det låter ineffektivt men har kanske varit nyttigt. Nämnas kan säkert att poängsättningen är gjord mer eller mindre klar (min andel är klar men den ekonomiska biten kan ännu ha moment som inte är klara) och rimligtvis börjar informationen om vem som vunnit offertrundan komma ut nästa vecka. Om den offentliggörs då vet jag inte, det kan ju hända att den blir offentlig först efter att beslut har tagits om vem som skall bygga alla 5 enheter.

Det hela inleddes med ett beslut om att det skall byggas nytt (det gamla står tomt och låst idag och är en ypperlig grogrund för allehanda mikrober och mögel). Mitt största problem då processen körde igång var att jag inte hade en klar bild av hur jag vill att pedagogiken i en "framtidens skola" skulle se ut. Jag hade inte heller en klar bild över hur utrymmen skall utformas för att stöda de diffusa tankar jag hade kring den uppdaterade pedagogiken. Jag upplevde att jag var dåligt förberedd för att ta ställning till miljonbeslut kring inlärningsmiljön och i ärlighetens namn var jag just det.

Så jag satt igång och läste in mig på området. En del av det jag har läst finns i denna samling. Tillsammans med en rektorskollega besökte vi sankt Karins och Marko Kuuskorpi. Han guidade oss runt i ett antal skolor och daghem och visade lyckade lösningar och problemområden som det lönade sig att försöka minimera. Det blev seminarier, studiebesök, kurser etc. Stundvis kände jag mig helt bortkollrad av alla de detaljer som skulle beaktas och faktorer som måste ingå men som inte verkade förenliga med varandra. I de stunderna var det guld värt att ha kolleger i samma situation som man kunde bolla tankar och intryck med. Det viktigaste av allt var att vi var tre rektorer som alla har en brinnande lust att skapa skola 2.0 eller 3.0, vi vill alltså inte ha en skola som innebär en förlängning av ett 150-årigt mönster.

I olika sammanhang har det kommit fram att vi inte har varit tillräckligt bra på att kommunicera vad vi är ute efter och vi En fråga som har visat sig vara känslig är pulpeten. Den är fortfarande en mycket kär möbel för mången lärare och samtidigt är den en symbol för stagnation i mina ögon. De facto har jag i nuläget endast en klass och ett litet grupprum med pulpeter kvar, i övriga utrymmen har vi andra lösningar. Jag har upplevt att de andra lösningarna har fungerat bättre än pulpeterna om än inte idealiskt de heller ännu.

Kommunikationen har varit av enorm betydelse, i vår stad tror jag att jag lugnt kan påstå att vi aldrig ännu har haft ett byggprojekt där slutanvändaren har fått vara med och påverka projektet till den grad vi har varit med. Vi har definierat behoven, allt från hur många timmar vi använder specifika utrymmen/vecka till antal och typ av utrymmen. Vi har fått igenom belysningslösningar som skall stöda inlärning och läsning, ljudabsorberande mjuka mattor, hur utrymmen skall organiseras/placeras för att skapa en lugn miljö osv. Dialogen med lokalitetsledningen har varit fungerande, för första gången (i ett tidevarv med interna hyror som tar kål på undervisningen...) har det känts som om de lyssnar på oss, beaktar våra åsikter, ifrågasätter där det är motiverat och förklarar varför samt stöttar oss i diskussionen med arkitekterna och byggfirmorna. Men enkelt har det inte varit.

Vi har alla varit riktiga nybörjare i denna process där så många parter skall höras och beaktas. Men jag upplever att vi tillsammans har skapat en fruktbar modell. När vi för två veckor sedan satt och poängsatte företagens byggofferter så hade vi en mycket bra diskussion. Alla parter gav först egna poäng (i mitt fall 2 skolor, 1 förskola och lokalitetsledningen) därefter hade vi ett skilt möte där vi diskuterade våra poäng och där vi hade gett olika diskuterade vi oss fram till ett värde som vi alla kunde omfatta. På så sätt fick varje ritning ett poängtal som representerade alla parters syn och alla poäng hade samma skala så att ritningarna bedömdes enligt samma kriterier. I dessa diskussioner kom det fram hur vi hade tittat på ritningarna ur olika perspektiv samt hur olika delområden var mer viktiga för en part och inte så viktiga för en annan. Det var lärorikt för oss alla att ta del av de andra parternas iaktagelser och tankar och allt detta kommer att vara en ypperlig grund för det fortsatta planeringsarbete vi har framför oss med den vinnande parten. För ingen ritning var bra som den var, alla behöver ännu justeras och fixas för att bli helt ok. Alla var dock utvecklingsdugliga och ingen saknade fördelar.

Oavsett vem som bygger vår nya skola eller hur den kommer att se ut så ser jag den stora vinsten i hur hela processen lades upp så att vi amatörer på byggande och fastigheter fick komma och ta en rejäl plats vid bordet och ta in det pedagogiska behovet i dessa diskussioner. Nu känns det inte som om det har skapats en fin byggnad som man kan ha undervisning i utan att vi utgått från vad undervisningen behöver och den vägen ställt kraven på byggnaden. Det känns nytt, i alla fall i denna utsträckning. Vi var och tittade på det senaste skolbygget i vår stad, ett bygge som blev klart för ca 7 år sedan. Det finns element i det som rent ut sagt är pedagogiska katastrofer, även rent säkerhetsmässiga missar. Det huset ser på pappret och i siffrornas ljus riktigt bra ut, det är bara det att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha de lösningarna i en modern skola. Så det känns skönt att vår stad nu har haft modet att låta pedagogikens röst höras, visserligen inom mycket strikta ekonomiska ramar men ändock. Nu ser jag bara ett sorgebarn i denna process.Oron över att den inledda, sedan begravda och nu igen återupptagna processen för att hitta lösningar som möjliggör att få med ungdomsväsendet och närbiblioteket från deras gamla slitna utrymmen och med in i den nya skolbyggnaden.

Det kommer att kosta mera att bygga större men det skulle ge några viktiga fördelar, nämligen:

• Högre användningsgrad av byggnadens utrymmen
• Bibliotekets stöd i kampen mot sjunkande läsförmåga
• Ungdomsväsendet på plats i vardagen för att stöda de riskgrupper vi har i skolan
• Aktiviteter och rörelse runt skolan ger samtidigt en form av övervakning som torde minska förstörelse
• Via samanvändning torde vi klara oss med färre kvadratmeter än om alla skall ha sina egna hus och utrymmen.
• Tillsammans kan vi erbjuda centraliserade möjligheter i området, åldringar kan komma till skolan och äta, läsa tidningarna på biblioteket, gå på pensionärsgymnastik i gymnastiksalen, plocka upp barnbarnet och gå hem med det för att nämna ett potentiell scenario. Det blir mer än skolan mitt i byn. Ponera också att ungdomstjänsterna och skolan satsar på ung företagsamhet och skapar möjligheter för olika generationer att mötas och stöda varandra. Tillsammans är det möjligt att skapa nytt, åtskilda... känns det mycket avlägset på något sätt. 

Men vad vi än lyfter fram för fördelar så väger de inte nämnvärt mot argument som slutar med eurotecken. Utmaningen där är att få fram klara och tydliga siffror över vad totalrenoveringar av befintliga utrymmen kommer att kosta liksom uppdatering av dem så de möter moderna krav. En annan femma är hur utvecklingen av bibliotekstjänsterna kommer att påverka deras behov av utrymmen likväl som motsvarande för ungdomstjänsterna. Det är områden som jag inte alls kan uttala mig om. Vi får se var vi landar med den diskussionen...

Nybakad lärare

Jag startade min karriär som nybakad lärare, full av illusioner om min roll och läraruppgiften på Bergö 1996. Jag upplever inte att jag någonsin har haft någon orsak att klaga på det stöd jag fått både av de rektorer jag fått arbeta för samt de kolleger som har funnits vid min sida. Trots detta var starten jobbig, riktigt jobbig även för en slapp medelmåttigt ordentlig ung man som jag. För dem som är mycket ansvarskännande och ordentliga måste det vara något riktigt hemskt. Vi kan lugnt konstatera att de fina teorierna från föreläsningssalarna i Vasa höll för det mesta förutom kontakten med eleverna. På något sätt hade föräldrar och specialbehov undvikits till förmån för Piaget mfl. Kort och gott upptäckte jag att det nu fanns ett yrke som jag måste lära mig och teorierna hade inte förberett mig för arbetet som lärare. Jag hade även en idealbild över hur det skulle fungera i mitt klassrum, med ca 20 år i bagaget kan jag medge att det är sällan det sett ut så i klassrummet under mina lektioner. Idag inser jag att det inte heller är så det skall vara. Jag skall sträva efter en levande, lärande och aktiv klass, inte ett utrymme som kunde finnas i madame Tussauds vaxkabinett.

Dessa tankar aktualiserades nu då jag har en kompetent nybakad lärare i mitt kollegium. Det är en lärare jag uppskattar att ha i kollegiet och precis som med alla i kollegiet vill jag ju att starten skall vara positiv, i denna lärares fall inte enbart läsårsstarten utan även karriärstarten. Starten har dock varit tung, det gäller sammansatt åk 1-2 med en skaplig dos elever som uppvisar ett brett spektrum av utmaningar.

Vissa utmaningar är ju förhållandevis klara då det gäller hur man skall tackla dem medan andra är så mångfacetterade att lärare som lärare knäar då man tar sig an dessa barn. Den erfarne läraren har lärt sig att det finns en gräns för vad som är möjligt och kan ta en viss distans då man har gjort allt som är möjligt för den/de elever det gäller. Jag saknade denna insikt då jag var nybakad. Jag såg mig som ett proffs, med magisterpapper i bakfickan så jag skulle ju rimligtvis vara utrustad för att bemöta allt som kunde komma emot i klassrummet. I dag vet jag att det är en felaktig bild. Som gott exempel kan jag nämna en högt värderad kollega som nyss avgick med pension. Jag har mycket höga tankar om hen och mitt förtroende för hens kunnande och kompetens går inte av för hackor men även denna läraren kom till kollegiet och funderade stundvis vad hen skulle göra för att komma vidare med elever i olika sammanhang...

Missförstå mig inte, jag uppskattar och värderar verkligen mitt kollegium (inbegriper även skolgångshandledare) och känner mig mycket trygg med vetskapen om att de har hand om allt i vår skola. Den kanske värdefullaste biten är att vi strävar efter ett öppet klimat där det är normalt att man kanske inte klarar allt själv och för det har man kollegerna att sitta och bolla tankar och idéer med. Inget besserwisser-"stöd" utan genuin brainstorming där man tillsammans försöker nå till en handlingsplan som hjälper situationen. Jag tror att det är speciellt viktigt för en ung och ny lärare att få uppleva att hen har kollegiets och chefens förtroende MEN att det inte innebär att den förväntas fixa allt på egen hand. Jag upplever att kardinalfel ett som lärare är att försöka vara pedagogikens Sven Duva och dö på sin post, ensam, för man skötte allt själv.

Jag släpar efter med en massa inskolning av mina nya lärare men på något sätt har jag upplevt att den saken kommer på andra plats. Idag, kanske mer än någonsin, ser jag det som viktigast att bygga upp nätverket runt varje person i kollegiet. Nätverket som skyddar, stöder, inspirerar och bär en vidare i utvecklingen. Vi står oftast ensamma i klassen och därför är kontaktytan till de andra vuxna så viktig. Jag gillar den text jag hittade på nätet: Take care of your staff and they will take care of your school! Men jag skulle vilja föra den ett steg vidare, jag ser det som så att vi tillsammans behöver se till varandra i skolan. Vara aktiva i våra relationer. Just nu finns jag mera passivt till för mina gamla rävar och försöker i högre grad hinna titta in till mina nya stjärnor. Inte egentligen för att jag skulle ha något specifikt ärende men för att ge dem en chans att bolla vad som helst med mig men även för att visa att jag finns och har tiden att lyssna. Sedan är det inte alls sagt att jag kan vara till någon konkret hjälp trots det, jag är ju bara en vanlig lärare i grunden jag med, inte ett dugg bättre än någon i min skola, en hel del sämre en flera av mina lärare. Men jag har hellre lärare som är bättre än jag i klasserna än den bästa lärare utanför klasserna. I så fall är det inte rätt person på rätt plats. Med detta inte sagt att det finns den bästa personen på rektorspallen heller men vi gör väl alla så gott vi kan.

Bildkonstprojekt, inledningen

Jag gör comeback i klassrummet detta läsår efter en paus på något år (har varit mest gymnastik och träslöjd). Ett av de ämnen jag har är bildkonst i åk 6. Något jag har sett fram emot, dels för att klassen i mitt tycke är mycket trevlig och med en enorm potential. Så jag tänkte att jag skulle utmana denna grupp och skapa ett projekt där de på riktigt får visa sin kapacitet.

Allt startade med en tanke att jag vill utnyttja Googles art project. Det finns ju ett tillägg som kan installeras i google chrome där en ny flik alltid har ett konstverk från detta project. Jag brukar öppna ny flik varje dag för att få se "dagens konst". Den andra detaljen jag fastnade för och ville ha med var häftiga artistiska visitkort. Framför allt gillade jag tanken på ett konstnärligt visitkort med en smart utformning och tanken på att koppla Augmented Reality till detta ( i praktiken lite som QR-koder men i AR kan man ha vad som helst som triggerbild, foto på en sten, en sko, en skiss eller ett visitkort). Tanken var att man med en app kunde titta på visitkortet och då skulle de ploppa upp en wordle som agerar cv eller en video där eleven själv presenterar sig. Den senare biten har jag inte full koll på ännu så vi ser var vi landar gällande detta.

Visitkort kändes ok men jag tycker inte om att ha uppgifter utan koppling till elevernas vardag/liv så jag funderade att för att ha ett visitkort så borde de ju ha ett företag i bakgrunden och ett företag måste ha något det sysslar med... Så då kom jag in i fas två. Jag vill ha elevernas tankar, idéer och input med i planeringen av vår nya skola och då tänkte jag som så att de får bilda små företag med inredningsarkitektur som huvudområde. Kort och gott, de ska få planera och designa en av våra öppna inlärningsmiljöer i den nya skolan.

Jag kommer att återkomma med hela paketet i mindre bitar an efter det framskrider men nu inledningsvis har eleverna i läxa att leta upp bilder på häftiga visitkort och spara dem i vår delade BK-mapp på office 365. På måndag tittar vi igenom vad de har hittat och går igenom varför vi hade denna läxa. Jag presenterar företagsidén och projektet samt visar hur padlets fungerar. De får i läxa att fundera noga på sina klasskamrater och vilken är den bästa egenskap var och en har som den kan hämta som en superkompetens till ett företag. Detta skall de skriva på varandras padlets och man skall själv sätta dit en kommentar om vad man själv upplever att man har för suverän kompetens. Jag strävar till att eleverna skall analysera det positiva hos klasskamraterna och tillsammans skapa en positiv cv om var och en. Sedan skall de bilda företag och företagen skall bildas så att man får en mångsidig och kompetent firma, inte efter vem man har mest gemensamt med.

Lektion 3 borde vi ha våra padlets klara och då får eleverna ta ut sin egen padlet, exportera det skrivna till wordle och göra ett fint ordmoln av det. Allt sparas i den egna one-driven. På detta sätt har de sedan råmaterial och wordle tillgängliga för visitkorten längre fram. På bildkonstlektionerna börjar vi planera och skissa upp visitkorten vid sidan om det andra.

På det hela taget är eleverna förvarnade, i maj konstaterade jag åt dem att vi har en uppgift klar till bildkonsten men att den ena uppgiften nog säkert kommer att ta upp alla lektioner fram till julen. Lite som att bygga ett hus, en uppgift men en massa delmoment inom ett mycket brett område. Visst, det kan bli totalflopp men jag tvivlar på det, som jag sa, det här är en grupp jag tror mycket om och jag tippar att de kommer att överträffa alla mina förväntningar. Det är bara läraren här som har begränsningar :)

Tänk om Salvador Dali hade planerat ett klassrum...

Jag växte upp med en plansch av Salvador Dalis Premonition of civil war i köket. Det la säkert grunden för mitt intresse för hans konst och även surrealism i ett vidare perspektiv. Jag kunde titta på bilden gång på gång och alltid hitta något nytt i den. Samtidigt kan jag idag inte låta bli att dra paralleller till skolan. Om omvärlden är fylld av realism så speglas inte den realismen i skolans värld, ibland kan man med fog fundera på om skolan är en surrealistisk parallell till omvärlden. 

Låt mig ge några exempel:
I ett framgångsrikt kreativt företag bollar man idéer, kommunicerar och skapar tillsammans. I skolan förväntas eleverna sitta tysta, stilla och göra saker ensamma. Vi vet att människan rör på sig för lite och ute i omvärlden beivras rörelse och att stå medan skolan prioriterar att man sitter still... Det är inte utan att jag saknar en skolvärldens Salvador Dali som skulle måla om vår värld på ett modigt, fördomsfritt och energiskt sätt. Den stora frågan skulle då vara: skulle det nya "klassrummet" ha kvar något alls av det vi har i dag?

Jag läste en studie där eleverna hade fått forma klassrummet med tonvikt på lärarens placering. Merparten av dem placerade läraren i mitten eller vid ena sidoväggen. Då jag hade egen klass och undervisade   åk 1-2 hann jag sällan sitta ned vid en kateder, samtidigt har jag upplevt att den fungerar som en mur mellan mig och mina elever. Dessa diffusa tankar kläddes i ord och erfarenheter av att skippa katedern helt och hållet finns till vissa delar samlade här i ett blogginlägg. För mig var katedern en avställningsyta som alltid var i sådan oordning att jag var världens sämsta förebild för ordning och reda. Ändå har vi svårt att tänka oss en klass utan kateder, eller hur? Varför?

Då jag skrev min läraravhandling stötte jag på en underbar historia som jag berättat otaliga gånger sedan dess. 

Ett ungt par gifte sig och då de flyttat in i gemensamt hem stekte de en fisk. Den unga mannen såg på då hans fru skar bort en ansenlig bit från både stjärt och huvud, slängde bort dessa och stekte resten. Mannen undrade över detta, i hans ögon, slöseri med god fisk. Frun funderade på varför hon hade gjort så och kom fram till att hon alltid hade gjort så, för hennes mamma brukade göra så.
Följande gång då de besökte svärföräldrarna frågade mannen sin svärmor om tanken bakom detta slöseri med fisk. Svärmor funderade länge och väl och kom till sist fram till samma svar som dottern hade gett, hennes mor hade alltid gjort så.
Gamla mormor levde ännu och en tid senare besökte de henne varvid den unge mannen fick tillfälle att fortsätta utredningen kring tillredningen av fisken. Mormor funderade en stund och brast ut i skratt. Svaret var enligt henne enkelt. Hon hade skurit upp fisken för att den skulle rymmas i hennes stekpanna som hade varit ganska liten... 

Vad hon hade gjort med restbitarna framgick inte men oavsett har jag alltid sett historien som ett ypperligt exempel på att vi kan förlora mycket på att göra som man alltid har gjort. Krister Henriksson som intervjuas i Östnyland säger det bra om sin efterträdare på rektorsposten: jag har bett henne göra allt precis som hon själv tycker bäst, och inte fråga mig hur vi brukat göra. 

I Kristers fall handlar detta inte om tomma ord utan han är i intervjun som i övrigt, alltigenom genuin. Samtidigt ser jag honom även här som ett föredöme, en lärare som inte krampaktigt håller sig fast vid det gamla trygga utan öppnar dörren för nya möjligheter. För egen del kommer jag att fortsätta att fundera kring vilken inlärningsmiljö vi ska ha. Inte jag, utan vi. Det är något som är vårt gemensamma, elevernas, lärarnas, skolgångshandledarnas och rektorns och just i den ordningen. Kanske med ett litet frågetecken om rektorn behöver finnas med på denna lista... 

Så jag kommer att ha ny energi att diskutera, ifrågasätta och fundera kring vad vi skall ha, vad vi inte skall ha och hur vi skall forma en inlärningsmiljö värdig den inlärning vi strävar till att skall ske. Dags att bli modig, våga utmana och vända gammal invand realism ryggen för att skapa något nytt, utan barlast. Dags att ta tag i Salvador Dalis pensel och rita om inlärningsmiljön....

Ett digitalt år senare

Inledningen
Läsåret 2013-2014 avslutades med ett föräldramöte i dåvarande åk 5. Temat kring mötet var att vi skulle skaffa pekplattor till varje elev i blivande åk 6. Pekplattorna skulle vara personliga, kunna tas hem precis som vilken skolbok som helst. Detta innebar att eleverna skulle axla ett helt nytt ansvar för sin egen och andras pekplattor. Det är en skillnad på att sköta om den slitna historieboken á 15€ eller en pekplatta för 265€. Vi avslutade året med att skapa ett gemensamt kontrakt som skulle skickas hem på och som skulle undertecknas av både förälder och elev.

Läsåret 2014-2015 inleddes i åk 6 med att dela ut pekplattor i den takt vi fick in undertecknade avtal. Sällan har vi fått in undertecknade papper så effektivt så helt tydligt var detta en sak som var viktig för eleverna. Ganska snabbt visade det sig att gästnätverket var opålitligt och vi sonderade alternativen. Att sätta pekplattorna i elevnätverket var inte ett alternativ i och med att de då skulle ha omfattats av stadens säkerhetspolicy och inte skulle ha gått att få i nät t.ex. hemma. Valet föll till sist på denna 4G-router. I dag skulle jag titta på andra alternativ. Inte för att det har varit problem, tvärtom, den har varit mycket stabil och jag blev helt såld på möjligheten att kunna se signalstyrkan med decibels nogrannhet, inte det vanliga 1-5 stolpar (som i ärlighetens namn inte berättar något nämnvärt om du kan få in 3G eller 4G). Det visade sig vara stora kast beroende på var i klassrummet jag placerade antennen och med denna kunde jag säkerställa att jag hade bästa möjliga signalstyrka. Detta har säkert haft betydelse för vår användning och det stabila nätet. Nej orsaken till att jag skulle titta på ett uppdaterat alternativ idag är att wifi-delen inte klarar ac-standarden vilket har betydelse inne i klassrummet (förutsatt att apparaterna i klassen klarar ac-standarden). På Teltonika-nivå är den dock inte och det är inte helt långsökt att jag skaffar något nytt alternativ hem till mig under sommaren.


Upplägget
Det traditionella är ju att lärare glatt tar emot allt möjligt och sedan låter bli att använda det för att det är så svårt och de inte har fått utbildning. Sedan sitter man där med ansträngd ekonomi och tusentals investerade euro som samlar damm någonstans. Jag har alltid kollat upp läraren jag satsar pengar på ganska grundligt innan vi investerar något. Vi skall hitta en gemensam orsak till att satsa, det skall finnas ett pedagogiskt mål och en vilja att ta nästa steg. Kort sagt, slösa aldrig pengar på lärare som inte vill komma ut ur sin bekvämlighetszon. I optimala fall kan de bibehålla status quo i din skola en tid men sedan kommer de att halka efter och bli en broms i utvecklingen. Och nej, allt gammalt är inte av ondo men även det gamla behöver uppdateras för att passa in i modern undervisning, annars kommer inte det heller till sin rätt.

I praktiken hade vi en klar satsning på detta. Jag var helpdesk och fixade vad jag kunde (vilket inte var allt) men ännu viktigare. Vi använde varandra som bollplank, vart ville vi nå och hur skulle vi ta oss dit? Jag hade ansökt om Erasmus+ pengar för kurser och anlitade Euneos för dessa i och med att de har visat sig vara ganska duktiga på de praktiska arrangemangen och de har ett antal duktiga experter som undervisar på deras kurser. Jag skickade min lärare på en veckas kurs om internationalisering till Porto och en veckas kurs om pekplattor i språkundervisningen till Malaga. Själv åkte jag på en veckas kurs om Web Curation till Malaga. Utöver detta var jag mycket aktivt på kurser kring ikt under hela läsåret. Kurserna gav en hel del positivt men det absolut viktigaste upplever jag att var de nätverk vi skapade via dessa. Eleverna i åk 6 deltog i ett eTwinning projekt kring Östersjön (för vår del) med en grekisk kontakt jag träffat 2014 på en annan kurs i Malaga, jag har kontinuerlig kontakt med ett antal innovativa pedagoger i olika länder osv.

Apparaterna
Vi valde Nexus 7" till klassens pekplattor. Min tanke var att det var en av de absolut bästa apparaterna i den klassen just då. Jag ville undvika ipad eftersom den kommunicerar så sjukt dåligt med andra system. I mitt tycke var den helt enkelt inte prisvärd. Win8 pekplattor fanns det just inte alls och de som fanns var inte mycket att hänga i julgranen så dessa lämnades bort i det skedet. I dag är läget ett annat och min idealapparat skulle antagligen idag vara surface 3- datorn för elevbruk. Men den fanns ju inte då. Jag valde 7" dels för att kunna få mer för slanten men också för att jag trodde att en mindre apparat skulle mara mer värd med tanke på mobilt lärande och att eleverna skulle ha fördel då de filmar och fotograferar med en mindre och lättare apparat..

Jag skaffade också en ny projektor till klassen (den gamla hade inte hdmi ingång) och Netgears Push2TV för att alla pekplattor skulle kunna kopplas till projektorn trådlöst. Jag testade en massa stickor och system men detta var det första som kunde spegla hela skärmen, inte bara innehållet i en specifik app. Under läsåret dök Microsofts wireless display adapter och den fungerade bättre än Netgears variant. Nokia lär ska ha någon liknande lösning som också har fått beröm men den har jag inte någon erfarenhet av.

Några appar
Alla verkar börja fråga om appar då de får en pekplatta. Även om man då i mitt tycke fokuserar på helt fel saker så tänkte jag räkna upp några appar som jag har upplevt som bra.
Book Creator, kostar men har visat sig vara bra. Eleverna har gjort egna faktaböcker med denna app.
Google Översätt, observera funktionen att fotografera en text och få den uppläst! inte felfri men kan hjälpa.
SAOL, svenska akademiens ordlista är aldrig fel.
Math Duel, huvudräkningsövningar i duelllform.
Nomp, matematikapp som visade sig vara mycket bra. kombinerade olika delområden, inte bara drill.
Word, Excel, Powerpoint, kopplat till vårt office 365. Bra men ganska strippade funktioner.

På slutrakan dök Naturgate upp och verkade riktigt intressant men den har vi inte hunnit testa med elever.

Varför inte appar?
Jag upplever att man lätt fokuserar på en app och tappar fokus på pedagogiken. Lite som att stirra sig blind på träden och inte se skogen. Det räcker ju inte med att eleverna sysselsätts utan de skall ju lära sig. Om appen bara befäster det de redan kan och drillar in det på djupet så har man antagligen gjort en dålig investering. Om du byter svängborren till en ackuborrmaskin så kommer du visserligen lättare undan men har fortfarande endast en borr. Rätt använd skall tekniken ge något mer. Jämför gärna här med häst och kärra. De tog dig till en massa platser men i något skede tog kontinenten slut. Då var den nya tekniken segelfartyg, du lastade din häst och kärra på dem och fick se både haven och nya kontinenter samtidigt som bilden av världen fick nya dimensioner (man föll inte av kanten utan jorden var rund...). Den nya tekniken ger eleven och läraren en möjlighet att producera och ta in på tidpunkter som är mer optimala för en själv än skolans 9-15, den suddar ut gränserna för var och när men framför allt den ger en möjlighet till ett mer utvecklat samarbete än tidigare. Jag tror vi kan involvera eleven på ett helt nytt sätt i sin inlärning än tidigare. Eleverna kan skapa Kahoots över vad de lärt sig under veckan och via det repetera det inlärda, de kan göra gemensamma arbeten och anteckningar i molnet, de kan agera helpdesk, tutorer och bollplank åt varandra och de får färdigheter till mångsidig kommunikation. Jag upplever att en av de stora bristerna i den traditionella undervisningen är bristen på diskussion mellan eleverna, att få bolla sin förståelse med en som talar samma språk och det är ju sist och slutligen ganska sällan läraren det.

Slutsatser
Min lärare skippade merparten av de läromedel vi traditionellt använt och på detta sätt vann vi två saker.

• Vi fick ekonomin att gå ihop, inte på ett läsår men under inkommande läsår (som jag räknar att är det sista jag kan räkna att pekplattorna ännu håller) kommer vi att ha sparat en del jämfört med att köpa böcker. 
• Vi fick pedagogiken och läroplanen att gå ihop. Läromedlen tar som bekant upp en massa utanför läroplanen och missar även på ett antal punkter så nu körde vi helt enligt läroplanen och tog med det extra som var motiverat enligt vår uppfattning, inte en läromedelsförfattares. 

Det hela ledde till mindre stress och bättre inlärning. Några jämförande test gav vid handen att denna grupp hade bättre kunskap och förståelse än förra årets jämförelsegrupp. Grupperna upplevde vi som likvärdiga så det handlade om metodernas betydelse för resultaten. En i högsta grad subjektiv uppfattning utan någon som helst vetenskaplig grund. Vi upplevde också att det projektbetonade och diskuterande upplägget var en av de viktigaste komponenterna bakom de bättre resultaten. Värt att notera är att vi inte tillskriver pekplattorna någon betydande roll utan pedagogiken och de metoder som de gav möjlighet till. Pekplattan är trots allt bara ett dött verktyg och dess nytta eller brist på nytta beror helt på hur den används.

En annan sak att tänka på är klassrumsmiljön, hur möblerar du för att få ett rum som inbjuder till kommunikation och samarbete och som samtidigt medger arbete i lugn och ro?

Hur går vi vidare?

Vi har nu sett vad vi kan göra med dessa som personliga redskap, inkommande läsår finns de med som ett verktyg i arsenalen men vi ger dem inte till en specifik klass utan försöker hitta en bredare nytta med dem. Vi kommer att introducera BYOD i höst i skolan och tanken är nu att eleven skall kunna få använda de verktyg hen är mest bekant och bekväm med. Vill/kan man inte ta det verktyget till skolan så har vi dessa pekplattor och skolans datorer i reserv. Jag tänker som så att vi skall lära oss vara så effektiva med vad vi har som möjligt i stället för att investera ihjäl min budget på teknik. Vi har många områden att utforska ännu och de erfarenheter vi fick detta år är guld värda då vi går vidare. Så skolan fortsätter att digitaliseras, ett försök i sänder mot en bättre pedagogisk insikt om hur vi kan låta tekniken stöda kreativiteten, samarbetet och inlärningen.

När väggen kommer emot

Under min tid som rektor i Borgå har vi haft en tydlig trend. Sedan slutet av 90-talet har resurserna sinat och osthyvlar har stundvis bytts till ishackor för att sedan hyvla vidare. Under min tid har vi stängt 8 byskolor och inom de följande åren vet vi att ytterligare 3 går samma väg. Två skolor kommer att uppgå i enhetsskolor så på sitt sätt dras de ju inte in utan omvandlas. I praktiken ändå 11 skolor färre på en 20-års period. Alla som resultat av försök att få ekonomin att gå ihop. Problemet är att vi egentligen bara köper oss lite tilläggstid, vi har inte kommit till lösningar som ger bestående lättnader. Nu pratas det igen om statliga nedskärningar i utbildning så kommunerna kommer att ha tuffa tider framför sig igen.

Rösterna som säger att vi har sparat tillräckligt har redan hörts länge, politikers löften inför val är som bekant inget värda så ingen vits att gråta över spilld mjölk där. Situationen kommer ändå inte att bli bättre vilken regering vi än har. Jag tror att det är dags att sopa bordet rent och börja bygga upp allting på nytt.

Vad jag funderar på är hur jag skall kunna förverkliga det jag är ute efter och att kunna göra det med de resurser jag har. När jag talar om resurser så tänker jag mig den budget jag har, inte detaljnivå som material eller personal hur viktig den senare än är. Vi har en ny läroplan på väg och jag har bara tittat på huvuddragen i den men vissa linjedragningar är ganska tydliga. På sitt sätt kan den vara en katalysator för en nödvändig förändring. Eftersom jag ser ett behov av att börja omvandla undervisningen, undervisningsmiljön, metoderna, slipa verktygen och uppdatera lärarrollen så har vi egentligen en ganska fundamental förändring framför oss, i princip kan vi tala om skola 3.0 (om vi ser de gamla grekernas öppna inlärningsmiljöer som 1.0, industrisamhällets skola med pulpeter som 2.0 och informationssamhället som vår nuvarande version).

Dagens elev behöver inte känna till vilket år freden i Nöteborg slöts (Nöteborg ger >28 000 träffar i Google), eller hur många istider jorden upplevt (istid ger 337 000 träffar på Google, dvs fler än det finns finlandssvenskar), detta får eleven fram på sin mobil på någon sekund. Jag behöver inte fylla eleven med detaljkunskap utan snarare skapa en grund för att hitta, sålla och förstå den kunskap som finns tillgänglig. Vi har inte mera enbart en uppslagsbok från pappas barndom i hyllan som berättar en del av det vi vill veta så redan det förutsätter ett annat upplägg i en massa ämnen.

Så om eleven behöver lära sig andra färdigheter då måste även läraren ändra sitt sätt att fungera. Det i sin tur ställer nya krav på inlärningsmiljön och allt detta förutsätter att ledarskapet uppdaterar sin roll och uppgift. Min roll just nu är att försöka bortse från allt "så här har vi alltid gjort", i och med att detta leder till en situation där vi ohjälpligt faller på att det sättet kräver mer resurser än vi har.

Vad kan vi då göra? Ärligt sagt, jag vet inte. Jag sitter med en bild av skolans verksamhet som har varit oförändrad i de 40 år jag sett skolan, det är ett problem att aldrig ha fått se och uppleva alternativ. Men om jag funderar på vissa alternativ som kunde ingå i paletten så skulle det kunna vara dessa:

• Ett tätt samarbete med biblioteket kring ämnet modersmål och läsning. Kunde litteratur (i pappers och elektronisk form) skaffas som samarbete på något sätt?
• Likaså ett tätare samarbete med ungdomstjänster och socialväsendet för att stöda barn med utmanande livssituationer. Den förstnämnda har också verktyg för att skapa bättre samhörighet i klassen och det man kan lära under den processen kan vara riktigt värdefulla verktyg livet ut.  
• Eftersom förlagen just nu innebär en broms i utvecklingen av e-läromedel, varför skapar vi inte dem med talkoarbete, i matematik finns det ett ypperligt underlag i t.ex. www.matematik.fi. Gör med läromedel vad Linus Torvalds gjorde med Linux.
• Om vi inte måste följa en viss bok utan arbetar med ett stoff så då kan vi kanske i högre grad individualisera inlärningen och ge även begåvade elever en bättre skola, en skola där de får gå framåt på sina egna villkor och inte behöver vänta på de andra som behöver mera tid på sig.
• Byt ut någon lärare på kommunal nivå mot psykolog. Låt psykologerna vara psykologer för de barn som mår illa i stället för att agera testmaskiner. Hitta problemområdena och gör något åt dem så att barnen kan fungera optimalt i inlärningssituationerna. Just nu ger vi mediciner för att dämpa symptomen, inte åtgärda orsakerna.
• Slå ihop grupper och satsa på kompanjonslärarskap, 60 fungerande barn torde gå bra för två lärare om ovannämnda problem har kunnat lösas. Låt oss vara ärliga, vi behöver inte dela grupper pga antalet barn utan pga de problem barnen har. Satsa på att lösa dem så kan vi ha större grupper.
• Sudda ut gränserna för inlärningen, måste allt ske just på lektionstid och samma lektionstid för alla? Den industrialiserade världen hade verkstadslösningar där allt skulle vara effektivt, 10 ämnen på 28 timmar för 25 barn, kostnadseffektivt. Tänk om barnen har någon "distansarbetstimme" varje dag och dessa placeras i ändarna på dagen. Då kan den som inte har hjärnan igång före tio komma senare och distansarbeta t.ex. på eftermiddagen medan den morgonpigga kan distansarbeta på morgonen och sluta tidigare på eftermiddagen då den inte mera orkar. Skulle det vara mera effektivt? Jo om det innebär att eleverna fungerar bättre och därmed får mera ut av sin skolgång på det sättet. Ekonomiskt? Kan vara på ett ut, läraren har ansvar för samma antal lektioner men en av dessa byggs upp så att eleverna kan göra det tänkta var som helst och när som helst (inget hindrar att de kommer till skolan på sin distanstimme heller). Titta på denna video och efter ca 8 minuter kommer han fram till poänger som kopplar till denna punkt. Hela videon är dock mycket sevärd så titta gärna genom hela. 

• Kan vi outsourca t.ex. religionen. Varför inte ge den biten till församlingarna? Eller skall vi byta ut ämnet till ett neutralt ämne där vi koncentrerar oss på gyllene färdigheter som vett och etikett, moral, kulturer, samarbetsförmåga, ledarskap, förhandlingsförmåga etc.? Vi behöver utvärdera vad alla undervisningstimmar egentligen ger för färdigheter för livet. Jag är benägen att ifrågasätta om vi använder våra timmar i religion på ett kostnadseffektivt sätt. Jämför t.ex. vad 6 vt engelska i åk 4-6 ger för färdighet jämfört med 8 vt religion i åk 1-6.
• Finns det element i det planerade gymnasiesamarbetet som kan tillämpas även i åk 1-9?

Dessa frågeställningar som inledande tankar. Som det framgår finns det en massa frågor men mycket få svar. Kanske man borde ta ett gäng med utbildningsmänniskor som är villiga att tömma bordet och börja tänka outside the box och kuska iväg dem för ett studiebesök någonstans där man gör allt på ett helt annat sätt (oavsett vilka deras pisa-resultat är) och sedan låta dem bli där ett antal dagar för att sitta och bygga upp en massa helgalna scenarion över hur framtidens skola skulle kunna se ut om man använde sina resurser på alternativa sätt. Ibland är lite distans bra om man skall kunna se hela bilden och göra något åt den.

Rektorns tal

Det blev två tal denna vecka, egentligen tre... Talet på vårfesten, talet till en uppskattad kollega och vän som nu avgår med pension (ett ypperligt exempel på en människa som har åldrats men inte blivit gammal) och så ett i högsta grad privat tal till våra avgående sjätteklassister under fredagens sista lektion. De är för tillfället den sista klass jag varit klasslärare för, de senaste 5 åren har jag fungerat som timlärare. Jag har också kunnat lyssna på en del andra rektorers tal på vårfester och började fundera då vi alla har vinklat det ganska olika.

Åsikterna om hur ett bra tal är går säkert rejält isär och det skall de ju få göra. Så detta inlägg är ju på intet sätt ett facit på ett lyckat tal, jag kan ju vara helt värdelös på att hålla tal vad ni potentiella läsare vet. Men jag resonerar på följande sätt:

• Ett bra tal är förhållandevis kort, det finns antagligen en orsak till att de flesta gör annat i pleniesalen än att lyssna till det som sägs. Själv har jag också en benägenhet att koppla bort då ett tal blir för långt.
• Talet skall kopplas till det centrala i tillställningen, i mitt fall går åk 6 ut skolan och det kopplas i huvudsak till dem. Något annat kan kort beröras men i huvudsak talar jag till tillställningens huvudpersoner.
• Humor, humor och humor. Begravningar kan klara sig med allvarliga tal men det sker en massa roligt i skolan och jag anser själv att man bör prata utgående från det positiva, det man uppskattat.
• Jag tycker att man skall undvika alltför mycket information, vi har haft en massa kanaler för att få ut den informationen under året. Talet skall inte handla om information. Jag uppfattar det som ett verktyg att plocka fram det positiva, hylla det fina och tacka för det man fått.
• Försök göra det personligt. Ok om du har en åk 7-9 skola med 700 elever så kan det vara lite jobbigt att beröra alla men plocka upp händelser där många känner sig delaktiga så blir det riktat till dem också.  
• Bjud på dig själv! 

Det finns säkert en massa andra viktiga element men dessa är de jag försöker få med, med varierande framgång. Utöver dessa gäller det ju att få kontakt med publiken och där ser jag två barriärer man behöver överbrygga. Byt ut den fasta mikrofonen i talarstolen till en trådlös eller med sladd så du kan komma framför "muren" och på så sätt ha en närmare kontakt. Den andra detaljen som ofta tar kål på kontakten är att läsa talet från papper. Jag är säkert värdelös på att lyssna men tittar talaren mer i papper än på oss i publiken så slutar jag ofta lyssna. Känns inte som om det är riktat till mig helt enkelt. Hur som haver. De officiella talen har väl hållits för detta skolår och nu stundar en tid i goda vänners lag och en tid för en själv. Blomstertiden är officiellt här, passa på och njut!

Projektbaserat eller ämnesövergripande....

Jag kommer osökt att tänka på denna vits:

En ung kille från en by i Norra Norrland flyttade till Stockholm och gick till ett stort köpcentrum för att söka jobb.
Chefen för köpcentret undrade:
-‘Har du någon säljerfarenhet?’
Killen svarar:
‘Nåååå, jooo, nok ha har ja jobbat som säljare hemma i skogarna.’
Eftersom chefen tyckte killen verkade trevlig och framåt bestämde han sig för att anställa honom.
-‘Du kan börja imorgon bitti’, sa han till killen.
-‘Jag kommer ner efter vi har stängt imorgon kväll och ser hur du har haft det på din första dag.’
Killen hade en tung dag, men till slut var den till ända. Efter stängningsdags kom så chefen ner som han lovat dagen innan.
-‘Hur många affärer gjorde du idag?’ frågade chefen.
Killen svarade:
– ‘En.’
Då blev chefen lite fundersam och sade
– ‘Bara en! Våra försäljare brukar normalt göra mellan 20 och 30 affärer på en dag. Hur mycket pengar rörde sig affären om?’
Killen svarade:
– ‘1 911 138 kr.’
Chefen blev mycket överraskad och sade:
-‘1 911 138 kr!!! Vad sålde du då till honom?’
Killen svarade:
-‘Först sålde jag en liten metkrok. Sedan sålde jag en mellanstor metkrok, då den lilla var kanske i minsta laget.
Därefter sålde jag en stor metkrok ut i fall att.
Sen blev det ett metspö, som klarade av den stora kroken.
När jag sedan frågade vart han skulle fiska någonstans svarade han att han skulle åka ner till kusten.
Då sa jag att han skulle behöva en båt, så vi gick ner till båtavdelningen.
Jag sålde honom den stora Baylinern med dubbla motorer.
Därefter visade det sig att hans lilla Honda Civic inte fick dra den stora båten, så jag tog med
honom till bilavdelningen och sålde honom den där 4-hjulsdrivna Chevrolet Tahoen.’
Chefen, som nu var i chocktillstånd sade…
-‘Så du menar alltså att en kille kom in för att köpa en metkrok och du lyckades sälja honom en båt och en bil????’
Då svarade killen glatt:
-‘Nej, nej! Han kom in och skulle köpa tamponger till sin fru, och då sa jag att han lika gärna kunde åka och fiska, eftersom helgen ändå var förstörd!

Nu påstår jag ju inte att undervisningen blir förstörd på något sätt men om vi skippar ämneslärarnas övernitiska revirtänkande och i stället är kreativa kring kompanjonslärarskap och börjar fundera på vad vi kan göra tillsammans. 

Jag skall ha bildkonst i  åk 6 inkommande läsår och då jag inte har haft det på ett antal år (om jag överhuvudtaget har haft det, minns nämligen inte riktigt...) så har jag redan nu börjat titta på omvärlden med tanke på min kommande undervisning. Jag vill nå några saker (utan inbördes rangordning):

Relevans för eleven

Uppfylla så mycket som möjligt av läroplanen

Ge möjlighet att utnyttja modern teknik och lära sig om den moderna tekniken

Ge möjlighet att visa upp en stor bredd av personliga kvaliteter. 

Som bonus är jag ute efter något som kan ha betydelse för oss alla i skolan. 

Likt pojken i vitsen startade allt med tre små detaljer (jag ville ha med i min bk-undervisning) innan det rymde iväg totalt:

• Skapa visitkort: http://www.hongkiat.com/blog/minimal-business-card-for-inspiration/
• Googles artproject: https://www.google.com/culturalinstitute/project/art-project
• En tanke om att ha ett projekt där eleverna får samarbeta, hitta och arbeta via sina styrkor och få en slutprodukt av betydelse.

Planeringen börjar nu ta form och de grova dragen är klara, jag tror just nu att vi tittar på ett projekt som beräknas ta alla höstterminens lektioner i anspråk och integrera en massa ämnen (matematik, modersmål, engelska, finska, historia, handarbete, slöjd och allt samlat under ett bk-projekt). 

Blir det bra så presenteras allt utförligt på denna blogg, blir det inte så analyseras det och varför det gick på tok, även det på denna blogg. Så utfallet blir att antingen lyckas vi eller så lär vi oss något. Båda är mycket acceptabla resultat i mina ögon som sådana även om jag strävar efter att lyckas och att vi lär oss något. Och för att avslutningsvis knyta ihop detta med rubriken. Jag kommer att satsa på både projektbaserat och ämnesövergripande. Jag tror vi kommer längre så. 

Skolans digitalisering

Låt mig inledningsvis konstatera att läroplanen redan nu förutsätter att varje elev får använda ikt som stöd för sin inlärning minst en timme/vecka och rektorn ansvarar för att läroplanen följs. Inget oklart i detta. Så varför har vi då fortfarande en massa lärare som inte låter eleverna använda ikt som stöd för sin inlärning?

Jag sträcker mig faktiskt så långt att jag ifrågasätter om en lärare kan anses vara kompetent om den inte klarar av att låta eleverna använda ikt som stöd för sin inlärning. Jag ser ingen förmildrande omständighet i att man "inte har fått fortbildning". Kom igen, jag skall nästa läsår undervisa åk 6 i bildkonst för första gången i min karriär, kan jag skippa detta och ha matematik i stället för att jag inte är insatt i det? Naturligtvis inte! Jag förutsätts sätta mig in i ämnet och undervisa det i höst, precis som vilken annan lärare som helst. Så varför anser en del att det är legitimt att inte behärska det som man förväntas använda och låta eleverna använda under lektionerna?

Jag hör nu och då lärare klaga över elevernas mobiltelefoner och hur jobbigt det är att hålla efter förbudet att ha mobiltelefon. Helt ok om ens målsättning är att likt don Quijote slåss mot väderkvarnar men man kan faktiskt också använda energin till undervisning och att stöda elevers inlärning. Vi hade samma problem i min skola tills vi lät eleverna göra upp regler för vett och etikett gällande användning av mobiltelefoner i skolan. Vi har idag inga problem gällande mobiltelefonerna och i stället har vi bättre lektioner. Det är ok för eleven att kolla efter fakta på mobilen, lyssna på musik medan man räknar eller skriver, ta en bild till arbetet som görs i office 365 osv. Jag minns hur min dotter en sommar ringde mig och frågade hur hon skulle gå de sista kvarteren till sin gudmor, jag kontrade med att hon ju vet adressen och har navigator i telefonen hon ringer med, använd den. Hon blev sur och ringde i stället sin mor med samma fråga. Poängen var att så gott som varje barn går med en resurs i sin ficka, låt eleven använda den! Det är också helt ok att låta eleven lära dig som lärare hur man kan använda den. I det moderna klassrummet lär vi alla av varandra.

Vi lever i en digital värld och snart är allt annat digitalt förutom skolan. Hur kan skolan då sköta sin uppgift och förbereda barnen för världen de stiger ut i efter avslutad skolgång? Tappa inte fokus, för vem gör vi detta? för lärarna eller eleverna? Och jo, jag behöver utmana mig själv och jämt stiga ut ur min bekvämlighetszon både som lärare och rektor för: Jag är ett exempel för varje barn i min skola varje dag! Om jag vill att de skall utmana gränserna för sin förmåga så måste väl jag göra det först? Inte behöver allt lyckas, vi kan lära oss av våra misstag tillsammans. Men kom inte med argumentet att du tror på gamla beprövade metoder och att de har fungerat väldigt länge. Häst och kärra är också en väldigt gammal och beprövad metod att ta sig fram, den är dessutom mycket ekologisk vilket ju är moderiktigt i dagens värld men hur många tar sig fram på det sättet? Jag förväntar mig att jag som ledare försöker hållas med i utvecklingen (och vill helst gå i fronten av den om jag kan) och jag förväntar mig då också att lärarna skall följa med utvecklingen. Fronten är extremt bred och då en lärare tar sig förbi mig är jag otroligt stolt. Vilken resurs denna lärare är för sina elever, vår skola och mig! I ärlighetens namn, med så lite skola vi har i Finland ser jag inte att vi har råd att vara ineffektiva. Vi behöver använda varje tillbudsstående verktyg vi kan för att eleven skall lära sig, då kan du inte skippa ikt och hoppas att någon annan gör det med dina elever. De är ju trots allt dina elever och du har ett tydligt ansvar för dem.

Så hur ser då min syn ut gällande skolans digitalisering?

Min vision är att vi har en snabb internetförbindelse, detta är problem 1, 2 och 3 för skolorna på landsbygden. Kanske 5G kan lösa den punkten då vi får det. Som andra på min lista finns ett täckande, tillräckligt och öppet trådlöst nätverk. I praktiken så att varje person i varje klass skall kunna koppla upp 3-4 apparater och fortfarande ha smidigt och snabbt nätverk (de använder antagligen inte mer än 1-2 av apparaterna aktivt men i alla fall en fingervisning om vilken nivå jag ser som tillräcklig, notera att det alltså skall gå att ha 90 apparater kopplade i klass a och ytterligare 90 i varje klass runt detta rum).

Följande nivå är apparaterna. Det skall inte vara standardiserat, vi har ett enormt spektrum med uppgifter och elever. Vi behöver rätt verktyg för varje uppgift och elev. Tänk det som en verkstad, tror du de skulle fixa det med endast en skiftnyckel och en hammare? Vi behöver pekplattor (alla operativsystem), datorer, interaktiva skärmar (tror projektorerna konkurreras ut av dem inom 3-4 år) som i öppna inlärningsmiljöer (och varför inte även i klasser) skall kunna flyttas omkring efter behov. Vi behöver lösningar för att kunna visa upp vad vi gjort/ illustrera vad vi pratar om trådlöst, varifrån som helst vart som helst. Vi behöver lösningar för att kunna samarbeta oberoende av plats och tid (det har vi ju redan via Gafe, Office 365) och vi behöver tillåta även eleverna att använda de verktyg som är bäst för var och envar, och jo, det inkluderar helt odigitala verktyg för ibland är de bäst.

Vi behöver goda nätverk med kontakter till arbetsgivare utanför skolan, kontakter som kan hålla oss uppdaterade om vart samhället är på väg och ge oss fingervisningar om vad eleverna kommer att behöva för färdigheter i arbetslivet. Vi behöver nätverka inom vår egen sektor för att få tillgång till goda pedagogiska idéer så att vi tillsammans skapar en bättre skola. Kom ihåg, vi har ingen tävlingssituation i grundskolan, jag ser det som vårt gemensamma intresse att göra varje skola så bra som möjligt. Det jag delar med mig av kan komma mina egna barn eller min kompis barn till godo och det är absolut inte något illa i att de kommer barn i allmänhet till godo. Det finns röster som säger att den finska skolan har varit bra. Jag struntar i var vi står i förhållande till resten av världen, jag vill bara att vi skall bli bättre och en viktig bit av det är skolans digitalisering. Så är du rektor och inte har detta under kontroll, dags att kavla upp ärmarna. Är du lärare, samma sak! Men minns, du skall inte göra detta ensam, nätverka, benchmarka, fråga, pröva och gör tillräckligt många misstag så blir det nog bra.

Insikter från skolbesök i Vittra Brotorp

Jag får väl inleda med att be om ursäkt för en stökig lay-out. Jag får konstatera att jag inte har varit så visuell tidigare att jag skulle ha finslipat detta... Då vi skulle besöka Settdagarna I Stockholm kändes det optimalt att även besöka en skola som hade satsat på öppna inlärningsmiljöer och hade erfarenhet av hur dessa fungerade. Jag har inte satt mig in I den svenska läroplanen och utgångsläget är väl att den till vissa delar skiljer sig från vår. Jag tyckte mig se det bland annat I utformningen av slöjdsalen. Jag återkommer till det lite senare.

Kort om skolan. Vi kontaktade och togs emot i Vittra Brotorp. Skolan byggdes 2011 och är dagis-åk 9 med ca 300 barn. Invid skolan finns en idrottshall som kan användas för gymnastik och en massa grönområden. Trots att skolan var så ny hade den utsatts för en hel del slitage och det framgick klart och tydligt att det är fel att spara på materialsidan i en skola. Det måste vara material som håller. Här var en del lösningar ganska lätta och skulle kanske bättre lämpa sig för lägenheter än en skola. Till höger en bild över bottenlösningen i översta våningen (inte helt aktuell då det inte fanns öppna passager mera i den nedre kanten mellan de öppna inlärningsmiljöerna, detta för att undvika att eleverna springer runt och runt).

Det fanns en hel del små krypin för att kunna arbeta enskilt också. Deras erfarenheter var att enskilt också kan vara något negativt och en del av dessa krypin där man kan krypa in och försvinna skulle de bygga bort. Små arbetsplatser som denna här i invid (med stol och fanerväggar) skulle de också ta bort. Deras erfarenhet var att man har mera nytta av utrymmen för små grupper än för enskilda elever.

Skolan (eller någon) hade satsat en hel del på design och visst ser det bra ut och ger det lilla extra. Varken personal eller elever var dock helt nöjda med detta. Personalen ansåg att en del av dessa blickfångare inte fungerade som man hade tänkt och eleverna efterlyste mera mjuka möbler att kunna ”chilla i”, bekvämlighet betydde mycket mera än utseende. Överlag funderade jag på elevkårens betydelse då man gallrar fram de möbler man tänker satsa på. Nu var de flesta missnöjda med merparten av stolarna och dessa byts ut an efter det finns möjlighet till det. Rätt val här kan innebära betydande inbesparingar på sikt. Överlag kom det fram att elevens stol är en enorm faktor i vardagen. Som en elev sa det, ”de här stolarna är obekväma, efter några minuter bara måste man stiga upp och gå omkring en stund”. Det finns knappast någon ”one size fits all” då det gäller stolar men vi behöver väl inte heller sträva efter det utan efter något för var och envar. Möblerna är en bit av differentieringen där vi söker elevspecifika lösningar för att få det optimala för varje elev.

De öppna inlärningsmiljöerna hade sina för och nackdelar. En del lärare klarade inte av att fungera i dessa och hade sökt sig tillbaka till skolor med mera traditionella lösningar, jag tror att man tänka i samma banor beträffande elever också. Vi behöver ha en palett av möjligheter i skolan, även beträffande lärmiljön. Nu höll de på att bygga till klassrum på bekostnad av kvadratmetrarna i de öppna inlärningsmiljöerna. Deras uppfattning var att de till vissa delar hade blivit för stora och till vissa delar hade det uppstått ett ökat behov av mindre rum som en följd av att skolan hade vuxit. Det här är en sak som tål att fundera på även i min blivande skolas fall. Då vanda planerar en skola för ca 400 elever (Aurinkolaakson koulu) så har de landat på ca 8000 m², vi diskuterar halva den ytan och då har de vissa specialutrymmen i en angränsande skola medan vi har allt i samma byggnad. Min skola byggs vid det största enhetliga området med nybyggnad och det området skall fyllas med ca 10% av Borgås nuvarande befolkning. Det finns en risk att skolan blir trång i något skede, vad har man då för plan b för att bygga till? Görs grunden så stark att man kan bygga en tredje våning om behov uppstår? I övrigt konstaterades det att elever kan ”komma bort”, dvs bli lite i periferin och kanske inte få så mycket gjort i öppna lärmiljöer. Jag utgår ifrån att lärarens roll och planering stiger i betydelse i en öppen lärmiljö, i och för sig bra att det professionella kunnande måste användas aktivt. Rent praktiskt tror jag att man ökar användningen av de öppna lärmiljöerna med stigande ålder. Ett utvecklingssteg i de öppna lärmiljöerna skulle bli flyttbara väggar för att kunna omforma utrymmet efter behov. Det lär ska pågå produktutveckling kring en samlingsplats (i Finland) så att denna skall kunna byggas upp och plockas till andra element då den inte behövs. Den får agera som exempel på att flexibiliteten inte enbart är ett stort utrymme utan i extremt hög grad en lösning som bygger på flexibla element i utrymmet.

Vi har i vår process betonat vikten av att få ingångarna att fungera smidigt och inte bli flaskhalsar. Även här hade aulan blivit för liten. En viktig poäng var att den inte enbart fungerar som en sluss in och ut utan att den också fungerar som väntrum för elever som väntar på skjuts. Har man skåp för förvaring av elevernas saker så skall det finnas utrymme att sätta dit sakerna och för andra elever att gå förbi. Det kändes lite trångt om man flyttar detta rum in i vår blivande skola och skickar 100-150 elever in genom ett liknande rum efter en rast. Som min kollega hela tiden lyfter fram, det här är kvadratmetrar som hjälper eller stjälper verksamheten och dessa måste fås och fungera smidigt.

En annan faktor som kom fram här var akustiken. Trapphus och korridorer leder ljud, är trappan av metall så uppstår det en massa ljud som det kan bli jobbigt att få bort via diverse akustiska arrangemang. Överlag kommer akustiken att vara ett område som vi bör ha ett speciellt fokus på och min fråga är närmast vem som skall koppla in en expert på detta område, förväntar vi oss det av byggherren eller skall vi ordna det själva. Men viktigast av allt, finns detta entydigt och klart definierat i våra direktiv till offerten?

Övriga element som kom fram var att administrationen också skall vara lätt tillgänglig för föräldrar och besökare, dvs ganska nära en ingång. Jag vet inte om det var en generell lösning eller en lösning i denna skola men jag reagerade på de splittrade personalutrymmeslösningarna. Jag funderade på vikten av att ses under dagen, att samordna, bolla pedagogik och elevvård ”on the fly”, att få koppla av och skratta tillsammans. Jag tror att även personalens rum kunde vara en variant med öppen miljö där vi med inredning ordnar köksdelen, ”chill-delen”, platser för planering och förberedelse, platser att mötas. Om vi kombinerar allt och är flexibla så når vi säkert detta med färre kvadratmeter än om vi skapar skilda utrymmen för allt med fysiska väggar.

Rent pedagogiskt var det en fin poäng med ett utrymme som hade en grön vägg för att kunna skapa filmprojekt och montera in valfria bakgrunder i redigeringsskedet. Jag gillade också systemet med en tavla över de utrymmen som ingick i den öppna lärmiljön. Varje delområde visades med en bild och ett maxantal elever som kunde arbeta där. Eleverna placerade in sig i varje område med sitt fotografi eller namn och när ett område var fullt fick eleven titta på andra där det fanns rum. Lätt och överskådligt, samtidigt lätt för t.ex. rektorn att snabbt se var den skall hitta specifik elev ifall det blir aktuellt. 

Jag reagerade också på den lilla slöjdsalen på ca 40 m², observera att den var både träslöjdsal, textilslöjdsal, ”maskinsal” (fanns bara en pelarborr och bandsåg för mycket tunt material), målarutrymme och saknade metalldel totalt. Handverktyg och material fanns i ett litet förråd på ca 4 m². Det fanns inte arbetsplats vid hyvelbänk för alla elever på en gång. Notera att detta var ett utrymme även för åk 7-9. Våra elever i de årskurserna har ett rum enbart för maskinerna som är större än allt detta sammanlagt. Jag utgår ifrån att grunden till denna stora skillnad ligger i våra läroplaner och vad den stipulerar att vi skall lära eleverna. Det som dock kom upp till diskussion var behovet av en slöjdsal i varje skola. Skall Grännäs skola satsa på en komplett slöjdsal för 4-8 timmar/vecka eller blir det mera ekonomiskt att skjutsa eleverna till Lyceiparkens skolas slöjdsal som är topputrustad och står tom över halva veckan? Faktum är att åk 7-9 behöver ha en mycket välutrustad slöjdsal men att det där undervisas färre timmar/årskurs än i åk 1-6. En viss ironi att den behöver mera som använder mindre men kanske en möjlighet till samarbete över skol- och stadiegränser? En annan utrymmeseffektiv lösning var att matsalen och elevernas kök kombinerades. Matsalen kunde alltså användas för huslig ekonomi undervisning på eftermiddagen. Denna lösning är dock endast aktuell för Västra enhetsskolan och även där måste man överväga vilka andra funktiuoner man vill ha in i matsalen efter avslutad skolbespisning. Är dessa funktioner lätta att förena utan att undervisningen lider och hur många timmar diskuterar vi per vecka?

Byggtekniskt kom även här upp problemet med stora fönster och solljus. I slutet av våren och i början på hösten kan det skapa olidligt heta utrymmen och de hade investerat massor i rejäla persienner på utsidan av huset för att skärma av ljuset under dessa perioder. Så inga överdrivna fönster, de ser trevliga ut men man måste kunna arbeta också! Det hade också blivit en miss då avloppssystemets luftrör och luftkonditioneringens insug placerades invid varandra och med fel höjdförhållanden, inte optimalt för trivseln då det luktar kloak i skolan... Detta hade de dock nu fått rätsida på. Det hade också blivit missar med lutningar och vattnet rann inte bort från alla delar av gården, en del lutningar på dagisgården var för branta och gjorde att det inte gick att ha trehjulingar eller bilar där för det blev för brant. Staketen hade blivit placerade på sätt som gjorde att de inte fungerade då snön plogades upp mot dem. Delvis hade också marken satt sig vilket gjorde staketen lägre i förhållande till omgivningen. Precis som jag skrev att det invändigt måste vara hållbara material (golvmattors fogar hade placerats på skarv i betongen och gick upp hela tiden) så skall även gården tåla en massa. Gräsmattorna klarade inte detta och rekommendationen är gummimattor samt konstgräs. Vanligt grus klarar också det mesta men då släpas detta grus in i skolan och ökar på slitaget och städbehovet där. Man kan säga att en investering på de områden som finns på gården sparar på skolan invändigt. Samtidigt är dessa mjukare material och torde minska på glassplitter och annat som vi har haft problem med på den gamla skolgården. Så det är även en säkerhetsfaktor då man inte behöver akta sig för sådant då skoldagen börjar. Man kan också fundera på om det är klokt att spara en del av budgeten för gårdsplanen för att låta alla växa in i den och sedan skaffa de slutliga lösningarna och få dem på rätt plats. I ärlighetens namn, du möblerar inte om en skolgård lika lätt som ett rum. Även i övrigt kan det vara bra att reservera en viss summa för ändringar som man upptäcker att behöver göras under de första åren efter att man tagit i bruk den nya skolan. Teorier är goda men håller inte alltid i praktiken och då är det bra om det finns en budget för de nya insikter man fått. En liten scen (bilden ovan) med fasta bänkar på gården hade visat sig vara omåttligt populär. Mycket valuta för liten investering! 

Till sist ett varmt tack för att personalen på Vittra Brotorp tog emot oss och hade tid att visa och förklara tankar och beslut kring deras lösningar. Vi fick en ärlig bild av processen och utmaningar man kan stöta på både under och efter processen. Det gav många viktiga detaljer som ger oss en bättre chans än tidigare att nå lyckade lösningar i våra projekt.

Settdagarna

Jag tweetade efter första dagen "var detta allt?" och visst kändes det lika efter andra dagen. Under den tid vi hade till vårt förfogande tredje dagen såg jag ingen föreläsning som lockade och mässan såg man ju på någon timme under första dagen. Ärligt sagt så kommer de finska virtuaaliopetuksen päivät och itk-seminaari i Aulanko upp till samma eller högre nivå. Så vi gick över ån efter vatten. Det är nog fortfarande så att vill man höra det färskaste och se det nyaste inom teknologi så skall man resa till Bett show i London i januari. Rent ekonomiskt ligger den mycket nära de ovannämnda alternativen då själva mässan med seminarier inte kostar 300-450€ utan har gratis inträde. Man kan säga att det som presenteras där i januari kan dyka upp på lokala grejer som de ovannämnda under följande år, till vissa delar då det gäller tekniken men inte då det gäller de stora namnen som pratar där. 

Så var det då en total flopp? Nej på intet sätt. Det att vi var en grupp med rektorer, undervisningsdirektör, it-chef och ekonomichef gav det ett sällsynt brett forum att diskutera infall och vinklingar för våra följande steg då vi utvecklat ikt i skolorna. Vi kom in på andra områden också och en massa tankar föddes, en massa "thinking outside the box". Vi kom fram till att även i fortsättningen lönar det sig att satsa på denna typs multiprofessionella grupper på seminarier och exkursioner. Jag tror att detta var den överlägset värdefullaste delen av hela resan.

Föreläsningarna...

På de föreläsningar jag gick på var det två som gav något. Twitterprofilen Karin Nygårds (@Grishund) lyfte upp att barn (och även de vuxna!) behöver förstå hur internet fungerar. Man kan bygga upp detta successivt. Man behöver förstå den egna andelen i internet, vad vill jag dela och varför. Att förstå att den digitala världen är uppbyggd av kod och att jag kan bli en kritisk konsument. Detta kan göras bättre, jag vill ha bättre. Barn behöver förstå både hur den fysiska och den digitala världen fungerar. Digitalkunskap skall inte vara ett ämne, det skall ingå i alla ämnen! Hon berättade om sin sida om detta på nätet http://teacherhack.com/ 

Gällande att leda sin skola framåt blev jag intresserad av deras "Learning study", kollegerna presenterar sina test, miniforskning och allt leder alla vidare. ”All förändring skall leda till något bestående!” Som avslutande tanke hade jag följande:

Som professionell lärare, vet varför du gör saker (inte för att det är roligt utan inlärningsmotiv) och nöj dig inte med stagnation, titta alltid efter nästa stora möjlighet som gör det lättare för dina elever.

Den andra minnesvärda föreläsningen hölls av Jonas Hällebrand (@joha88) Något han sa i början fick mig att tänka vidare och ledde till följande personliga reflektion: när du sätter upp en vision och värdegrund för eleverna så borde samma gälla även för personalen, det borde väl vara en skola för alla?

Han konstaterade att vi sitter i samma krumma ställning med ipad som med bok, allt har stämplats som farligt/hälsovådligt då det kommit (boken, radion, tv....). Det fick mig att fundera på hur vi ska skapa balans, hur bemöta detta i stället för att förbjuda? Han frågade också ”Vad är så hemligt?” – transperens i skolan, låt elevernas insats, arbeten synas, inblick för kolleger, familjer, andra elever... Jag tror att detta kommer att vara en viktig sida i skolans verksamhet. Skolans vardag skiljer sig ganska mycket från den grundskola föräldrarna upplevde och detta behöver skolan överbrygga för att föräldrarna skall förstå och kunna stöda på rätt sätt. För egen del kommer detta område att finnas i fokus under inkommande läsår. Jonas konstaterade också att ”vi måste dela med oss så mycket vi kan”, han nämnde en uppgift i mindstorm ”fuglesang sitter fast på mars, bygg en robot som skall rädda honom. Roboten skall komma så nära honom som möjligt men får inte köra över honom”. Brilliant uppgiftsbeskrivning. 

Allmänna tankar från mässdelen och övrigt:

Interaktiva skärmar på 84” verkade smidiga och fick mig att undra om projektorn börjar vara passe?

Det fanns några företag med intressanta möbler, liksom ett företag för skolgård/klassrum.

På ett allmänt plan funderade jag på att Sverige verkar ha bra och aktiva individer men var finns kopplingen till ett övergripande tjänstemanna- och politiker skikt? Finns det en övergripande förståelse över var man står, nuläget, vart man vill och någon tanke om hur man skall ta sig dit? Blir en skola bra trots ministerium och lokalt beslutsfattande, når den sin fulla potential? Vart skulle den kunna nå med ett rätt riktat stöd från alla nivåer? Kunde man skapa en tankesmedja av alla innovatörer och deras nätverk och de skulle kunna ha en direkt pipeline till högsta beslutsfattande och policyskapare? Agenda: Hur får vi eleven att lära sig bättre, både stoffet och de kompetenser som de kommer att behöva då de stiger ut i samhället? Vi har väl samma problematik även hos oss men Pisa verkar vara en ständig plåga för de svenska skolorna utgående från hur mycket Pisa-resultaten ältades.

Jag satt och räknade och funderade på prioriteringar under en mycket omotiverande föreläsning. Tiden för en datasal i skolan är förbi. Redan tanken att man skall gå och ha ikt känns lite 1900-tal. Tekniken skall vara tillgänglig att ta fram och använda då den är bästa verktyg, jämför att ha slöjd med bara hammare och spik. Bra verktyg men endast i rätt moment. Jag tror inte vi behöver en 1:1 satsning. I ärlighetens namn, de flesta timmarna i åk 1-2 behöver vi satsa på annat än ikt, i åk 3-4 börjar användingen öka och bli mer motiverad medan jag ser det som motiverat att börja tänka 1:1 i åk 5 eller 6. Säg att vi kör med 1:4 i åk 1-3, 1:2 i åk 4-5 och 1:1 i åk 6 så klarar vi oss med en hel del färre apparater, har ganska hög användningsgrad och kan bygga upp förståelsen för redskapet, ansvaret och kännedomen om riskerna i lugn takt. Till detta kommer ännu sedan att skapa möjligheter för Byod. Det minskar också behovet av apparater i skolan och ger eleven möjlighet att lära sig utnyttja det den bär med sig mycket effektivare med tanke på sin egen inlärning.

Utöver detta gjorde vi ett skolbesök på Vittra Brotorp men mer om det i ett annat inlägg.